Change of Seasons

Ja. Det där med att gå att lägga sig tidigt gick semi-bra. När Martin kommit hem käkade vi lite och jag gick faktiskt och la mig i väntan på att han skulle äta klart. Jag förklarade att jag var trött och att det planerade filmtittandet fick vänta. Så försökte jag somna.

Jag drömde en mardröm. Om att jag var på jobbet och allt var kaos. Det var nästan inga gäster men alla mina arbetskamrater var någon annanstans, förutom en person som stod i köket. Alla hamburgare som vederbörande skickade ut var i tre delar, och alla var fel och jag var stressad. Martin kom dit och jag fick inte ut hans mat förrän efter 20 minuter. Jag skämdes, kände mig dålig. Fick i uppgift att städa upp spilld läsk i serveringen. När jag gjorde det föll en gäst av sin stol, slog sig medvetslös. Han saknade både ben och armar och jag fick panik. Det enda jag fick fram var ett skrikande, var det mitt fel? Hans assisstent - som förövrigt också saknade ett ben - tittade tomt på mig och gick fram för att väcka liv i honom. Jag fick ögonkontakt med chefen och ropade på hjälp men fick ingen respons.

Jag vaknade av att jag grät. Vände och vred på mig och försökte somna om. Helt plötsligt befann jag mig i Mjölby. Det var mörkt, kallt och mycket snö och jag körde bil i skogen utan att jag kunde se ut. Jag råkade krascha in i en stor juldekoration (stor som hela deras altan) men klockan var nästan midnatt så jag kunde inte knacka på. Jag lämnade bilen och sprang iväg för att hämta papper och penna, men när jag kom ut var snön bortsmält och jag befann mig plötsligt på ett område som såg ut som Rödshöjden. Jag kunde inte hitta min bil. Jag hade ingen aning om var jag ställt den. Jag försökte prata med folk men först ignorerade de mig och sedan kände jag hur jag bara föll in i som ett apatiskt tillstånd. Jag kunde inte prata. Jag bara la mig ner på marken för att ge upp. Dö.

Lite senare befann jag mig i ett stort hus med mina arbetskamrater. Jag var tvungen att jobba men de andra satt i ett stort vardagsrum och umgicks. Jag smet undan för att prata med Martin som, ja.. öppnade en dörr, utan min tillåtelse. Jag blev vansinnig och började skrika och slåss. Kallade honom fula saker. Såg svart och bara gick lös på allt jag såg.

I samma hus som vi, var ett gäng andra. Jag var otrogen på löpande band och rätt som det var stod Martin i dörröppningen. Han bara stirrade uttryckslöst på mig, tog upp mobilen och gick sin väg. Ångesten var genomborrande. Slet ut mitt hjärta och stampade på det. Återigen vaknade jag av att jag grät.

Lyckades somna om ännu en gång, och drömde att vi befann oss utanför tidigare nämnda hus. Vi höll på med en uppgift som alla blivit klara med, förutom jag. De gick iväg och jag stannade kvar för att slutföra, vad det nu var. I skogen ser jag en älg som så fort vid åsynen av mig kommer rusandes mot mig. Jag försöker skrika, ropa på hjälp, men det känns som munnen är full av bomull. Jag undkommer älgens alla attacker med hårfin marginal och skriker. Och skriker. Och skriker.

Vaknar upp en gång till, och jag kunde svurit på att jag skrikit i sömnen. Det hade gått tre timmar och jag hade bara drömt mardröm efter mardröm. Kännde mig förkrossad och smyger in till Martin som lyckligtvis är vaken. Han frågar vad som hänt och likt ett litet barn mumlar jag fram att jag haft mardrömmar och börjar sedan gråta. Lägger mig hos honom en stund, berättar vad jag drömt, gråter och ber om ursäkt för att jag var elak, i drömmen. Han säger åt mig att tänka på en film jag sett många gånger och som gör mig glad, och att noggrant gå igenom alla scener och dialoger i huvudet, tills jag somnar.

Så nu har jag lagt mig och ska försöka sova igen. Tänka på Fatal Instinct.

Finns inga ord för hur tacksam jag är över att han fanns tillgänglig nu. Jag känner mig helt.. tom. Jag vet inte riktigt vad som hände. Förhoppningsvis blir det bättre nu. Fast sova ordentligt, det kan jag se mig i stjärnorna efter.