esmerelda



Med rynkad panna såg jag livet rulla förbi på andra sidan. Mörkret trängde sig in genom rutan och höll mig i ett järngrepp. Du formade dina läppar för att vissla tyst, skära igenom tystnaden som våldsamt kittlade innanför bröstkorgen. Istället skar du igenom mig och det kändes som att jag punkterades, tröttheten pyste fram genom porerna och jag sjönk ihop. Pratar du med mig kommer jag inte svara, inte för att jag inte vill men för att jag är oförmögen. Det var inte lidande, det var sorg, som lamslog mig. Jag hade stängt av.

Du frågade om det fanns plats och hos dig är jag liten för att du är stor så det gör det alltid. Jag förklarade samma sak om och om igen för det kändes som att det försvann mer och mer för varje omformulering. Jag stod inför en av mina största rädslor och det är att inte bli förstådd, det enda som är värre än att famla i mörkret är att famla i mörkret ensam och jag tog din hand och släpade med dig. Jag viskade att det enda jag önskar är att bli insläppt, få möjlighet att förstå. Nu har jag stått utlåst och fryst tills hjärtat frusit fast och stannat.

När jag vände mig om var du inte där och jag suckade för jag var inte förvånad och jag gav mig själv ett mantra, sa högt att det gör ingenting det gör ingenting det gör ont det gör ingenting det gör ingenting. När jag borstade av mig och skulle plocka upp bitarna såg jag att du istället gått i förväg och beväpnat dig med det enda som kunde hjälpa mig få bukt med känslan, skingra mörkret. Du drog en djup suck och gav mig en pusselbit. Ett hörn, inte en sån där mittbit som man inte vet vad man ska göra med, sa du. Jag vet inte hur resten av bilden ser ut men började fantisera. Vävde ihop mina tankar med dina ord och såg bitar dansa i ultrarapid i takt med mina hjärtslag innan de försiktigt la sig på plats. Det var vackert och jag har aldrig njutit så mycket av att höra dig prata. Allt eftersom bitarna föll på plats bildade de ett tomt motiv präglat av det outforskade, kaotiska och smutsiga avlopp som du påstod var ditt inre. Ingen människa som jag kommer någonsin kunna urskilja vad som varit, för det har du suddat ut. Låtit falla i glömska, grävt ner för att aldrig låta andas luft annat än i de mörkaste och mest ensamma av timmar. Vi grävde upp de djupast begravda skeletten och sedan rasade alla väggar in.

Tårarna rann okontrollerat för mig och hänförd torkade du bort en efter en. Om jag kunnat hade jag sadlat min vita häst och tagit på mig en skinande rustning men det är försent och du har redan räddat dig själv. Även om det är beundransvärt så är det fel och ska inte behöva vara så. Vi gjorde en dramatisk paus innan du cyniskt fortsatte återge vad folk spolat ner i det där avloppet. Tårarna rann desto mer på mig medan du oberörd av din egen historia bara log snett och jag ville bara skaka om dig och få dig att förstå att jag är inte en av dem. För mig är du gudomlig. Och så mycket mer. Du gjorde en paus och reste dig. Du var så nära att jag kände din varma andedräkt i ansiktet och det var något i din blick som vände upp och ner på hela min värld. Du målade vitt över svart och trots att jag halvt förtvivlad inte visste var jag skulle göra av mig själv låg du tyst och släppte inte mina ögon med blicken. Och log. Som ett sätt att visa att jag kan vara lugn för att det jag söker, det finns där. Som påminner om den där drömlika och stereoptypa pojkvännen ur dramakomedier. Den där pojkvännen som när jag är upprörd tar min hand och sätter sig med mig för att kolla på småfåglar utanför fönstret. Den där pojkvännen som håller om mig under stjärnklar himmel och lägger min hand i sin för att peka ut en specifik stjärna. Att det för en gångs skull var jag som undvek ögonkontakt för att en blick har aldrig genomborrat mig som din, just då. Du släppte mig inte. Inte en enda gång. Du påminde mig om det du vet att jag älskar att höra. Men la bittert till att det inte alltid kommer räcka för mig, och att det kändes som att jag var där ibland. Jag skakade i frustration, pulserade i takt med tårarna som ännu häftigare vällde upp en efter en. För första gången såg jag ditt omdöme brista. Om du ändå visste hur jävla fel du har.

Jag formulerade min längsta mening på en timme. Skakade, grät och strök fingrarna över din bröstkorg. Vågade inte se dig i ögonen när jag sa att du kanske vaknar upp på fredag morgon, ett år äldre med ångest över att du inte åstadkommit mer i ditt liv de senaste tio åren. Det vet jag ingenting om. Men du har ingen som helst aning om vad du det senaste året gjort och nu gör för mig. Att jag uppskattar mitt liv mer än någonsin. Det indikerar att du har gjort något rätt, något bra. Något som kommer spela roll resten av mitt liv (för det här året kommer aldrig lämna mitt känslomässiga register).

Du kysste mig på pannan och suckade lätt, log, som att säga så bra. Jag grävde in naglarna i din hud och försvann. Tårarna avtog, bytte i alla fall syfte, och jag inandades doften av trygghet. Utformade ordet och verkligen ansträngde mig för att få fram det. Tack. Nu vet jag. Du inte bara låste upp, du öppnade dörren åt mig. Allt jag velat veta under 9 månaders tid löstes upp och ovissheten försvann. På en timme jagade du bort alla mina hjärnspöken, dammade av kistor där jag låst in mina grubblerier - släppte ut dem - och omfamnade hela mitt väsen och skyddade mig från allt. Nu har du givit mig allt jag någonsin önskat av dig. Allt är utrett. Blottat och klargjort.

Jag kröp närmare, ville bara krama dig så hårt mina armar förmår. Krypa in under huden. Kom så nära att jag blev ett med dig, kysste dig jätteförsiktigt på halsen och sa att jag älskar dig. Du sa att du tycker det är mysigt att höra mig säga och tanken slog mig att du kanske aldrig hört det från någon annan förr. Jag tror inte du släppt in någon annan så här. Låtit någon annan gräva så djupt, komma så nära. Du svarade att du älskade mig, tilltalade mig smulan med en svag sch-betoning. Det är något inom mig, i magregionen, som kittlar till varje gång ordet når mina öron. Sekunderna efter kändes det som jag fått en överdos av narkosmedel. Jag somnade långsamt in och efter några minuter dog jag.
 
Men jag dog lyckligare än någonsin.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback