Change of Seasons

Klockan är ett, det är fredagsnatt och jag ligger i sängen för att sova snart. Dagen har varit ganska kort och intetsägande, men ändå givit mig andrum. Jag har fått tid, och en ärlig chans att plocka upp bitarna, ta mig samman och börja om. Jag har inte fått mycket gjort och det gör mig stressad, men jag har inte grubblat ihjäl mig samt levt i nuet för det mesta. Och jag måste påminna mig själv om att det är det viktigaste.

Kort sagt så kan jag inte säga att allt är bra igen, men jag är okej. Jag tar minuterna en i taget, känner mig stundvis och till störst del så där glad och lycklig som jag brukar men ibland smyger sig grubblerierna på och det kan jag inte slå bort. Främst går mina tankar till min älskade storebror, som igår kväll verkligen hit rock bottom och det satte många gnistor i fyr. Jag känner ilska och jag känner frustration nästan lika mycket som jag sympatiserar med honom så hårt att jag mår dåligt själv. Vilket jag i retrospekt kan inse är en väldigt onödig sak att göra. Så jag jobbar på det. Jag har inte hört något från honom på 24 timmar men det är så svårt det där.. när jag var på botten (när Manfred och jag gjorde slut för, om tio dagar, exakt två år sedan) kunde jag bli frustrerad över att alla hörde av sig och undrade hur jag mådde 24/7. Hellre det än motsatsen, absolut, men ibland kan sorgen också behöva pusta ut. Man behöver ibland få en chans att tänka på något annat, slippa bli påmind, även om det är i välmening. Men jag ska höra av mig imorgon bitti.

I vilket fall, jag har fått den tid jag behövde och nu ska jag försöka blicka framåt. Även om min familj sett bättre dagar så är vi vid liv och har varandra. Tanken slog mig när jag funderade över gårdagens krock. Angelika hade gjort en vänstersväng på landsväg utan att ha sett den mötande bilen, vilket ledde till att hon körde in i sidan på den. Men tänk om hon hunnit köra en meter till. Då hade den andra bilen kört i 80 km/h rakt in i sidan på hennes bil, på vilken både Simon och Emelie satt. Det ger mig rysningar bara att tänka på. Fy. Fan. Bilen blev skrot men jag ser det ändå som absolut bästa tänkbara utfall av situationen. Ingen blev skadad. Då kan man inget mer begära.

Men nu ska vi blicka framåt, sa jag. Eller ja, tillbaka några dagar, för jag har en maaaassa bilder att visa och lite smågrejer att berätta. Ka-chow.

 

Hämtade ut Breaking Bad på posten. Ordinarie pris tror jag var runt 400 spänn någonting, men tackvare schysst tajming på prissänkningar och rabattkoder fick jag köpt alla säsonger för 180 spänn. Tror det var fett värt, har inte sett den men hört att den ska vara ruskigt bra. Ska bara kolla klart på Arrow först!

 

 

Passet med bodypump gick inte asbra. Jag är så labil när det gäller mitt instruerande, det märks så väl när jag har bra eller dåliga dagar. Det har en tendens att mätas i hur disträ jag är. Men den här dagen glömde jag helt bort vilken den fjärde låten var, så under tiden jag gick igenom instruktionerna var det en av mina deltagare som försiktigt frågade om jag inte pratade om fel låt. Vilket jag naturligtvis var. Efter passet körde jag 40 minuter på crosstrainern under tiden som jag ringde hem till Söle. Det var längesedan, och välbehövligt. Efteråt hade folket skingrats lite (måndagskvällar är det så packat där inne, och alla kör bröst, jämt) så jag kunde utföra lite marklyft. Efter det supersetade jag hip bridge (en övning man enligt tidningen Fitness for Men gör allt för sällan) med rygglyft. Avslutade passet efter 3 timmar och 1284 kalorier brända. Najs.

 

Dagen efter, lite tröttare och lite mer sliten än dagen innan. Men det var bara att snällt traska upp ur sängen och bege sig till jobbet, eftersom vi skulle få besök av några av de högsta hönsen på Max. Typ vice VD och operativ chef, eller något sådant. Så de flesta av oss gråmössor var på plats tidigt för att putsa och göra restaurangen i värdigt skick. Jag var trött och irriterad men det försvann ganska fort. Åtminstone sistnämnda.

