Change of Seasons

Mitt träningspass i lördags visade sig bli helt episkt, fantastiskt att man kan pusha sig själv så hårt bara för att man vill. Jag hade träningsvärk i fyra dagar efteråt, vilket var en skön kontrast till i vanliga fall då jag kan köra tills jag knappt orkar leva längre men känner ingenting dagen efter.

Jag åkte hem och möttes av Martin som fått sluta jobbet mycket tidigare. Det var bra, för då fick vi ätit mat tillsammans. Vi stekte kyckling och bacon och la ner i en köpt färdigblandad sallad, tillsatte lite krutonger och dressing och det var helt underbart gott. Åkte sedan motvilligt (skräll) till nattjobbet och blev lagom förskräckt när jag märkte att bromsarna vid ett tillfälle inte tog ordentligt. Bestämde mig ändå för att jääävligt försiktig köra vidare och märkte inte av några missöden (än). Natten visade sig bli en klass för sig, det var helt stendött i början och de som väl spelade växlade in en hundring var och gick därifrån med närmare tusen spänn, vardera. Det var ett av det sjukaste jag sett. Jag låg tvåtusen spänn back när ett gäng medelålders norskar kom fram för att spela. En av dem var "erfaren" och hans vänner hade lite koll på vad spelet gick ut på men inte så mycket mer. Förstnämnda måste vara en av mina jobbigaste gäster någonsin, för han klagade på allt. Han letade fel hos mig också, men tack gode Gud i himlen lyckades jag hålla mig skarp och korrekt hela kvällen och kunde motargumentera honom varenda gång. Tillslut fick jag be honom att antingen vara tyst eller gå därifrån. Två gånger. Den ena gången lite trevligare än den andra. Det slutade med att både han och hans vänner förlorade, han var världens sourpuss men hans vänner hade haft skitkul och skakade hand med mig och tackade för en trevlig kväll. Han bara blängde på mig och sedan gick. Höwwa.

Att komma hem har aldrig vari så skönt någonsin, tror jag. Det var en väldigt påfrestande kväll (trots att Terry jobbade och att jag hade med mig en av Martins tröjor så jag slapp frysa) och när jag kom hem slängde jag mig på mage i sängen och kramade om madrassen. Drog en djup och ljudlig suck och bara insöp känslan. Somnade väldigt snart.

Morgonen efter ångrade jag inte alls att jag tagit mig an det lediga passet halv tolv till åtta. Inte. Alls. Jag fick i alla fall värmt upp lite mentalt inför den kommande veckan. När jag kom hem från jobbet satt Martin i soffan och spelade Dark Souls. Jag kröp ner under täcket och myste ordentligt av att bara göra ingenting. Åt lite mat och sa sedan att något som hade varit gott hade varit glass. Han föreslog att vi skulle åka och köpa lite Ben & Jerry's på Statoil. Så det gjorde vi. Fyra burkar. Dyrt, men fruktansvärt gott!

 

Jag hade varit ledig från Max torsdag till och med lördag (jobbat natt två gånger, dock) så jag kände ändå inte att jag kunde klaga. På måndagen hade jag återigen tagit mig an ett ledigt pass, just för att det var öppning. Och en inledning till vad som komma skulle! Jag hade plockat åt mig pass så jag jobbade varje dag förutom torsdagen. Vi säljer hur mycket som helst den här veckan och även om dagarna inte blir längre än vanligt, rent timmässigt, så blir man så jäkla trött. Halvt motvilligt kände jag mig tungen att ta ytterligare en vilovecka, för jag skulle varken orka träna eller laga vettig mat de här dagarna. Det var trist men samtidigt vettigt, tror jag. Efter jobbet var det tänkt att jag äntligen skulle få träffa min fina Ellen, så jag bilade in till stan, intet ont anande..

Som jag tidigare nämnt så har jag haft lite problem med bromsarna. Vid rondellen vid räddningsstationen bromsade jag in, och när jag skulle köra iväg bara låste sig vänster bakhjul. Panik! Jag lyckades ändå ta mig till diket där jag stannade och satte på varningsblinkersen. Dafuq do I do now liksom. En annan bil stannade och ur kom en man som frågade om jag behövde hjälp. Jag förklarade problemet och han började undersöka så gott som gick, på plats. Han lyckades få bort min bil till en av räddningstjänstens tvätthallar, tog av ett däck och konstaterade vad felet var och att bilen var kaputt i nuvarande tillstånd. Jag fick återigen panik men var samtidigt så sjukt tacksam över att han tog sig tid att hjälpa mig, jag har ingen aning om vad jag gjort annars. Jag planerar att ge honom en tårta samt en dagens ros i Strömstadtidningen. Tycker att det är stort gjort att släppa sina planer och ägna 40 minuter åt att hjälpa en främling.


