Sanning
Jag har aldrig känt mig så här olycklig, någonsin. Jag älskar Manfred så jävla mycket, 5 och ett halvt års tid med 40 mil emellan kan inte betyda något annat. Men det gör så otroligt ont att veta att han lever ett singelliv, han kan göra precis vad han vill. Och ännu värre är att han kanske (högst sannolikt) hamnar i ett nytt förhållande. Det kan ta flera år innan det här är förbi och han känner att han fått tillfredsställa det där behovet som gnagt så länge. (Och nej, jag tänker inte vänta på honom, men naturligtvis så känner jag att jag aldrig kommer kunna älska någon annan i vilket fall.)
I kärlek och livet finns verkligen inga garantier. Om en vecka kanske han vaknar upp och funderar på vad fasen han håller på med och inser att det han gör känns fel. Eller så går det två år och han inser att näe, han är faktiskt lyckligare med någon annan, och utan mig.
Jag vill att alla ska veta att jag är inte arg på honom, jag känner mig inte utnyttjad eller orättvist behandlad. Jag förstår honom. Även om jag tycker att han offrar för mycket så finns det inget man kan göra för att få honom att förstå det. Man vet inte vad det är man har förrän man förlorar det. Om han säger till mig att han är olycklig i vårt förhållande, just eftersom han har en sådan ångest över att inte fått vara nykär någon gång, då kan jag inte säga "äh, skit i det, var lycklig istället". Jag tycker att det är bra att han är ärlig och säger som det är.
Det enda jag hoppas på är att jag ska kunna bli glad snart igen. Det får gärna innebära att han om en vecka inser att det han gör är fel, att det är bara mig han vill vara med. För innerst inne vet vi båda att vi har något otroligt fint och sällsynt. Jag vet att vi skulle kunna bli gamla tillsammans och leva ett lyckligt liv. Han vet det också, han måste bara tro på det.
Jag vet verkligen inte var jag ska göra av mig själv, hur jag ska disponera tiden eller vad jag ska säga till mig själv för att hålla huvudet över vattenytan. Dr Phil har sagt "Det är inte tiden som läker alla sår, det är vad du gör med den, som gör det". Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Det känns mest som att jag bara vill.. ja, dö.
Åh Ida! jag är så ledsen :( Vill prata med dig nununu. Be strong!
Usch sådant är hemskt =/
Har själv precis gått ifrån den jag älskat i två år (inte alls lika lång tid som er)
Men det liksom fattas en stor bit av en när det väl händer.. =/
Jag gör så mycket jag bara kan om dagarna för att slippa tänka på vad som hänt..
Förstår att det är jobbigt! :( <3
Om du verkligen älskar någon måste du klara av att låta dem gå.
Det är inte många människor som klarar av något sådant. Att faktiskt göra de visar på inte bara på otroligt mycket styrka hos dig utan även på väldigt mycket kärlek.
Usch. Det tar verkligen emot att läsa detta inlägg. Du som alltid är så uppåt! Hoppas allt blir bättre snart. Den där fikan vi pratade om, typ i somras, kanske är dags att ta nu? För att fördriva tiden och få tankarna på något annat för en stund?
Stor kram på dig!
Fyfan, jag kan verkligen inte tänka mig hur förjävligt det måste kännas. Men fortsätt kämpa!