valar dohaeris

 
Jag känner mig så himla skruttig. Trodde det skulle kännas uppfriskande att ta tag i sitt liv och leva hälsosamt men usch.. Det är väl bara att ta sig igenom abstinenser och fan och hans mormor och rida ut stormen. Det ska bli enklare och enklare för var dag, sägs det. Men under tiden har jag mest lust att klösa ut ögonen på närmaste levande varelse som gör ljud av sig. Eller är gladare än jag. Eller surare. Jag tycker båda är sämst. Jaja, man får väl ge det mer än tre dagar. I guess.

I måndags i alla fall. Tog mig igenom mitt extrapass (dubbelt betalt, det gjorde inte ont). Det var faktiskt en rätt kul dag, trots att det var kaos emellanåt. Vi hade lite rookies i kassorna så det gick inte så fort men de var duktiga! Jag skulle så gärna vilja se alla saker jag gjorde när jag precis börjat. Jag måste ju ha varit osäkrast i världen. Och så vet jag hur irriterad man kan bli nu, på folk som inte tänker igenom allt de gör, och mår lite dåligt när jag tänker på hur irriterade folk måste ha varit på mig. (Förlåt!) Skönt som fasen för oss alla att vi var fyra som stängde, för det var mycket att göra. När vi var klara åkte vi lite halvpeppade till gymmet och körde igång träningen med ett pass bröst och trceps. Kände mig inte svagare än tidigare men inte heller åt andra hållet. Det var ändå ett bra pass och jag slet som ett djur måste jag säga. Avslutade passet med att gå några vändor skottkärran, ni vet det man gjorde för skojs skull när man var liten. Fy så jobbigt det var. Men det slog mig att jag hade inställningen att ge upp inte var ett alternativ, det enda var att det kunde ta lång tid att ta sig fram. Jag har blivit så himla lättpåverkad rent mentalt sedan jag började styrketräna, mer medveten om vilken skillnad det gör. Jag måste verkligen ha rätt inställning för att kunna genomföra det mesta (eller i alla fall må bra i att göra det). Det är på både gott och ont. Ibland är det skönast att inte tänka, bara göra. Fast det har jag svårt för, numera.

På vägen hem var det något i mig som bara dog. Jag blev jättenere och inte särskilt nåbar för världen. Vi hade tänkt se på Game of Thrones men jag ville bara vara ifred. Dock så välkomnade jag Martin att krypa ner bredvid mig i sängen och han frågade vad som var fel. Vi pratade om det och det var jävligt jobbigt samtidigt som det var en enorm lättnad. Vissa saker som jag grubblat och funderat över som jag fick bekräftat - som var skönt i sig - men som jag samtidigt helst inte velat veta från början. Men det var ett välbehövligt from heart to heart moment som jag kommer värdera otroligt högt väldigt länge. Det finns inga fler frågor att besvara. Och det är skönt. Jävligt skönt.

Vi somnade inte förrän fem, och jag vaknade igen fyra timmar senare. Gick upp och satte mig framför datorn och skrev om natten, resultatet är föregående inlägg. Det var skönt, att få renast allt ur systemet. Runt ett vaknade Martin till och jag la mig hos honom och somnade. Sov i två timmar till. Vi gick upp och jag tog hand om tvätt och disk och bryggde kaffe och lagade gröt till honom och smörgåsar till mig själv. Vi åt och kollade första avsnittet på tredje säsongen Game of Thrones nergosade med filtar i soffan. Jag hade gåshud praktiskt taget hela avsnittet rakt igenom. Så efterlängtat! När avsnittet var slut somnade vi om. Sov till halv sju. Vaknade upp och skrattade högt, konstaterade att vi var så jäkla kassa som sovit hela dagen. Jag hade i och för sig varit vaken i fyra timmar på morgonen men ändå. Det händer inte ofta att jag ens sover särskilt länge, men nu när vi jobbat som dårar och har lite lediga dagar till godo så får man använda den första till att bara ta det så fruktansvärt lugnt som bara möjligt är. Jag var så degig och vaknade aldrig till riktigt. Martin tyckte vi skulle åka och handla mat men jag ville inte så mycket som gå utanför huset. Bara stanna inne en hel dag, bara en gång. Så istället erbjöd jag mig att laga middag åt oss. Jag kokade potatis och kryddade lax med lite olivolja, dill och citronpeppar och körde i ugnen en halvtimme. Passade även på att färga håret! När jag sköljt ur det och tagit en lång dusch för att få bort känslan av att ha sovit hela dagen, satte vi oss framför Cloud Atlas och åt tidigare nämnda med sås och grönsaker som blev över efter tacosen. När jag ätit färdigt satte jag mig vid datorn för att spela Portal 2 co-op tillsammans med Manfred. Det var kul fast jag var trött. Och galet sugen på socker (som jag lovat mig själv att skära ner på ordentligt). När vi avslutat satte jag mig i soffan och kollade på när Martin spelade Dark Souls och åt en glass som jag gjort själv! Jag följer en träningsblogg som ibland lägger upp jättehärliga recept på hälsosam, god, mat. Hon la upp ett recept på en glass hon brukar göra där hon helt enkelt bara använder frusen banan, kakao, lite mjölk, jordgubbar och kardemumma. Jag hade ingen kardemumma och använde hallonbitar istället för jordgubbar. Mixade allting och la in i frysen. Det blev lite för mycket kakao men jag ser helt klart potential i konceptet! Har lärt mig använda Martins mixer, en Magic Bullet-liknande historia, så nu ska här göras mycket smoothies och dylikt. Najs. Somnade i alla fall på soffan relativt tidigt men har ett svagt minne av att Martin bar mig till sängen. Åh jag tycker det är så mysigt, jag känner mig så liten, haha.

