Lugn



Fredagen gav inte mycket klarhet i någonting alls. I ett halvhjärtat försök att konfrontera det som tar upp min tankekraft 24/7 gavs jag bara ett vilseledande svar och nu känner jag att det är dags att lägga det bakom mig. Kom ihåg det, ni ska aldrig behöva slåss för att få ta plats i någon annans liv. Jag har varit osäker på vederbörandes intentioner (vill han vara nära eller vill han ta avstånd?) och blivit given otroligt tvetydiga signaler. Nu känner jag att jag kan inte längre jaga det slutgiltiga svaret, det är dags att släppa. Och gå vidare.

Efter att ha jobbat på Max åkte jag till Laholmen och betade av ett pass där. Efteråt stod jag ute i kylan - huttrade, pratade med en berusad främling i 30 minuter. Han var vänlig och jag tog en risk och gav honom skjuts hem. (Ibland är jag nog för blåögd för mitt eget bästa.)

Dagen efter gick jag upp tidigt och det resulterade i att jag inte orkade göra något vettigt under hela dagen. Kraschade i soffan och sov i flera timmar innan middagen. Pratade i telefon med Felicia länge, och det gjorde mig glad. Åkte sedan för att jobba på Laholmen igen. Det var faktiskt (ja, faktiskt) roligt. Förutom en liten ångestattack som överraskade mig under den första timmen (det var som att all den småoro jag haft till och från de senaste två veckorna kom i koncentrerad form och slog mig i ansiktet, forcerade fram de annars så nödvändiga tårarna). Efteråt när mitt pass var avslutat stod en gäst kvar för att prata när en dam kom fram och la armen om honom och sa i den lenaste röst: har du hittat din kärlek? Han tittade på mig och sa "ja, har jag det?". I ögonblick som de glädjs jag så himla mycket över att leva.

Vaknade efter fem timmars sömn. Gjorde mig i ordning och åkte en sväng till Nordby med min finaste Mary! Vi småshoppade och åt på Max. Jag såg mina arbetskamrater slita och det kliade i fingrarna på mig, helt stört. När Mary åkt hem firade jag min kära far som fyller år idag! När vi åtit tårta och gästerna åkt hem kände jag mig galet sällskapssjuk. Så jag catchade up med Annie och vi tog en spontan biltur till Lur. Ja, Lur. Vad fasen gör man i Lur? Ingenting, vi bara åkte igenom och satt och pratade i bilen. Det var så mysigt!

Idag ringde de från Djurskyddet Bohuslän och sa att de hittat någon som vill adoptera Sia och Sarabi. Min glädje var enorm! Mitt tålamod håller verkligen på att brista, så det ska bli så himla skönt för både dem och mig att de hamnar någonstans med någon som orkar engagera sig. Förhoppningsvis åker de tidigt nu på lördag.

Jag tänkte ägna resten av kvällen åt att skriva lite på mitt projekt och kanske kolla Dexter. Antagligen blir det ingen lång kväll, jag är så trött efter något som känns som världens längsta dag.

Jag älskar mina vänner!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback