Change of Seasons

För ett tag sedan blev Nattis, jag, Sofie och Daniel intervjuade om hur livet är de här sista veckorna innan studenten. Vill ni läsa artikeln finns den på Östgötatidningens hemsida!

Jag vill tala i mer klartext idag än i tidigare inlägg.  Jag och Manfred har inte gjort slut, det är mer att vi av naturliga skäl är lite osäkra på hur framtiden ser ut, eftersom vi vill lite olika saker med våra liv. Vi får se till sommaren hur det blir. Men ingenting har förändrats än så länge.

Igår kväll åkte jag hem till Nattis. Vi pluggade (ehm), åt en massa frukt och zappade mellan "Min sköna tvättomat", "Bilen med nio liv" samt "Brandbilen som försvann". Seriöst, var får folk allt ifrån?

Dagen började med havregrynsgröt, kaffe och en liten kille som sa "Nu var det nycklar på gång!". Dagen började även med en mattelektion och att jag tänkte mer och mer på Manfred, tillslut började jag gråta. Ganska mycket. Mentorstid. Jag tänkte på Manfred. Grät. Lunch. Jag tänkte på Manfred. Grät så mycket så jag fick låsa in mig på toaletten. Hyperventilerade. Hade konsert med musikpaketet. Grät. Pluggade inför prov. Grät. Skrev prov. Grät. Efter skolan ringde Manfred. Grät ännu mer.

Ända sedan i söndags har jag känt mig förkrossad. Med ovissheten om vår framtid kommer oron inte ens krypandes, den kastar sig över mig. Sliter och drar i mig. Jag är nervös inför min skolsituation (jag har så gräsligt mycket kvar att göra) och mitt gråtmarathon har givit mig en gräslig huvudvärk, vilket i sin tur inte gynnar skolarbetet. Idag var jag tvungen att bryta ihop, för att ställa mig upp igen om ni fattar. En lärare jag inte ens känner haffade mig i korridoren och frågade hur det var med mig. Någon sa till min mentor att hon borde prata med mig för att jag såg så ledsen ut. Utöver det har 4 lärare till stannat upp och frågat hur det var med mig. Och en har sagt att jag såg sliten ut. Jag har jättefina vänner som ställer upp närhelst det behövs. Lärare som stöttar, peppar och förstår. Och en jättefin Manfred.

Idag har allt som finns att säga sagts och jag har lovat mig själv att inte tänka mer på det här nu. Inte vara ledsen. Jag har gråtit åt skogen för mycket, grävt ner mig alldeles för djupt och låtit himlen falla ner lite för långt. Vi ska bara ha det bra nu.

Det är skönt att tänka så. Nu kan jag äta igen. Jag kan sova igen, jag kan lyssna på musik, fokusera. Koncentrera mig. Andas.

Imorgon är vi lediga men jag ska till skolan ändå. Jesper har lovat att hjälpa mig med programmeringen och jag har lovat min engelsklärare Anders att jag ska ägna dagen åt honom (och Carina, min programmeringslärare).

Jag lyssnar på Pink Floyd, dricker vatten med citron och försöker få ihop en ny header till bloggen.

Nu jävlar.