Bilen fick stå kvar på deras parkering och jag ringde farmin, och var helt förtvivlad. Han lovade att det skulle lösa sig och snyftandes blev jag tvungen att tro honom. Martin kom och hämtade mig när han slutat och jag hade svårt att finna ro. Jag har inte råd eller tid med det här, tänkte jag. Sedan är jag förbannat trött på att bilen aldrig fungerar som den ska. Att andra får hjälpa mig hela tiden. Som tur var jobbade jag och Martin samma tider de närmaste dagarna, det lugnade mig lite. I vanliga fall brukar jag gå och lägga mig runt 3, 4, på natten men den kvällen var jag så trött att ögonen gick i kors, redan när klockan var tio. Så jag gav efter och fick sova länge.

Dagen efter fick både jag och Martin stå i kassan på jobbet och vi tävlade om vem som hade högst dagskassa vid dagens slut. Jag har nog aldrig varit så taggad att stå i kassa tror jag! Martin fick springa lite mellan expressen och sin egen kassa i början, men å andra sidan fick jag stå en kvart kortare tid än han så jag vet inte om det var orättvist. Vi hade så galet mycket att göra och Kajsa, vår biträdande chef, kom in och ropade att vi hade slagit nytt timrekord och att jag låg tusen spänn före Martin. Jag taggade till riktigt jävla hårt och när allt var räknat och klart visade det sig att jag vunnit. Vi båda hade sålt för runt 30 000 spänn var, men jag lyckades slå honom med 74 spänn. Haha! Jag har för övrigt aldrig sålt för så mycket på en och samma dag, det var ganska galet. Fick världens sämsta merförsäljning dock, men det var kul att sträva efter andra mål också.

Dagen efter var Dagen D. Då vi sålde som mest. Vi kom till jobbet lite tidigare för att hjälpa till att öppna. I vanliga fall brukar det vara två elelr tre pers som öppnar, och tar två timmar på sig. Den här gången var vi sju pers och de som var där först var där i tre och en halv timme. Allt var smockfullt och prepat, leveransbilen hade bara med sig varor till oss och jävlar så taggade vi var! Jag och Martin ställde oss återigen i kassan och tävlade. Vid middagstid ledde jag återigen över honom med tusen spänn men jag tappade sedan. När jag låg back 800 spänn och det var en timme kvar till jag slutade, gav jag upp. Ska man väl förlora kan man förlora så jäkla hårt, och skylla på någonting annat. Skräckscenariot inträffade en gång under dagen, våra kortterminaler slutade fungera, och ändå lyckades vi plocka ut tre timmar med samma timrekord som gårdagen, följt av en fjärde timme med ett nytt timrekord. Det var så jävla kul att jobba när det bara rullade på så himla bra! Tråkigt att jag förlorade mot Martin dock. Jag hade ändå tagit emot 40 beställningar mer än han, men bara sålt ett mål mindre (jag sålde 300 och han 301, så förargligt) så det talar faktiskt lite för att jag hade otur med mina beställningar. Många beställningar på bara en liten cheeseburgare.

 

Efteråt när chefen satt på kontoret och kollade vår försäljning och våra kassor sa han till mig att jag varit duktig de här dagarna. Det var kul att höra, men naturligtvis kunde inte Gurra låta bli att påpeka att Martin var lite, lite bättre. Men det är okej, jag gillar dig ändå (ät bajs tänkte jag, haha). Pricken över i:et för dagen blev när jag ringde för att fråga om jag kunde komma och hämta bilen jag skulle få låna, och fick veta att pappa lagat min bil. Lättnaden var enorm. Jag åkte hem på kvällen för att ge farmin lite choklad som tack för hjälpen men familjen hade gått och lagt sig. Angelika var dock vaken och inte sen med att tända en massa lampor och välkomna mig in. De hade ett påskägg till mig! En presentpåse med en flaska sweet chili sås (internskämt, dog lite på insidan) en Ben & Jerry's Chocolate Fudge Brownie samt ett jättevackert påskägg fyllt med naturgodis (kärlek!) och ett presentkort på Gina Tricot. Vi satt och pratade en stund innan jag fick åka hem för att äta pizza framför TV:n med min fina.

 

Värsta dagen avklarad och dagen efter stundade ledighet. Åh du heliga ledighet. Vi firade vår niomånadersdag den dagen! Skadat så fort tiden går alltså. PJ var på visit så vi tog tillfället i akt att träffas den dagen. Jag åkte till Håby och hämtade henne och vi åkte hem till oss och snackade skit och åt en massa godis och lagade mat. Martin åkte in till stan för att hämta det nya modemet, då det andra gick sönder. Så nu har vi äntligen wi-fi hemma! Lyckan var total för mig! Äntligen har jag internet på min egna dator i mitt rum, slipper känna mig handikappad eller ivägen eftersom jag tidigare varit beroende av hans dator. Helt fantastiskt! Det var dock ganska mysigt när internet var borta, jag och Martin umgicks lite mer än vanligt, men så förlorad man är utan internet. (Och nu när vi har varsin dator i varsitt rum lär vi väl aldrig se varandra igen.)

