Change of Seasons

Jag tänker väldigt mycket, analyserar och iakttar. (Mycket utelämnar jag allmän beskådan och vet inte än om det här också borde göra det, egentligen.) Någonting som just nu står mer eller mindre i centrum av hela min värld, det är det här med att vara i ett förhållande. De senaste dagarna har det varit så påtagligt och det får mig att tänka. Och tänka. Och tänka.

Det finns ingenting här i världen som har en sådan rå förmåga att ge mig mindrevärdeskomplex, så som att sätta mig in i rollen som någons flickvän. Prestationsångesten har visserligen gått från att viska fula saker i mina öron och riva på insidan av bröstkorgen till att bara flåsa mig i nacken och trampa mig på hälarna. Men ändå. Att vara en flickvän ger mig ångest på flera olika sätt, men med en gemensam nämnare.

Det som känns mest, det är rädslan för att inte leva upp till (vad jag tror är) hans standard. I början sa jag "jag förstår inte varför han la märke till mig, vi spelar inte i samma liga". Nu kan det undermedvetet och indirekt bekymra mig, hur lång tid det ska ta innan han lärt känna mig såpass väl för att inse det. Det gäller arbete, träning och intellekt, överlag. Eftersom vi har samma arbetsplats och det finns procentenheter på papper så är det äckligt lätt att jämföra. Han är duktig på sitt jobb (snabb, effektiv), har en god arbetsmoral och månadens bästa merförsäljning. Efter att vi blev tillsammans har jag gått från att ha en "bra dag" på 130%, till att vara missnöjd med att hamna under 200%. Det är ingen direkt tillfällighet. Vad gäller de två andra faktorerna så är jag bara rent generellt rädd för att han ska tycka att jag är dum, korkad, okunnig. Jag älskar att träna men jag har verkligen inte mycket kunskap inom området, så direkt när han (som gått utbildning till personlig tränare) blir involverad känner jag mig mer eller mindre illa tills mods. Rädd för att göra bort mig, vara dålig.

Jag är nog rent generellt rädd för att vara inte tillräckligt bra. Eller ta upp för mycket plats, om jag mot förmodan skulle be om något måste jag visa 10 gånger så mycket påkostad tacksamhet tillbaka för att känna att jag kompenserat upp det. Jag har en tendens att ge otroligt mycket av mig själv, höja andra till skyarna och lägga mig ner, platt och ovärdig. Och det läskiga är att sådant upptäcker jag oftast inte förrän i efterhand. Jag inser att jag ibland ursäktar hela min existens för att jag känner mig så otillräcklig, men kan helhjärtat och genuint känna att det är befogat. Och något måste få mig att landa, innan jag kan se det ur ett annat perspektiv. En gång slogs jag av tanken på att han i mina ögon aldrig kommer ha fel. Att jag ser upp till hans intellektuella nivå så pass mycket att jag vet att om vi är oense, så är det jag som har fel. Jag sa det till honom och han svarade att det lät som en fruktansvärt dum tanke. Jag vet, svarade jag. Det gör jag, men ändå inte.

En annan sak, som inte är särskilt skadlig utan snarare en intressant iakttagelse, är att jag tar efter väldigt mycket. Vi människor fungerar tydligen så, man knyter starkare samhörighet med de man tycker om. Vissa saker är jag medveten om att jag tar efter. Men, mycket av sakerna är jag säker på att jag skulle fortsätta ha som intresse/rutin/standard även om vi gick skilda vägar här och nu. När man umgås så pass mycket lär man sig mycket av varandra. Jag har t.ex. aldrig tyckt att science fiction varit någon höjdare, men insett att jag egentligen aldrig givit det någon chans förrän nu, och kan i dagsläget i min ensamhet sukta efter en film eller ett serieavsnitt i den genren.

Dessa tankar har jag haft lite, till och från i två månaders tid. Men det var inte förrän förra veckan som jag tänkte att det kanske vore värt att lägga fokus på. Jag hade nämligen köpt tre par nya skor, och när jag kom hem och tog av mig ett av de nyinköpta paren såg jag det här:



De påminner faktiskt mycket om hans skor. Inget medvetet drag från min sida, men mer eller mindre ett kvitto på att jag faktiskt tar efter. Det är lite genant, jag vet inte om motparten tycker att det är irriterade eller smickrande.

