Change of Seasons

Jag vet inte riktigt i vilket fack jag skulle placera mig själv. Jag har ingen utpekad Gud, men det är inte detsamma som att jag inte tror att det finns någon.

Religion är inte - och har aldrig varit - något viktigt för mig. Det är helt klart ett känsligt ämne att uttrycka sina åsikter om, vilken negativ åsikt jag än kommer dela med mig av så kommer folk att säga att jag inte förstår. Och i så fall har ni helt rätt, jag förstår faktiskt inte.

Jag har absolut ingenting emot religiösa människor (vilken tro de än har), så länge ingen förväntar sig att jag ska samtycka. Jag respekterar andras tro, om de respekterar att jag inte har någon. Om någon skulle säga till mig att jag var dum i huvudet som inte erkände en Gud som min herre, skulle jag antagligen kontra med en idiotförklaring.

Jag förstår inte hur man kan leva sitt liv i tron om att ett abstrakt väsen i form av en gud på något sätt skulle styra våra öden (men så kanske det är, det vet naturligtvis inte jag). Jag skulle antagligen kräva ett mer konkret bevis.

Samtidigt så vet jag att många personer runtom i världen känner sig hundraprocentigt tillfreds med att ha en tro. Jag kan förstå att det måste kännas bra att ha som en pelare i vardagen, att man har någonting att luta sig emot. Religion sägs ju öka välmående hos människor. Däremot så har jag läst en om studie som gjorts, där följande experiment utfördes:

100 patienter med likartade sjukdomar valdes ut. 50 av dem var troende, de resterande ateister. Man berättade för 25 troende och 25 icke-troende att man bad för dem, att de skulle tillfriskna. För de resterande 50 (25 troende, 25 icke-troende) bad man, men utan deras vetskap.

Resultat?

Majoriteten i den grupp där de var troende och visste att man bad för dem, tillfrisknade mycket snabbare än patienterna i de övriga 3 grupperna.

Naturligtvis måste man titta på omständigheterna. Vad de hade för sjukdomar, vilka miljöer de befann sig i under tillfriskningsperioden och så vidare. Men jag tror ändå inte att det var en tillfällighet att man fick just det här resultatet.

Jag - personligen - tror att vi själva styr över våra egna liv (jag är lite halvt allergisk mot den där "utan min gud är jag ingenting"-inställningen som finns bland vissa religiösa, jag skulle aldrig kunna leva mitt liv på sådana villkor). Jag tror att det är vad vi intalar oss själva som betyder något (dvs. att jag inte tror att det var någon högre makt som gjorde att just en viss grupp tillfrisknade snabbare, jag tror att det var vad de själva intalade sig som spelade roll). En placeboeffekt helt enkelt.

Jag själv tror att allt som händer har en mening och om vi hamnat i en bitter situation så är det för att det är så livet är. Man behöver motgångar för att kunna utvecklas, och för mig är det ren logik och jag ser det inte som ett straff från någon högre makt (även om jag kan skämta om det). Det närmaste jag kommer komma religion, det är mitt tjat om karma. What goes around comes around. Jag tror inte livet är svårare än så.