Change of Seasons

Vi hade en grym stängning igår. Var klar i köket tjugo över nio och då var det bara kontoret kvar. Jag taggade inför träning och när jag kom dit var jag full av energi och körde hård uppvärmning på crosstrainern. När Martin kom dit började vi med sittande rodd och det gick bra. Men sedan gick mitt humör verkligen nedförs. När jag har PMS ska ingen ta något på allvar verkligen. Jag får så galet konstiga, negativa tankar som retar mig. Men främst så blir jag ledsen för allt. Hade under dagen fått stå ut med att bli jävlad med och i kombination med mitt humör är det döden. Jag tycker synd om de runt om mig för även om jag försöker att inte vara otrevlig så blir jag så oförutsägbar.

Efter att ha kört fyra övningar ville jag bara inte mer. Ville inte se mig i spegeln och ville inte att någon annan skulle se mig heller. Kände mig oerhört oattraktiv, fast det var inte det ordet jag använde i mitt huvud, och ju surare jag blev desto jobbigare kände jag mig och då blev jag ännu surare. Så lätt att falla ner i den onda spiralen.

Väntade ändå på Martin som var klar en timme senare. Det testade också mitt tålamod men det var fortfarande mitt eget val så irritationen var inget jag lät komma fram. När vi kom hem fanns det två högar med disk kvarlämnade varav en av dem bestod av mina matlådor som jag sagt att han fick ta av (det kanske inte framgick att han inte hade behövt äta upp allt) och bänkarna var smutsiga. Jag drog en djup suck, tog hand om mina träningskläder och gick sedan raka vägen till sängen, oförmögen att hantera känslorna verkligen. Han kom in efter ett tag för att pussa mig godnatt och jag frågade om han kunde lägga sig hos mig en stund. Det gjorde han och jag strök honom över ryggen och berömde honom för hans prestationer och svällande muskler. Var glad.

Senare hade jag svårt att somna. Låg och grämde mig över hur jag kände. Försökte få bukt på tankarna. Ofta känner jag att jag kan offra stora bitar av mig själv för att ta hand om honom. Jag vet inte om jag kanske gör betydligt mer än vad jag borde. Han delar inte alls min renlighetsmani utan tar hand om disken när det är slut på rena tallrikar, till exempel. Jag är den som tar hand om allt sånt. Alltid. Men är jag på allt annat än PMS-humör har jag inga problem med det. För det första så är det inte han som ber mig om det, det är trots allt mitt egna val att ta hand om det så fort som möjligt. För det andra är det i grund och botten han som bor här. Man kan inte bara successivt flytta in, utan att ha bestämt det, och sedan börja ställa en massa krav på hur han ska sköta sitt. Vill han ta hand om sin disk en gång i veckan ska jag inte begära annat. Men vill jag att den ska göras oftare, får jag helt enkelt göra det själv. Eller hur? För det tredje betalar jag inte en enda krona för att jag bor här. Så på något annat sätt ska jag väl kunna bidra med något. Och för det fjärde.. Han har aldrig gnällt på mig. Någonsin.

Jag vände och vred på mig och till slut frågade jag mig själv, vad är det som egentligen spelar roll här i livet? Vad kommer jag tänka på när jag ligger på min dödsbädd? Inte fan är det smutsiga bänkar, uppäten mat och kvarbliven disk i alla fall.

Sinnesron tog plats i min kropp och jag somnade.