Sanning

Så här är det. Den 19:e november bestämde vi (Manfred) att vi skulle ta en paus. Vi har valt att kalla det för paus, just eftersom vi gör slut så att vi kan bli tillsammans senare i livet. Manfred har hela tiden känt av en viss ångest som kommit att långsamt bryta ner glädjen i vårt förhållande. Vi nådde bristningsgränsen. Så nu är det slut, han är fri och singel och får göra vad han vill. (Jag med, rent praktiskt, men inombords känner jag mig mer fängslad än någonsin.) Först när han fått känna på det livet och vet vad han missat (eller rättare sagt, inser vad han egentligen har: ett förhållande potentiellt att göra honom lycklig hela livet ut) kan vi vara tillsammans utan att behöva längta bort till annat. Jag vet att det kan låta jättekonstigt, men det är faktiskt så det är. (Refererar till mitt inlägg Det gör ont som jag skrev den 23:e maj 2011)

Jag har aldrig känt mig så här olycklig, någonsin. Jag älskar Manfred så jävla mycket, 5 och ett halvt års tid med 40 mil emellan kan inte betyda något annat. Men det gör så otroligt ont att veta att han lever ett singelliv, han kan göra precis vad han vill. Och ännu värre är att han kanske (högst sannolikt) hamnar i ett nytt förhållande. Det kan ta flera år innan det här är förbi och han känner att han fått tillfredsställa det där behovet som gnagt så länge. (Och nej, jag tänker inte vänta på honom, men naturligtvis så känner jag att jag aldrig kommer kunna älska någon annan i vilket fall.)

I kärlek och livet finns verkligen inga garantier. Om en vecka kanske han vaknar upp och funderar på vad fasen han håller på med och inser att det han gör känns fel. Eller så går det två år och han inser att näe, han är faktiskt lyckligare med någon annan, och utan mig.

Jag vill att alla ska veta att jag är inte arg på honom, jag känner mig inte utnyttjad eller orättvist behandlad. Jag förstår honom. Även om jag tycker att han offrar för mycket så finns det inget man kan göra för att få honom att förstå det. Man vet inte vad det är man har förrän man förlorar det. Om han säger till mig att han är olycklig i vårt förhållande, just eftersom han har en sådan ångest över att inte fått vara nykär någon gång, då kan jag inte säga "äh, skit i det, var lycklig istället". Jag tycker att det är bra att han är ärlig och säger som det är.

Det enda jag hoppas på är att jag ska kunna bli glad snart igen. Det får gärna innebära att han om en vecka inser att det han gör är fel, att det är bara mig han vill vara med. För innerst inne vet vi båda att vi har något otroligt fint och sällsynt. Jag vet att vi skulle kunna bli gamla tillsammans och leva ett lyckligt liv. Han vet det också, han måste bara tro på det.

Jag vet verkligen inte var jag ska göra av mig själv, hur jag ska disponera tiden eller vad jag ska säga till mig själv för att hålla huvudet över vattenytan. Dr Phil har sagt "Det är inte tiden som läker alla sår, det är vad du gör med den, som gör det". Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Det känns mest som att jag bara vill.. ja, dö.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» Anonym säger:

Åh Ida! jag är så ledsen :( Vill prata med dig nununu. Be strong!

2011-11-21 @ 12:14:15
URL: http://fridahoglid.blogg.se/
» Pernilla Grandin säger:

Usch sådant är hemskt =/

Har själv precis gått ifrån den jag älskat i två år (inte alls lika lång tid som er)

Men det liksom fattas en stor bit av en när det väl händer.. =/

Jag gör så mycket jag bara kan om dagarna för att slippa tänka på vad som hänt..



Förstår att det är jobbigt! :( <3

2011-11-21 @ 23:37:53
URL: http://pernillagrandin.blogg.se/
» Anonym säger:

Om du verkligen älskar någon måste du klara av att låta dem gå.

Det är inte många människor som klarar av något sådant. Att faktiskt göra de visar på inte bara på otroligt mycket styrka hos dig utan även på väldigt mycket kärlek.

2011-11-22 @ 16:30:21
» Emelie säger:

Usch. Det tar verkligen emot att läsa detta inlägg. Du som alltid är så uppåt! Hoppas allt blir bättre snart. Den där fikan vi pratade om, typ i somras, kanske är dags att ta nu? För att fördriva tiden och få tankarna på något annat för en stund?



Stor kram på dig!



2011-11-22 @ 20:26:24
URL: http://emelieroos.devote.se
» emelie säger:

Fyfan, jag kan verkligen inte tänka mig hur förjävligt det måste kännas. Men fortsätt kämpa!

2011-11-26 @ 23:32:43
URL: http://emelielandberg.blogg.se/
Trackback