battle studies
Det är så här det känns. Det var flera år sedan jag hyste ett så stort förakt mot mig själv, en så stor övertygelse om att jag inte ens är värd min egen tid. Blåmärken flinar och påminner mig om att jag är patetisk. Klumpen i halsen som växer i takt med tystnaden, också. En del av mig vill spåra ur, skrika tills halsen blöder och slå sönder allt. Dö för att få veta vem som skulle gråta. Den andra delen av mig vill bara rycka på axlarna. Jaha.
Jag gav mig själv en käftsmäll och nanosekunden efteråt hatade jag mig själv för vad jag gjort. Jag ställde mig med armarna i kors och såg kyligt ner på mig själv när jag krälade omkring i min självömkan. Se vad du har gjort. Sedan vände jag mig om och gick. Medan jag drunknade.
Jag är tom på ord (oförmögen att förstå och ännu mer sätta ord på mig själv) men så jävla full av skit. Jag bad honom att fortsätta prata medan jag tyst stirrade in i väggen men för varje uttalad bokstav kände jag ändå hur mitt förstånd kom tillbaka. Dimman lättade. Bilden blev skarpare. Och jag var tacksam.
Någonstans trodde jag att jag övergivit självdestruktiviteten, men sanningen är att den bara ändrat skepnad. Syfte. Påföljd. Den håller mig vaken, min tankeverksamhet låst och mitt förstånd på avstånd utan motstånd. Lägre än så här ska jag aldrig sjunka.
Jag gick ut i mörker och regn, satte mig på gräsmattan och grät. Slutade finnas. Jag vill inte bli rörd, bli sedd, bli hörd. Jag vill bara vara ifred. Sluta gräva hål i min hjärna utan att veta vad jag letar efter. Sluta försöka organisera det som (inte) finns där. Bara sluta göra vad jag gör, för uppenbarligen så funkar det inte.
För någonstans tror jag att vi är trasiga båda två.
(Och tillslut nådde jag den där punkten då jag bara vill ta tillbaka allt och gå och lägga mig.)
Jag gav mig själv en käftsmäll och nanosekunden efteråt hatade jag mig själv för vad jag gjort. Jag ställde mig med armarna i kors och såg kyligt ner på mig själv när jag krälade omkring i min självömkan. Se vad du har gjort. Sedan vände jag mig om och gick. Medan jag drunknade.
Jag är tom på ord (oförmögen att förstå och ännu mer sätta ord på mig själv) men så jävla full av skit. Jag bad honom att fortsätta prata medan jag tyst stirrade in i väggen men för varje uttalad bokstav kände jag ändå hur mitt förstånd kom tillbaka. Dimman lättade. Bilden blev skarpare. Och jag var tacksam.
Någonstans trodde jag att jag övergivit självdestruktiviteten, men sanningen är att den bara ändrat skepnad. Syfte. Påföljd. Den håller mig vaken, min tankeverksamhet låst och mitt förstånd på avstånd utan motstånd. Lägre än så här ska jag aldrig sjunka.
Jag gick ut i mörker och regn, satte mig på gräsmattan och grät. Slutade finnas. Jag vill inte bli rörd, bli sedd, bli hörd. Jag vill bara vara ifred. Sluta gräva hål i min hjärna utan att veta vad jag letar efter. Sluta försöka organisera det som (inte) finns där. Bara sluta göra vad jag gör, för uppenbarligen så funkar det inte.
För någonstans tror jag att vi är trasiga båda två.
(Och tillslut nådde jag den där punkten då jag bara vill ta tillbaka allt och gå och lägga mig.)
2012-05-20
01:18:00
Delusion of MeKommentarer
Trackback