Kontentan är att i rollen som flickvän förlorar jag mig själv. Det finns naturligtvis två sidor av myntet, jag bryter inte bara ner min personlighet. Jag utvecklas, också. Jag lär mig saker, väldigt mycket faktiskt. Vare sig det handlar om att ge Doctor Who en ärlig chans eller att lära mig konfrontera, respektera, hantera och bara allmänt: leva nära en annan människa. Om man bortser från hur jag ibland förminskar mig själv (vi har naturligtvis haft några "let's agree to disagree"-moments och även om vi inte bråkat nån gång så har det funnits tillfällen då jag mentalt tagit ett steg åt sidan, för att samla tankarna).

Så även om jag behöver få en balans i mitt "du-är-värd-mer-än-jag"-tänk så har jag någonstans funnit mig själv i att jag inte längre är extrem åt andra hållet i mitt bemötande av andra människor, vilket jag ofta varit tidigare i mitt liv.

Jag lyssnar på honom, och jag litar på honom. Jag ska bara lära mig att lyssna respektive lita på mig själv också, istället för att lägga mitt liv, mina tankar och åsikter i hans händer. Det är svårt att se klart i stridens hetta, det vet vi alla. Även om mitt självförtroende (bevisligen) inte är det bästa så värderar jag min självinsikt. Jag är medveten om att det finns tillfällen då den saknas, vilket paradoxalt nog stärker den och gör den mer närvarande.

Den här texten är lite halvtung skrivning. Hade jag varit utomstående hade jag känt frustration över att någon annan har så låga tankar om sig själv. Sanningen är att jag tror inte jag har det, egentligen. (Tankarna är överhuvudtaget inte väldigt påtagliga, men det stör mig att de stundvis finns överhuvudtaget.) Det är mest ett tankemönster som måste brytas, en liten osäkerhet som i hjärnan på fel person (i det här fallet jag, som tänker sönder allt i hela världen) eskalerar och långsamt sätter sina spår. Den kommande tiden ska jag fokusera på mig, vad jag behöver göra för att bli mer självständig och inte lika beroende, inte underkastad (framförallt inte hungra så mycket efter bekräftelse). Det kommer bli roligt. Utmanande. För jag måste påminna mig om att det inte får slå över och gå åt andra hållet, igen. Mitt förra "projekt" var att se till att jag lär mig ta itu med saker som måste göras. Det gick bra, jag har nog aldrig varit så effektiv som jag är nu för tiden. Jag är bra på sånt, att omvända tankar och därefter mitt agerande och på så vis påverka mitt mående. Jag har insett att vi aldrig faller offer för andra, vi gör oss till offer i vissa situationer. Först när vi accepterat det, att vi har makten över våra egna liv, vårt mående och våra tankar, då är det faktiskt löjligt enkelt att ändra på ja.. vad som helst.

Jag är min egen. Just nu deltar jag i ett projekt som är vi. Den enda jag säkert kommer leva med hela mitt liv är mig själv och allt annat är bara tillfälligt, egentligen. Första prioritet är att se till att jag mår bra, så jag kan bidra med en lycklig halva till enheten (du kan inte göra någon annan lycklig om du är olycklig själv) och sedan gå hel ur den, när/om tiden kommer. Ingen människa mår bra av att underkasta sig någon annan. Det kan kännas tryggt så länge man står bredvid varandra men så fort man är ensam saknar man allt vad personlig integritet heter och kommer bara känna sig ännu mindre, och falla för allt. Söka efter substitut, nya stöttepelare. Antingen ägnar jag mitt liv åt att ständigt springa efter andra som kan identifiera mig, eller så går jag med huvudet högt och bara.. det här är jag.

Jag har egentligen bara två riktlinjer.
1. Allt jag gör, gör jag för att det nu eller senare, direkt eller indirekt, gynnar mig själv.
2. Om något är jobbigt, gör det bara. (Välja det som är rätt framför det som är lätt.)

Det blev en lång och ganska flummig utläggning. Nåväl, det var ganska skönt att få ventilera tankarna lite.