 

 

Fick sluta tidigare. Det innebar inte att jag kom ifrån jobbet tidigare alls, för jag satt kvar i personalrummet med Kajsa och skrattade mig till tårar. Vi fulade oss med mobilerna och pratade och bara ja, jag släppte ut tröttheten i form av skratt, ni vet. Fick även gosat lite med Martin som flydde omvärlden under sin lunch.

 

 

Efter jobbet handlade jag lite och åkte sedan till min bror. Och resten vet ni ju redan. Efter det åkte en betungad Ida till gymmet för en timme på cykel. Resten av kvällen var tung, det som varit av veckan kändes inte lovande inför kommande dagar och på sätt och vis hade jag rätt. Det blev jobbigare och jobbigare för var dag.

 

Onsdag..

 

 

Inte särskilt glad. Men det är sådana dagar då man faktiskt kan bli lite upplyft av att ställa sig i kassan och ha trevligt med gäster. Hade många äldre människor som handlade av mig den dagen. Mitt hjärta bara smälte så söta de var.

 

Jag kom hem och hade planer på att få en massa saker utfört, bland annat städa upp huset som lämnats i en enda röra i två dagar (otroligt hur mycket en oerhört trött Ida och en Martin kan "stöka ner" under den tiden) samt köra ett mag- och axelpass på gymmet. Men mitt absolut första mål var att få sova i en timme eller två, för jag hade längtat så mycket. La mig i sängen med morgonrocken på eftersom jag frös så mycket. Då mådde jag riktigt bra, för första gången på några dagar - hur cyniskt det än låter.

 

 

Vaknade inte av larmet som var satt på en timme, utan tre timmar senare. Fast utan morgonrocken. Jag letade och letade men kunde inte hitta den. Det gjorde mig ganska skraj, hur fasen kunde den vara borta alternativt hur kunde jag inte hitta den? Det visade sig senare att den hängde i hallen, snyggt och prydligt. Funderar fortfarande på hur fasen det gick till.

 

Något fympass blev det inte och det kändes så skönt att kunna prioritera rätt. 3 timmars sömn vs. ett gympass. Jag städade ordentligt och kände mig relativt tillfredsställd. Tills jag insåg att min gerbil Ben hade stora, blödande sår på hela undersidan av kroppen, och bara satt i ett hörn med slutna ögon och vaggade fram och tillbaka. Mitt tidiga sänggående visade sig sedan bli en tripp till Söle för att hämta en ny bur så vi kunde sära på Ben och Eli över natten, eftersom de uppenbarligen slagits. Martin fick ta över körandet för jag grät helt hysteriskt. Lite av trötthet men också för att jag var väldigt rädd för att Ben inte skulle överleva natten.

 

Det blev för fjärde natten i rad återigen en kort och ruskigt orolig sömn för mig. Bring it on, torsdag. Min utnämnda värsta dag att gå som D-chef då det är så jäkla mycket beställningar som ska läggas. Jag hade bävat hårt inför den dagen, just för att jag aldrig kommit ifrån ett D-pass i tid en torsdag och jag dessutom skulle vara på gymmet för att hålla pass inte långt efter.

 

Stressen visade sig dock vara fullkomligt obefogad, då jag var färdig med nästan allt redan på morgonen. Jag kom ifrån jobbet en timme tidigare, dessutom. Däremot ringde Angelika och berättade om krocken på morgonen så att dagen blev fortfarande ruskigt tung och stundvis hade jag bara lust att ringa chefen och be henne skicka hem mig, att jag klarade inte av att vara kvar på bygget. Men jag lyckades härda ut. När jag stämplat ut var jag förvånad över känslan jag hade i kroppen. Jag hade sett det kommande gympasset (pump och x-fit) som ytterligare en börda - jag kände att jag inte skulle orka - men när det väl kom till kritan så var jag så fruktansvärt taggad. Och jag hade Martin vid min sida.

 

Så på gymmet gick det tillsist hur jäkla bra som helst! Jag hade jättemånga deltagare på mitt pass och x-fiten var väldigt frigörande för alla känslor som legat och skvalpat under ytan i 4 dagar. Underbar känsla! Dock varade den inte länge då jag fick tråkiga uppdateringar från min bror och ägnade större delen av kvällen med telefonen i handen. Däremot ringde Ellen för att prata en stund däremellan, och det var väldigt, väldigt, väldigt välbehövligt för mig. Hon är så fin.

