Change of Seasons

Efter jobbet igår åkte jag raka vägen hem, plockade upp Martin och bilade in till stan för mitt möte med min KBT-behandlare. Jag är alltid lika skeptisk innan mötet, funderar på vad jag håller på med och om det här verkligen är nödvändigt.. Under tiden vi pratar kan känslan ibland hålla sig fast, särskilt när jag känner att jag bara malt på i en evighet. Men efteråt känner jag mig alltid så upplyft och att jag är närmare en lösning än någonsin. Hon har en tendens att lägga fram saker på ett visst sätt som får mig att förstå relevansen i småsaker och ofta känner jag igen mig i perspektivet hon ger mig. Jag ska göra ett personlighetstest och komma tillbaka om en månad, försöka reda ut den här skammen/skulden/tvivlan jag känner ofta, att jag aldrig är tillräcklig. Jag har så svårt att se mig själv och hur bra jag presterar, och blickar alltid framåt, stressar och ställer höga, orimliga krav på att prestera ÄNNU mer. Ungefär. Jag mår inte dåligt över mig själv men jag har svårt att se mig själv som duktig. Jag känner alltid att jag har mer att ge, även om jag redan ger allt, hela tiden.