Det var i alla fall askul att ha PJ här! Martin var med oss när vi käkade och satt och tjötade. De har en del gemensamt de där två, bland annat att de besitter en ganska frekvent tendens att skämtsamt förolämpa andra. Det kastades överdrivet spydiga kommentarer fram och tillbaks från alla till alla och det lät så fruktansvärt roligt. Jag och PJ åt glass och kollade på Men Who Stare at Goats och efter ett tag kom Martin ut och joinade oss. Och åt upp glassen vi lämnat, haha. När det blev sent skulle jag skjutsa hem PJ och Martin följde med för att kunna sällskapa mig på vägen hem. Vilket var tur, eftersom jag var så jävla trött att jag höll på att somna. Så sista biten satt jag i passagerarsätet och halvsov till Ben Howard. Nöjd efter dagen äventyr.


Martin fick även ett påskägg, dagen till ära. I den låg godis (kokos och choklad), en dosa snus och ett paket cigaretter. Samt ett paket! Jag tycker att Martin har så otroligt fina armar att jag ville ge honom ett armband som framhäver det. Så det gjorde jag (och när jag skulle köpa det var jag med om ett av de värsta butiksbiträdena världen någonsin skådat, det var så illa att jag faktiskt skickade ett klagomejl) och det var verkligen ett shot in the dark då jag vet att Martin som regel inte använder smycken. Men det passade honom så jäkla bra och jag tror han tyckte om det, även om det inte innebär att han kommer ha det hela tiden. Vi får inte ha smycken på jobbet och jag tror han är lite för lat för att orka ta av och ta på det. Men ändå!


På kvällen var jag egentligen åt skogen för trött för att röra mig men ville inte somna tidigt som vilken kväll som helst. Så jag taggade till och städade huset, otippat nog. När jag var klar ägnade vi resten av kvällen åt att mysa och lyssna på musik (upptäckte att Machinae Supremacy har gjort tre album mer än jag trodde, inte helt fel). Överröste Martin med sockersöta sanningar den kvällen. Känslan av lycka är så överväldigande när jag är här med honom. Jag kommer inte ifrån det. (Och varför skulle jag vilja göra det?)

Sov åt skogen för lite och sedan var det dags för oss att jobba igen! Det var en bra dag på jobbet, jag fick stå i kök 2 vilket jag tycker är den absolut bästa positionen. Man är i sin egna lilla värld och behöver inte tänka, kroppen är på autopilot och tankarna någon annanstans. Och det funkar liksom.

På kvällen brast det lite för mig, vi har en arbetkamrat som jag har svårt att komma överens med. Inte för att jag ogillar honom men för att han själv har erkänt att han har aggressionsproblem. Det är svårt att kommunicera medd en sådan person utan att han tar det fel. Man måste gå på äggskal och dalta och be snällt. Det funkar inte för mig. För även om jag ber snällt tas det som kritik och så får jag en dryg kommentar till svar. Och då blir jag arg. Annars var det en bra dag.

När vi kom hem passade jag på att vila upp mig inför dagens andra arbetspass och myste med Bowies. Slängde i mig lite utav gårdagens tacos och åkte till jobbet. Det var en hektisk kväll eftersom det var spel i princip hela tiden även om det var tunt med folk. Glädjen var enorm när de sa till mig att de därför stängde en timme tidigare. Glädjen dog ut lite senare när jag insåg att jag lovat att skjutsa hem Bea när hon slutat, ordinarie tid. Men jag var så disträ, oförberedd inför efterarbetet och trött att det ändå tog lång tid, jag passade på att tanka bilen och sedan åkte jag till Laholmen och satte mig i baren och tog en kopp kaffe samtidigt som jag tjötade med Mattias som jobbade i baren (och inte heller hade så där mycket att göra). Det var inte hela världen ändå. Vi satt och pratade och tog det lugnt och istället var jag hemma mycket senare än vanligt. Men jag börjar klockan ett idag så det var helt okej! Det var så skönt att lägga sig i sängen, med Ben Howards spelandes på låg volym och bara.. försvinna.

Vaknade av mig själv kvart över sju, dödstrött men kunde ändå inte somna om. Gick upp och städade och satte mig här - skabbig som fan verkligen - med en kopp kaffe (som för övrigt smakade förskräckligt). Lyssnar på Machinae Supremacy och nu ska jag göra mig i ordning för att åka till jobbet. Ikväll ska jag gosa sönder min Bowies (som sagt, får abstinens när jag jobbar natt) och imorgon stundar ytterligare ett stängningspass.

På måndag börjar jag min välförtjänta tredagarsledighet, skärper mig med kosten igen nu när jag har tid att laga mat och återupptar min älskade träning. Och absolut bäst av allt är att Game of Thrones börjar!

Nu ska jag stressa iväg till jobbet. Snart är veckan över!