 

Kvällen avslutades i frustration och det stod klart för mig att det här börjar tära på stämningen mellan mig och Martin. Jag insåg att jag måste börja dela mindre sorg för min bror när vi inte är i kontakt, att jag ska gå runt och vara olycklig å hans vägnar när han inte ens är i närheten är bara onödigt.. fast minst lika svårt.

 

Så, äntligen kom den. Fredag, veckans lediga dag. Jag sov till tio, bloggade, somnade om hos Martin, pratade i telefon med mamma och åkte sedan in till stan. Vi hämtade ut ett paket från MMSports igen. Den här gången hade vi beställt varsin PWO, samma märke fast olika smak.

 

 

Älskade smaken,även om jag kanske kan tycka att praktiskt taget alla kosttillskott som regel är för söta. Däremot var det en av de där PWOsen, de som ger känslan av att ha en stickig tröja på sig, under huden. Och får mig att känna mig svag och febrig, verkligen kraschlanda, efteråt. Men jag ska prova ta en mindre dos nästa gång.

 

Innan gymmet laddade vi upp med jalapeñokorv från Statoil, sååå gott!

 

 

.. och såg den ultimata bilen att ha inför zombieapokalypsen.

 

 

Väl på gymmet invigde jag mitt nya linne som också låg i paketet från MMSports. Så jäkla snyggt! Det matchar dessutom mina nyaste träningsbyxor.. Jag är verkligen vandrande reklam för Better Bodies. Bara sportBH:n som är från Nike, annars är det BB som gäller.

 

 

 

Själva gympasset i sig gick inte så där jättebra. Dagsformen var usel men jag valde att inte streta emot. Det blev två bröstövningar, två för triceps och sedan 4 superset med dips och armhävningar. Det dög för att jag skulle känna mig helt färdig efteråt, så jag är nöjd ändå. Och! Jag har lyckats få träningsvärk efter gårdagens x-fit! I trapsen, av alla ställen. Kul med lite nya övningar, behövligt också bevisligen.

 

 Vi bilade sedan till Söle för att hämta ett akvarium till gerbilerna. När jag skulle "vänja" hangerbilerna med varandra anvvände jag ett akvarum med ett "skiljenät" som jag och farmin byggt ihop själva. Riktigt bra faktiskt, även om det kändes konstigt att återgå till första fasen när pojkarna ändå levt med varandra i 2 år. Vi provade att sätta ihop dem igen igår men de slogs blodiga då med, även om jag fick dragit isär dem. På Söle passade vi dessutom på att äta middag, umgås och dricka kaffe ihop innan klockan blev för mycket och vi kände att det var dags att åka hem och ta itu med gerbilerna och burstädningen. Riktigt fin kväll blev det. Familjen alltså.. har börjat uppskatta dem mer och mer sedan jag flyttade därifrån och inte ser dem varje dag.

 

 

Emelie vägrade släppa taget om Martins fingrar, haha.

 

 

 

Och efter ganska lång stunds arbete hemma, ser pojkarnas residens numera ut så här:

 

 

Eli bet Martin något kopiöst hårt när vi grejade. Han har blivit så himla aggressiv och bara, allmänt hysterisk. Det är synd, för han är ju så himla social och mysig annars, bortsett från att han börjat bitas och gnaga maniskt på gallret. Jag tror att det har att göra med att vi låtit de träffa tjejerna så pass mycket det senaste, kan tänka mig att det drar igång en del instinkter. Därav slagsmålen med Ben. Vi ska ha dem separarerade ett tag, och byta plats på dem då och då så de båda får doftmarkera hela buren och därmed dela dominansen. Och inte låta dem känna doften av tjejerna, heller.

 

Nu har jag skrivit i nästan två timmar. Men det var skönt, för det behövde komma ut (samt att jag lyckats komma in på de där timmarna på dygnet då jag vanligtvis brukar lägga mig, skönt att inte förstöra dygnsrytmen.......) och släppas från bröstet.

 

Nu ska jag ta två tabletter ZMA innan jag ändå halvstressad över allt jag inte gjort men inte hinner göra imorgon, går och lägger mig. Ska skriva en lista i alla fall, då blir allt lite lättare. Klockan är ställd på inte alltför få timmar i hopp om att hinna med ett benpass imorgon innan en lång arbetsdag, men vi får se vad kroppen säger imorgon. Då börjar vi om.