WoS #31



Då kom jag hit. Till sist.

Jag har nog aldrig känt mig så peppad inför ett träningspass, någonsin. Det bokstavligen kittlades i kroppen för att jag var så ivrig. När jag väl börjat pushade jag mig så galet hårt. Det kändes viktigt att avsluta starkt, på något vis. På alla övningar med vikter använde jag något tyngre vikter än vad jag brukar ha.

Jag njöt av varje sekund verkligen, kände för varje repetition hur slutet närmade sig. Efter ungefär två och en halv timme gav jag mig in på sista övningen, den tyngsta av dem. Istället för att använda 4 kilo använde jag 7. När sista repetitionen var avklarad bara rullade jag över på mage och började gråta av glädje. Jag klarade det!

Det har varit en riktigt häftig månad. Jag har tränat varenda dag, genomsnittet talar om att jag spenderat ungefär 60 timmar på gymmet. Jag har haft motgångar i form av förkylningar, en gammal låsning i höften som gjort sig hörd (dvs. min höft och mitt knä har gjort ONT, stundvis haltade jag på höger ben), att jag ibland haft arbetsdagar som varit 15 timmar långa, vilka i sin tur givit mig endast tre timmars sömn vissa nätter, jag har plikttroget infunnit mig på gymmet så fort arbetsdagen varit över, även om det inneburit att jag kommit därifrån klockan tre på natten. Jag har gått på diet, fettsnål och fri från både socker och sötningsmedel. Och ätit var tredje vaken timme.

Hela månaden bara rusade igenom mitt huvud, om och om igen. Jag vet inte om jag någonsin tvivlade på att jag skulle klara det, för jag har känt mig så himla målmedveten, men i efterhand har jag svårt att förstå hur jag orkade, särskilt utan att tycka att det var särskilt jobbigt.

Resultat? Jag tog inga mått när jag började. För mig kändes det inte viktigt, och om det inte skulle visat någon förändring så vill jag inte känna mig besviken. Om jag kan ställa mig framför spegeln och känna mig nöjd så är alla siffror så himla obetydliga. Jag vägde mig första dagen men har fortfarande inte vägt mig igen. För att jag har förlorat fett och byggt muskler, så siffrorna på vågen säger återigen inte särskilt mycket. Jag tror jag hamnar på ungefär detsamma som var när jag började.

Däremot så kan jag se hur stor skillnad det gjort, särskilt på överkroppen. Jag har verkligen biffat till mig på axlarna och armarna. Och jag känner mig så fruktansvärt nöjd! Jag kan stå framför spegeln i en evighet och bara titta på mig själv. Vet ni vilken fantastisk känsla det är? Förr ogillade jag att visa mina armar, att gå i linne och t-shirt, men nu vill jag inte ha på mig något annat. Helt galet så nöjd jag är!

Men största skillnaden är nog för mitt psyke. Jag har bevisat för mig själv att jag kan slita hårt och till och med tycka att det är roligt. Jag har växt mig så himla stark inombords! Det är delvis därför jag älskar träningen, för man bygger upp sin mentala styrka också. Humöret och tankebanorna är så avgörande för hur träningspasset kommer gå. Jag trodde det var inget annat än en klyscha men nu vet jag att det stämmer. När jag var klar med alltihop kändes det som att jag sprungit jorden runt, uppfunnit botemedlet för cancer eller ordnat världsfred. Så stolt var jag. Så bra kände jag mig. Så bra är jag!

Nu när euforin lagt sig känner jag mig nästan lite mentalt bakfull. Tanken är att jag ska vila i en vecka och sedan börja träna på egen hand. Men jag känner att jag verkligen klättrar på väggarna, jag vill ju så gärna. Det känns tomt liksom, man överväldigas av den där what the fuck do I do now-känslan. Men jag får väl försöka vända på det, njuta av att ta det lugnt. (Fast någonstans där innanför bröstkorgen gnager vemodet, som om jag avslutat en vänskap eller gjort slut med en pojkvän.) Jag kom på mig själv med att tänka "Jaha, vad gör jag nu när det här är slut?". Grejen är den att det är inte slut. Programmet heter trots allt Kick-Start och tanken är ju att man ska få inspiration till att ha det här som en fortsatt livsstil. Även om jag inte kommer leva på keso så kommer jag absolut hålla mig fast vid större delar av kostschemat, särskilt att försöka äta var tredje timme, och jag kommer inte träna 7 dagar i veckan (vansinne?) men snarare 4, kanske 5. Så det är inte slut. Det har bara börjat!

Ska man sammanfatta det hela så är World of Shape ett av det bästa jag någonsin gjort. Det var en helgrym upplevelse!



Min första WoS-måltid. Tyckte inte om den alls, fick mig verkligen att tvivla på att jag skulle klara följa kostschemat. En smått befogad tanke,i och med att jag åt bröd, smör, ost och drack mjölk vid några tillfällen.



Var och handlade inför första veckan (fick fylla på mitt keso-förråd betydligt fler gånger). Dyrt blev det!



De första två veckorna praktiskt taget levde jag på lax. Det var det enklaste att tillaga. (Särskilt för mig som inte har någon kunskap i köket, whatsoever.)



Istället för gröt med keso och knäckebröd med kalkon kunde man äta lättfil med müsli och två äggvitor.

När jag jobbade natt var jag fortfarande tvungen att äta var tredje timme. Så jag gjorde en smoothie på kesella, lite lättfil, vatten, müsli och hallon. Det här var den enda praktiska behållaren vi hade.



Halvvägs..



Ännu mer lax.


En av de tyngre dagarna..


Baka en liten äppelkaka fick man göra. Det närmaste godis jag ätit på tre veckor så för mig var det hur gott som helst. Endast äpple, kesella, kanel, äggvitor och havregryn.


Det här åt jag tre gånger om dagen. Hallon med keso. Fruktansvärt gott!



Världens bästa Adis hade med sig virke till tacos på jobbet. Underbar lunch!


Kakutbudet på IKEA. Inte det lättaste att stå emot, men vill man så kan man.

 
Däremot syndade jag när vi firande fyra månader. Sjukt gott var det!

 
Direkt efter att jag avslutat mitt sista WoS-pass. Lyssnade på Sky Is Mine och grät av glädje!



Sist men inte minst, resultatet. Bilden togs några dagar innan sista dagen men det är praktiskt taget så här jag ser ut nu. Nu fortsätter min resa!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» Emelie säger:

Helvete vad duktig du är!

Svar: Haha, tack så jättemycket Emelie! Du är bra. Och gör mig glad.
Ida Hansson

2012-11-06 @ 21:01:45
URL: http://emelielandberg.blogg.se
Trackback