Change of Seasons

Min dator är så jävla långsam att jag bara vill kasta ut den genom fönstret. Ärligt talat, det var 21 minuter sedan jag startade den.. och först nu är den klar (med att öppna chrome och sedan logga in på blogg.se). Kul.

Jag har lite grejer att berätta. Min resa till Stockholm blev inte riktigt som planerat. Efter bytet i Göteborg satt vi på det nya tåget och väntade. Och väntade. Och väntade. Det åkte aldrig. Efter väldigt lång tid (1,5 timme) var vi på väg i ett annat tåg eftersom det andra tydligen var trasigt. Jag hade sittplats bredvid en döv kille, så jag hjälpte honom eftersom han inte kunde höra informationen som ropades ut. Han heter Tobias, och vi satt och förde en konversation nästan hela vägen, skriftligt. Det var en ganska fin upplevelse fantiskt. Resten av vägen åmade jag mig över att ha suttit stilla i en evighet, och kollade på Supernatural.

På bild syns för övrigt en tygpåse jag köpte över Tradera häromdagen. Det är en Supernaturalreferens; Dad wants us to pick up where he left of. Saving people, hunting things. The family business.

På stationen möttes jag av Manfred. Det var kul att se honom, det var ändå ett halvår sedan sist. Dagen efter gick jag upp tidigt, full av förväntan men mer stressad. Att ta sig fram i Stockholm alltså. Jag hänger inte med i tempot! Alla springer och armbågar sig fram för att hinna med tåg som går med två minuters mellanrum.. Rulltrapporna går lite snabbare än på andra ställen. Manfred följde i alla fall med och hjälpte mig att hitta SATS där utbildningen skulle vara. Jäkligt fint gym, för övrigt.

 

Efter första utbildningsdagen kände jag mig ganska så nerslagen. Jag var trött och sliten, ihjälstressad och tyckte inte att jag fått ut så mycket av dagen. Jag fick praktiskt taget ingen feedback och kände mig allmänt osynlig. Jag var helt säker på att jag var körd. Jag visste att kriterierna var hårda, och jag kände mig som om jag låg i botten. Omotiverad som fan blev det inte bättre av att vi hade i läxa att lära oss och leda en av låtarna. När man är trött och bara vill sova..

Dagen hade tagit ut sin rätt. När vi skulle leta upp ett lunchställe gick jag nästan in i en man som låg på gatan, smått skakande med blod rinnandes ur munnen. Jag blev förtvivlad och tyckte att vi skulle göra något men andra menade att det redan stod folk där borta och att vi bara hade 50 minuter kvar på lunchen. Synen av honom liggandes där, med sin hemlösa vän som försiktigt la sin jacka under huvudet på honom, tog hårdare än det borde gjort. När jag satt på tunnelbanan på vägen hem ringde de ifrån Tingsrätten (mer om det sedan) och som om det inte dragt ner mig tillräckligt såg jag sedan ett par som slogs på tunnelbanan, där killen försökte knuffa ner tjejen på spåret. Kände jag mig inte otrygg, stressad och osäker i Stockholm sedan tidigare så gjorde jag det garanterat nu. Jag åkte till Kungliga Musikhögskolan för att möta upp Manfred. Stackarn fick trösta en helt förkrossad Ida som bara ville hem. Men nu var jag ju ändå i Stockholm, och det enda alternativet jag såg var att ro det här i land och göra det så jävla hårt.

Dagen efter hade jag samlat på mig lite ny energi. Jag redovisade min låt och var nöjd. Fick feedback och vi körde boot camp och redovisade sedan igen, med feedbacken i bakhuvudet. Det var en tung dag, rent fyiskt. Två bodypumpklasser och en typ, X-fitklass. Det fanns inte mycket kraft kvar i mina utnötta triceps på sista redovisningen, det kan jag säga. Under dagen hade jag pratat med en tjej som heter Märta, som kom ifrån Piteå. Det var så jävla skönt att prata med henne, för hon kände exakt likadant som jag inför utbildningen och Stockholm ("vill du försvinna, åk till Stockholm" sa hon). Det gav mig ändå lite mer vilja att försöka genomföra det här, att känna sig uppbackad. Vi fick en ny låt att redovisa dagen efter och jag fick biceps. Så, lättad. Jag skulle nog våga påstå att jag fick de två lättaste låtarna. Faktum är att jag blev lite nonchalant, och tänkte att det krävs inte så mycket tid. Så när jag kom hem tog jag en dusch och la mig sedan på sängen för att unna mig och min kropp lite vila, samt Supernatural. Jag somnade ganska omgående. Sov lite för länge. Och då var det bara att sätta igång med att lära sig låten. Men innan det behövde jag mat, så jag smög ut och traskade till Statoil. Pratade i telefon med Martin, åh vad jag längtade efter honom.. Ensamhet var en väldigt påtaglig känsla den helgen. När jag sedan skulle in i trappuppgången visade det sig att portkoden slutat gälla och att det behövdes en nyckel. Som Manfred hade. en och en halv timme bort. Så jag satte mig snällt och väntade. Svor inte över situationen alls, även om det kändes onödigt.