Change of Seasons

Det är fantastiskt att det skulle gå nästan fyra veckor innan jag skulle få den här känslan. Av att vara sliten. Nu är jag för trött för slentrianarbete, nu måste jag börja bita ihop. Peppa. Tagga. Tvinga. Act like a warrior. (Det har en tendens att bli så bara för att man vet att man närmar sig mållinjen, har jag märkt. 4 dagar kvar!!)

Den senaste veckan har jag nog fått i genomsnitt 5 timmars sömn per natt. Att sedan lägga in ett gympass varje dag är inte det ultimata. Det känner man av när man dessutom lagt in några arbetspass, också.

Både igår och i förrgår jobbade jag tio till sju. Efter jobbet blev det en sväng till mitt andra hem - Westcoast that is - för att göra rätt för mig. I förrgår var Felicia med mig och Adis var dessutom där, så vi tog ganska god tid på oss. Ehm. Kom hem sent och gårdagen blev inte mycket mer effektiv. Kollade på Pan's Labyrinth med min fina. Såg aldrig färdigt filmen eftersom det blev sent, men jeez vad jag gillar den än så länge. Galet bra!

Kom inte i säng förrän fyra inatt. Vaknade halv sju av en frenetiskt ringande väckarklocka. Det var så himla mysigt att tassa upp så tidigt, när det är frost på rutorna och mörkt utomhus. Hade nästan glömt bort det, hur det känns. Åt frukost, diskade och gjorde mig i ordning innan jag iförd min nyinköpta ordentliga vinterjacka begav mig ut i hösten. Det var så rått och kyligt och mörkt och jag älskade det! (Får flashbacks till sista vintern i Mjölby, när jag varje morgon gick upp lite tidigare bara för att sitta på sängkanten med tända ljus runtom, avnjuta ett glas juice och lyssna på John Mayer. Fy fan så mysigt, rent utsagt.)

Jobbade öppning (överlägset det bästa passet) och jisses vilken intensiv dag det blev. Men det var kul! Efteråt var jag dock HELT slut, satt på marken och bara kände hur hela kroppen liksom vibrerade. Så. Orklös. Tog mig hem för att äta mat som jag lagade igår kväll, framför ett avsnitt Six Feet Under.

Jag har failat hårt i min tidsuppfattning, var hundratio procent säker på att det var den 28:e idag. Har ingen aning om hur många dagar det gått och jag legat steget före, rent mentalt. (Så ska vi dessutom vrida tillbaka klockan en timme till vintertid inatt, mindfuck deluxe.) I vilket fall, igår fick jag ändå för mig att baka en liten kladdkaka, för att fira min och Martins 4-månadersdag. Trodde att den var idag. I vilket fall, STOPPA PRESSARNA, jag smakade faktiskt en liten, liten bit av den. Mhm. Det var första gången på fyra veckor som jag ätit något liknande. Tror ni det var heaven? När jag kom hem från jobbet idag tog jag en liten, liten bit till. Som belöning för att jag i mina egna ögon presterade riktigt bra på jobbet. Jobbade intensivt hela tiden. Trodde jag skulle få ångest över den där lilla kakbiten, men sånt känns så futilt nu för tiden. Jag blev lite nervös av att känna hur förbannat jäkla gott det var, vill verkligen inte falla tillbaka och tillåta mig att frossa, bara det att jag faktiskt fuskade innan fitnessfighten var över får mig att börja fundera på vart jag är på väg. Men jag vet med mig själv att jag stått emot så mycket under dessa veckor, och jag har stått förvånansvärt stadigt och fört vääääldigt få krig inombords, så jag tänker nöja mig ändå. Varje gång folk ätit sötsaker bredvid mig har jag känt mig helt oberörd. Nu när jag ätit en liten bit och accepterat att det inte är "förbjudet", så känner jag inget behov av det mer. När vi väl ska äta kakan tillsammans för att fira, så kommer jag kunna känna att jag inte vill ha mer. Och den känslan är större än vad jag tidigare känt. Det känns mer mänskligt, och starkare. Att inte låta bli för att jag absolut inte får äta, utan välja att inte äta just för att jag rent fysiskt inte är sugen. Det var faktiskt en väldigt liten bit, en centimeter tjock, och förr kunde jag lätt sätta i mig en hel kaka på en gång. Så ändå är jag nöjd. Mycket nöjd. (Fast det kanske blir några minuter extra på motionscykeln sedan, fitnessfighten pågår trots allt i några dagar till.)

Jag är så sjukt trött. Vill bara lägga mig ner och sova. Men ett långt pass på gymmet stundar och jag vet inte om det gynnar mig att ta en powernap innan. Antingen får jag samlat mer energi och kan köra på eller så blir jag bara ännu segare, alternativt inte kommer upp alls. Tror nog jag tar mig en timme, ändå.

Planen för idag var egentligen - sedan länge - att jag skulle ut på krogen med Felicia. Men jag har inga pengar, ingen ork eller lust att dricka alkohol (inte heller tillåtet så länge fitnessfighten pågår, för övrigt) så jag skippar det. Känner mig lite törr men ändå rättvis, som gör vad jag känner att jag vill/behöver och inte ger efter för att "inte vara tråkig". Många av mina arbetskamrater ska ut och dricka idag men jag tar gymmet istället. För det ger mig mer nu.

Tycker om att vara där. Man går runt i sin egna lilla värld trots att det är en massa folk runtom. När jag utför övningar framför spegeln kan jag ha oavbruten ögonkontakt med min spegelbild i flera minuter. Man blir så medveten om sig själv, om vad och hur man tänker. När jag är där finns bara jag. När jag ser hur jag fysiskt utvecklats blir jag glad och när jag tänker på mitt mentala, okomplicerade förhållande till det faktumet att jag "ska" träna varje dag, känner jag mig starkast i världen. Vill man så kan man. (Det behöver inte ens vara märkvärdigt, man behöver inte fundera, reflektera eller analysera eller ens känna efter: bara gör det och var glad.) Det bevisar jag för mig själv varje dag!

Dagens pepplåt (den här ger mig gåshud, får mig att sluta känna den brännande känslan och bara ge allt jag har - slutar oftast med att jag tillslut måste sätta mig ner för att inte kräkas, typ): Five Finger Death Punch - Back For More