Change of Seasons

Jag har relativt länge sagt att saker och ting går lite för bra nu. Livet känns så enkelt. Okomplicerat. Det känns så onaturligt att ha en vardag som bara rullar på, vecka efter vecka. Jag vet inte om det beror på att jag växt som person och inte låter mig dras ned av de små komplikationer jag stöter på, eller om det faktiskt är en lättsam period jag befinner mig i. Eller om det är en kombination. I vilket fall som helst så vet jag att man inte får göra så här, men någonstans har jag gått och väntat på ett bakslag. Det måste komma snart.

Imorse vaknade jag av att mobilen ringde. Det var en arbetskamrat till mig, och han grät. Han var tillsammans med sin flickvän länge, och hon avslutade det igår. Jag vet hur mycket förhållandet betydde för honom och när han sa "jag orkar inte leva nu, den här tiden" så verkligen stack det till i hjärtat på mig. Jag förstår vad han menar. Jag minns verkligen känslan. (Someone put me out of my misery.)

När vi lagt på gick jag in till sängen, kröp ner bredvid Martin. Lät fingrarna långsamt vandra från hans handled, längs armen, över bröstkorgen för att stanna vid magen. Spände försiktigt fingrarna för att känna de avslappnade magmusklerna under den varma huden. La huvudet mot hans axel och beskådade det där smärtsamt vackra ansiktet. Drog fingrarna genom hans hår. Följde det skarpa käkbenet, strök med pekfingret över skäggstubben. En av Newtons tre rörelselagar säger att två kroppar alltid påverkar varandra med lika stora men motriktade krafter. Jag tror Newton har fel. För när jag känner den där varma läderhuden under fingertopparna känns det som om jag trycks bort, blir svag och oförmögen. Mellan mina fingrar och din kropp uppstår ett fält av ren intensitet, skjuter bort mig och suger upp all energi. Som när du lägger dina armar runt mig, känner jag mig liten. Maktlös. Men ändå tryggast i hela världen.

Tänkte på inatt, när jag lyssnat på dig prata och det enda som gick genom mitt huvud var hur mycket yngre du såg ut. Vilka stora rådjursögon du fick när pupillerna vidgat sig, dels för att anpassa sig till mörkret men också för att uttrycka din hänryckning till vad du berättade. Ditt spel med ögonbrynen, en indikator på att du ansträngde dig för att minnas detaljerna. Framåtlutad, armbågarna brett isär på bordet, avslappnad i axlarna men ändå en stolt hållning; utstrålade styrka, självsäkerhet. Fingrarna lindade runt ölflaskan. Exponerade de där perfekta händerna, lockade blicken till de vältränade armarna, smyckade med lätt utbuktande blodådror och tatueringar. Och sedan hörde jag det igen; ditt skratt följt av den där karaktäristiska inandningen mellan sammanbitna tänder.

Jag log tills jag fick kramp i mungiporna. Pussade dig försiktigt på skulderbladet, i nacken, bakom örat. Viskade så tyst att inte ens mina stämband märkte, för jag ville inte riskera att väcka dig. Formade orden med läpparna men nästan inget alls kom ut, men det gör inget. Jag vet, att du vet.

Tänkte på året som gått. Det värsta jag någonsin varit med om. Hur jag slagits mot hopplösheten för viljan att leva. All smärta jag utsattes för men tvingade mig igenom, i väntan på bättre tider. I väntan på att jag skulle bli stark nog att plocka upp skärvorna och gå vidare. Affirmationen som ekade i mitt huvud, att livet kommer bli bättre. Allt kommer bli bra.

Då slog det mig. Det här är inte lugnet före stormen, det här är solskenet efter regnet.

Allt är bra nu