Black Flies



Mina händer är bakbundna och mina läppar förseglade. Inte för någon annans, men för min egen skull. Jag vet att allt som sägs får konsekvenser och jag är så rädd att säga fel för mycket. Vi bygger en relation som man bygger korthus (resultatet blir storslaget om det inte faller innan det är färdigt) och jag är rädd att jag ska i ren hänförelse, exaltering, få allting att rasa samman. Talar jag till dig är mina ord transparenta (det är en av många saker du inspirerar mig till) men talar jag om dig trasslar jag in mig i kryptiska klyschor. Svårbegripligt och intetsägande. Otillräckligt.

Jag fruktar att jag kommer bli för påträngande, närgången, enträgen. Jag väntar bara på första slaget, det borde verkligen komma snart. Det måste det göra. Jag överväger möjligheter, åtgärder: vad gör mest ont av att lämna och bli lämnad? Jag avskyr att behöva ge andra möjligheten att göra mig besviken. Försätta mig i handlingsfarlamning. (Ge fan i det då.) Det enda jag vill säga är att du inte ska oroa dig för mig. (För jag litar på dig och ber dig lita på mig, inte för att jag litar på att jag alltid fattar rätt beslut men för att jag litar på att jag kan hantera konsekvenserna. Jag överlever också.) Jag har varit på många ställen, men jag kommer alltid tillbaka levande. Som du sa.
 
Du frågade, och jag svarade genuin. Jag frågade aldrig dig, men jag kan inte tänka mig något mer passande än det jag redan tänker.

Inskränkt, är ordet jag skulle använda.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Kommentarer
Trackback