Change of Seasons

Greps av panik och vet inte om det gått över än. Jag skulle kunna tänka mig till vansinne, till och med till döden, och ibland undrar jag inte om jag är på väg och det skrämmer mig, gör mig ännu mer övertygad om att jag är halvvägs där. Ofta tror jag att jag är sjuk. Galen. Skadad. Sedan inser jag att det nog bara är livet som drabbat mig.

Just nu känner jag mig lite betydelselös och tom och innehållslös och överflödig och meningslös. Är besatt av tanken på att jag inte gör någon skillnad i världen (all in all you're just another brick in the wall och jag är inte cynisk, bara realistisk). Huvudet är inställt på autopilot och allt är rent slentrianarbete. Jag är livrädd för att falla ner men just nu hänger jag kvar i bara fingerspetsarna och det vet vi alla är surrealistiskt. Förlåt för att jag inte är så mycket mer, förlåt att jag tappar verklighetsförankring, förlåt för att jag säger förlåt. Förlåt för att jag är jag.

Jag blev kysst av verkligheten och i mig lämnades framtidsångest. Jag känner mig rådlös. Ingenting passar mig och jag vill bara ropa efter bättre tider (men den har inget namn). Jag la huvudet mot ditt bröst, fällde en tår och du strök mig varsamt över håret. Sa på skämt att det inte går över och det värsta är att jag tror dig. Jag vill bara ta din hand och fly men vet varken ifrån, eller till, vad.

Det är något med ditt leende när du ser att jag behöver det. Jag höll om dig hårt medan du höll om mig ännu hårdare och jag ville fatta mig kort för jag fullkomligt hatar att vara ledsen inför dig: varken bra eller dåliga tider varar för evigt. Jag strider mot mina jagnedbrytande, inlärda beteenden och viskade de där orden som är så jävla jobbiga att utforma. Det var tungt och jag lättade.

Jag är rädd för att bli föraktad för mina dåliga sidor och när jag blir rädd skyler jag allt jag inte vill vara och blir ännu räddare. Jag bad dig ignorera mig när jag blir sån här. Och du bad mig ignorera dig när du blir sån där. Då förstod jag att jag blivit bländad av ljuset och gått vilse. Du påminde mig om ensamvargen i mitt hjärta och jag insåg att jag behöver avskilja mig från resten av världen oftare, fokusera på hur jag kan vara till nytta för mig själv. För allas skull, men främst min egen.