När jag vaknade kände jag på mig att det inte skulle bli en awesome dag, då jag var på lite halvtaskigt humör. Seg. Abstinensig. Ur fas. Omotiverad. Men när saker är jobbiga att göra så ska de bara göras, you feel me? Så direkt tog jag itu med disk och tvätt som jag somnade ifrån igår och sedan gav jag mig själv tillåtelse att väcka Martin. Inte till mycket nytta dock, för jag somnade också om. Kiropraktorn ringde och ville ändra min tid på fredag, för han skulle på begravning. Vad gör man i en sån situation? Visar att man bryr sig och ställer frågor eller visar respekt genom att inte lägga sig i? Svårt det där. Han är söt, dock.

Senare åkte vi in till stan för att äta brunch på Backlunds. Vi satt där ganska länge och fick druckit mycket kaffe och ätit goda smörgåsar innan det blev dags att åka till gymmet. Lats och biceps stod på schemat och jag kände mig klen, min greppstyrka var den som gav sig först och det var fruktansvärt irriterande. Martin har bestämt sig för att göra ett tappert försök att sluta röka respektive snusa med start igår och var inte direkt motiverad_kille_83. När han gav sig körde jag några superset chins och dips samt fyra set bicepscurl med hantlar och kände mig svagast i världen. Men ändå nöjd att jag tog mig igenom det! Det har jag blivit duktig på. Att sätta mål och ta mig dit, även om jag inte är råstark rakt igenom. Gympasset blev relativt bra med tanke på omständigheterna. Jag har ingenting emot att jag slarvar med mat och frossar i socker och onyttigheter under mina viloperioder, men nu har jag varit tvungen att ta en ganska lång viloperiod och det både känns och syns på kroppen. Jag känner mig väldigt ur form, ser att jag lagt på mig fet och förlorat muskelmassa. Plus att jag misstänker att jag börjat få munsår. Och så är jag som sagt i lite mental obalans då jag också har lite abstinens, mitt nya liv till ära. Men jag tog mig igenom allt, och det är det jag lever på just nu! Att om jag vet vad som är rätt så ska jag göra det, även om det känns förjävligt. Jag har levt väldigt mycket i nuet, gjort det som känns bra för stunden. Men nu har jag satt upp mina mål och jag tänker tamejfasen ta mig dit!

Vi var inte världens roligaste sällskap för varandra men vi var så smärtsamt medvetna om det att vi mest skojade bort det. Åkte för att handla mat och där rök det sista av min lön. Som tur är har jag en buffert till Martins födelsedag som är på fredag. Till lite presenter och tårta och annat firande. Om vi överlever (aka inte dödar varandra) tills dess. Åkte även förbi Emmas föräldrar för att plocka upp en present Emma skickat med dem från Frankrike. Så himla fint! Ska visa er sedan.

Kom hem och jag var så fruktansvärt irriterad på allt. Martin hade nog lite överskottsenergi och jag hade raka motsatsen. Det var djupa andetag som gällde för att inte döda något. Bad mamma ringde och vi pratade lite allmänt under tiden jag lagade chili con carne (som för övrigt blev jäklars god, ilska är den hemliga ingrediensen) och diskade. Blev på uthärdligt humör och kokade lite te och åt lite av Emmas present samtidigt som jag lyssnade på Ben Howard. Nu sitter jag i soffan och smygkikar lite på när Martin spelar. Beundransvärt att han kan behålla tålamodet, trots omständigheterna. Ehe.

Snart ska jag krascha i min säng, för imorgon jobbar jag öppning. Det tycker jag ska bli kul. Dagen efter fyller Martin 30. Det tycker jag ska bli kul, också!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» Emelie säger:

Åh, vad heter bloggen? :-)

Svar: livetoday.webblogg.se
Grym tjej!
Ida Hansson

2013-04-04 @ 16:55:12
URL: http://landbergemelie.blogg.se
Trackback