Change of Seasons

I sommar har jag sett en massa filmer. Jag tänkte jag skulle recensera några av dem, ganska snabbt (annars blir jag aldrig klar). Jag låter bli att recensera filmer jag redan sett förut, med kanske ett eller två undantag. Annars skulle jag ha ganska så många fler filmer att berätta om. Här kommer de i alla fall!

---

9 (2009)

Skulle tydligen vara en familjefilm, men jag tycker helt ärligt att den var ganska så otäck och gav ruggigt taskiga vibbar. Det är mycket död och mörker, liknande saker som i alla fall jag tycker är lite för tungt för att småbarn skulle uppskatta filmen. Jag kände mig nästan lite överrumplad när jag såg den, det var inte alls vad jag hade tänkt mig. Däremot var den otroligt välgjord och helt klart en fröjd för ögat. Men ärligt talat så mådde jag lite dåligt av att se den. Den är säkert jättebra om man inte fick samma känsla som jag, men jag såg den tyvärr inte som särskilt härlig underhållning.






Diary of a Sex Addict (2008)

Spanskt/franskt drama, en självbiografi. Handlar om den unga kvinnan Valére, som är helt tokig i sex. Därför blir det en hel del snuskscener genom filmens gång. Handlingen känns nästan lite platt och färglös, men på något sätt kändes filmen väldigt tilltalande. När filmen var slut lämnades man med en lite varm känsla i hela kroppen (varsågod att misstolka) och i alla fall jag fick en känsla av glädje i kroppen. En lite tragisk film, som ändå lämnar en feel-goodkänsla efter sig.






Fun with Dick and Jane (2005)

I vanliga fall är jag verkligen inget fan av Jim Carrey. Jag tycker att han är brutalt överskattad och egentligen inte det minsta rolig, bara för att han skriker och gör konstiga miner. Men den här filmen tycker jag faktiskt om, även om han står mycket i centrum. Filmen är rolig och faktiskt lite spännande emellanåt. Helt klart sevärd, även om man som jag har ganska svårt för Carrey.






Green Street Hooligans (2005)

En brutal men ärlig film om "livet" som huligan. Att det inte stannar på fotbollsläktaren eller på gatan utanför. Filmen känns väldigt realistisk vilket egentligen gör den ganska obehaglig. Den har väl egentligen ingen spännande huvudintrig men man sitter ändå som klistrad för att få veta hur den slutar. Jag själv tycker att filmen var helt sjukt bra, fram tills den absolut sista minuten som faktiskt rycker undan mattan, man ramlar framlänges och slår näsan rakt i backen. Man får faktiskt den känslan av ett typiskt, töntigt Hollywood-avslut efter en jäkligt bra film. Därför ger jag filmen lite lägre betyg än den kunde fått, med ett bättre slut.






I Spy (2002)

Eddie Murphy och Owen Wilson i en actionkomedi. Det finns väl inte så mycket att säga, det är helt klart en film som är helt okej att se en fredagkväll, den är väldigt underhållande. Samtidigt så är den en väldigt typisk humorfilm och därför bara en i mängden.






Inception (2010)

En psykologisk sciencefiction thriller, typ. I vanliga fall har jag ganska svårt att avnjuta sciencefiction (men älskar thrillers), men den här filmen är helt klart en klass för sig. Den är otroligt (då menar jag verkligen otroligt) rörig och obegriplig i början. Man förstod mer av filmen när man inte hade sett den, än man gjorde efter att ha kollat på den i 30 minuter. Men allteftersom handlingen rullade på så lärde man sig principen och snart kom aha-upplevelse på aha-upplevelse. Filmen utgör en helt ny era, den är helt galet episk, originell, välgjord och underhållande och avnjutes nog allra bäst på bio. Får ni möjlighet, måste ni se den. Och bli inte förtvivlade om ni inte förstår någonting.

Det är helt klart sommarens bästa film, och antagligen en av de bästa filmerna jag sett. Galet!







Living Proof (2008)

En verklighetsbaserad dramafilm, i vilken vi får följa läkaren Denny som försöker utveckla ett bot mot bröstcancer. Vi får följa hur han kämpar för att få folk att tro på honom, hur hoppfulla människor förlitar sig helt på honom och hur han måste svika vissa av dem för att fel människor inte tror på hans arbete. En sorglig men ändå glädjande film. Den kändes dock ganska så lamt regisserad. Jag menar, gör man en film om kampen mot bröstcancer kan man göra den väldigt gripande. Men den här var bara lite sorglig och sedan lite glad. Värd underhållning, men inte så mycket mer.






Misery (1990)

En av de filmerna jag sett tidigare, men tänker recensera i alla fall. Den är baserad på en bok av Stephen King, och det räckte med att läsa ett utdrag ur boken för att få mig intresserad. Jag har både läst boken och sett filmen, och tycker att båda två är riktigt bra. Kvaliteten på filmen och alla effekter är inte den bästa, men den har ju å andra sidan 20 år på nacken. Filmen är riktigt nervpirrande och stressig. Utan att vara särskilt blodig är den ruskig och helt klart bättre än 99% av de moderna skräckfilmerna. En av få King-filmer som dessutom inte har en övernaturlig förklaring.






Orphan (2009)

En av få bra "skräckfilmer" (ett luddigt, omfattande begrepp, för mig finns egentligen bara thrillers och rysare) som kanske inte riktigt skrämmer slag på sin publik, men den är lite uppstressande och dessutom otroligt frustrerande. Jag blev nästan lite arg av att se den. Men den var lite lurig och inte särskilt förutsägbar, med ett helt okej slut. Kändes ganska verklighetstrogen förutom på vissa ställen då den kändes lite för överdriven. Men en bra film, helt klart!






Redacted (2007)

På tal om "The Stoning of Soraya M." blev jag tipsad om denna. Eftersom jag uppskattat Soraya M. mycket fick jag naturligtvis genast höga förväntningar. Men ärligt talat så förstod jag nästan ingenting av handlingen, och själva huvudintrigen tog jättelång tid att komma till och den försvann nästan lika fort som den kom. Det är en film som skildrar ett viktigt ämne, men jag tyckte inte att filmen gick in på djupet så man framkallade några känslor, det bara svepte förbi. Det låga betyget beror på att jag inte förstod särskilt mycket, och det jag väl förstod berörde mig inte alla gånger.






Revolutionary Road (2008)

Kate Winslet och Leonardo DiCaprio möts igen (fantasilöst?) men de utgör ett bra par. Båda två är några av mina favoritskådespelare och jag måste medge att jag njöt av den här filmen, även om den är lite jobbig och det känns som att man mest bara står och stampar på stället. Jag tror faktiskt att många människor skulle känna igen sig i den här filmen, trots att filmen egentligen inte handlar om så mycket.






That Thing You Do! (1996)

En film av och med Tom Hanks. Filmen ger en rätt skön 60-tals känsla med härlig musik. Filmen handlar helt enkelt om hur ett band snabbt klättrar upp för karriärstegen, hur det förändrar deras vardag och hur ömtålig man blir. En rätt så simpel film, den är varken djup, sorglig eller tung och därför en bra film att se någon dag då man känner sig lite avtrubbad, vilket jag gjorde. En skön film helt enkelt, men ingenting som etsar sig fast.






The Children (2008)

Jag blev tipsad om den här filmen, för att det skulle vara en bra skräckfilm. Tyvärr så kunde jag inte så mycket annat än skratta mig igenom filmen, då den är lika förutsägbar, tråkig, fantasilös och töntig (bara namnet, ni ser ju) som merparten av alla andra skräckfilmer. Man blev lite, lite, lite stressad ibland, man kanske hoppade till en gång, men det kan nästan vilken film som helst framkalla. Lite otippat slut, dock.






The Haunting in Connecticut (2009)

Baserad på verkliga händelser. Jag har nog aldrig hoppat till så många gånger av en och samma film, någonsin. På så vis blev den ju lite mer intressant, men det säger ju också en del om att de måste kompensera för en inte fullt så skrämmande story. Den kändes ganska invecklad (i alla fall så fick inte jag med mig allt) men den var välgjord, och fick mig att hoppa högt många gånger. Det var roligt.






The Hills Run Red (2009)

En skräckfilm där de faktiskt gör narr av skräckfilmer. En av huvudpersonerna säger att det är ju typiskt att ett gäng ungdomar alltid ska åka långt ut i skogen, där alla tekniska prylar helt plötsligt slutar fungera och sedan kommer traktens bondlurkar och har ihjäl dem - och ingen har någonsin med sig något vapen. Ironiskt nog är det i princip vad som också händer även här. En lite halväcklig film som tar en ganska så stor oförutsägbar vändning i slutet, vilket lyfter upp den lite.






The Killing Room (2009)

En film innehållande endast 6 skådespelare (däribland Peter Stormare) och resten statister. Filmen är lite halvskum men egentligen inte särskilt svår att förstå. Det är en väldigt kort och koncist handling och därför inte så svårt att hänga med. Däremot så utvecklas ju inte storyn särskilt mycket. Det finns väl inte så mycket mer att säga, filmen är väl ingen kvalitetsunderhållning direkt men ja, den funkar.