Change of Seasons

Ni kanske någon gång stött på mitt smeknamn? Råggäh (däh Darklård), är i alla fall det av mina få smeknamn som används flitigast, och det grundar sig i att när jag gick i mellanstadiet älskade jag Pink Floyd. När jag var ungefär 10-11 år så blev Roger Waters (huvudsakligen basist i bandet) min absolut största idol (och förblev tills jag var 13-14 år). I syslöjden sydde jag fast bokstäver som tydde ROGER WATERS på ryggen av min jeansjacka och blev därför kallad Roger, till en början. Det blev snart till Rogge och inte långt efter det präglades smeknamnet med en egendomlig stavning som stadigt hänger kvar än idag.

Pink Floyd är utan tvekan de absolut mest inflytelserika idoler jag någonsin haft. Jag har aldrig avgudat någon som jag avgudat Roger Waters, och även om jag inte längre lyssnar på musiken varje dag så är och förblir Pink Floyd en stor del av hela mitt väsen. Klyschigt, men ack så sant.

När jag, för säkert närmare ett år sedan, fick erbjudandet att köpa en biljett till Waters' konsert i Stockholm den 4 maj 2011 var jag skeptisk. Jag har trots min mani kring hans geni, aldrig varit riktigt förtjust i hans sologrejer. [Ni som kan Pink Floyds historia vet antagligen vad jag syftar på när jag säger att Waters nästintill borde dömts som hädare när de släppte The Final Cut. Jag tycker att han släpade det heliga - Pink Floyds musik - i smutsen och genom sitt storhetsvanssine splittrade gruppen. Jag kan inte lyssna på något av deras material utkommet år -83 eller senare utan att känna att det faktiskt inte är Pink Floyd som står bakom det. Därför är jag inte särskilt förtjust varken i trion som höll ihop eller Waters som stod på egna ben.]

Men med tanke på att hela bandet sedan 30 år tillbaka bara spelat tillsammans vid ett enda tillfälle - Live 8 för några år sedan - samt att keyboardisten faktiskt är död, måste jag antagligen svälja min kräsenhet och inse att närmare Pink Floyd än så här kommer jag aldrig komma.

Jag är övertygad om att jag i övermorgon kommer uppleva mitt livs största eufori. När musiken strömmar ut i högtalarna kommer alla känslor komma klängandes på samma gång. Nostalgin kommer slå mig nästintill mentalt medvetslös och om jag känner mig själv rätt så kommer jag bara vilja lägga mig ner på marken och självdö. Och allt detta, med en jävligt stark underton av lycka.