Anywhere but home



Ett av det värsta jag vet är att gå och lägga sig på morgonen, när det blivit ljust och man hör fåglarna börja kvittra. (Så jag blundar hårt och håller för öronen.) När jag gjort min plikt vill jag bara åka vart som helst förutom hem. Ett stillsamt, harmoniskt och tomt hus är den enda plats jag inte klarar skingra mina tankar på. I mitt huvud korsförhör jag mig själv och de enda svaren jag kan ge är jag vet inte eller jag orkar inte. Och det gör mig frustrerad, får mig att tappa hoppet, tappa förståndet, tappa mig själv.

Jag känner mig illa till mods när jag tänker på att jag för omvärlden lika gärna skulle kunna lida av narcissistisk personlighetsstörning. Det får mig att känna mig skamsen. När jag gråter över det känns det otillräckligt, precis som att klia
runt ett läkande sår när man egentligen vill riva sönder hela sårskorpan. Jag vill ta tillbaka allt jag sagt, behålla det inombords och själv kurra ner mig i de varma, hjärtliga orden. Ta tillvara på dem och inte låta dem rinna ur mig, när de försvinner känner jag mig tom. Och vet ingenting längre. Allt jag säger därefter blir bara fel och allt jag tänker består av ofullständiga meningar och jag vill kalla mig själv patetisk men det känns så patetiskt - så fort jag öppnar munnen för att yttra orden gör hela mitt väsen motstånd och jag förstår att jag har fel. Snarare än melodramatisk och misslyckad och ynklig är jag blåögd - lättlurad och okritisk och godtrogen. Det är en av mina brister lika väl som det är en av mina finare sidor: jag väljer oftast att tro det bästa om andra. (Ska du utnyttja någon så utnyttja mig.) Jag tänker tillbaka på mardrömmar om stora mörka industrier, trånga gator, att springa i midjehögt vatten, bli jagad och skjuten - och hopplösheten jag kände. Och jag påminner mig själv om att jag alltid hittar ut därifrån. Ord ekar i mitt huvud men glöms bort nanosekunden efteråt. Jag minns att någon sa "Jag har aldrig sett dig så här" och det är för att det inte är jag att vara så här.

Jag vet inte varför jag fortfarande känner mig rädd och jag själv är oförmögen att ge mig svar. Så jag kopplar bort alla mina sinnen och lägger mig ner för att sova. Tänker bara på en sak. Snälla, förstör mig. Igen. 

Och utanför mina fördragna gardiner har solen gått upp och fåglarna börjat kvittra.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Kommentarer
» Emelie säger:

Ååh, vilket fint och sorgligt inlägg. Hoppas det känns bättre snart! Kramar!

2012-04-06 @ 22:30:13
URL: http://emelielandberg.blogg.se/
Trackback