Change of Seasons

 

För vi har haft Ben och Eli åtskilda i några dagar. Tanken var att om jag rengjorde buren ordentligt så kunde vi sätta ihop dem igen, på neutral plats utan revirmarkeringar. Jag ångrade - med varenda partikel i min kropp - att jag tagit mig an uppgiften ensam. Jag har sagt till Martin att vad gäller att damma, dammsuga, byta sängkläder, bädda sängar, vika tvätt, hänga tvätt, sortera tvätt, diska, handla, plocka grejer; ALLT vad gäller städning, kan jag fixa ensam. Jag kommer aldrig göra en sur min för att han inte lyfter ett finger vad gäller ovanstående (varför skulle jag, jag gör det ändå bäst själv, wink wink). Men det finns en sak jag vägrar göra ensam och det är att städa hos gerbilerna. För det är så utomordentligt jäkla tråkigt. Jobbigt, smutsigt, äckligt, blött, tidsberövande. Men idag blev jag tvungen eftersom Ben och Eli inte kunde bo kvar i glasburen, det blev alldeles för fuktig luft därinne. Så bara för den sakens skull bet jag ihop och såg det som en god, akut gärning. Och passade på att städa alla de andra burarna också. Det är alltså två burar med djup botten, ett akvarium, en "vanlig" bur och två transportburar. Det är ändå ganska mycket. Men eftersom jag måste vara utomhus så hade jag skymningen som flåsade mig i nacken och jag skyndade mig på för att slippa stå ute i mörker och kyla. Men jag bet ihop.

 

Men när jag väl fått in alltihop, med spån och vatten och grejer precis överjävlaallt, så satte jag ner grabbarna i buren. Det gick ungefär fyra sekunder, innan de rök ihop i en enda liten hårig boll med två svansar som for fram och tillbaka med blixtens hastighet så spånet yrde. Jag hade en handduk nära till hands och lyckades håva in Eli i den. När gerbiler slåss så slåss de till döden, och då vill man inte ha en naken hand emellan. Just sayin'.

 

Jag tänkte jag skulle göra ett försök till. Men försiktigt, höll i Eli och låt honom nosa på Ben för att tillslut släppa ihop dem. Fientligheten låg så tjock i luften att man kunnat skära i den med kniv, de gick verkligen på helspänn och sköt ryggar och pep och stod och bara stirrade på varandra. Helt hypnotiserade, besatta, i stånd att döda. Jag höll stenkoll på dem samtidigt som jag laborerade med gallret vi haft i akvariumet, som naturligtvis inte gick att få in på något bra sätt. Så där satt jag. Och hade inget annat val än att hålla ett öga på dem. De rök ihop några gånger och jag dunkade till buren för att få dem att sluta.

 

Hela processen tog mig allt som allt 3 timmar. Brorsan messade och ville att jag skulle komma bort strax efter sju men det fanns inte en chans att jag kunde lämna dem. Jag blev arg, ledsen, frustrerad. Någonstans tror jag att det enda som funkar är att låta dem slåss, göra upp och sedan är det klart. Men med tanke på i vilket skick Ben lämnades i efter de två tidigare omgångarna så vet jag inte om jag har förmågan att kunna stå bredvid och säga att det är värt risken.

 

Jag gjorde i ordning buren med allt som vanligt, Eli satte sig på översta våningen tryckt in till sidan och Ben längst ner i motsatt hörn. Och där satt de. Rörde inte en muskel, någon av dem. Jag kände att jag kunde påbörja städningen av huset men bara om jag kunde höra dem ordentligt, så jag visste om de slogs eller inte.

 

Städningen är min stora last, en sak som gått överstyr och blivit ett substitut för problemlösning. KBT-timmarna har fått mig att förstå att min städmani beror på kaos i huvudet och att det är ett sätt att ta kontroll. De senaste veckorna har tvångstankarna lyst med sin frånvaro men nu höll de mig hårdare än någonsin. Verkligen kvävde mig. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att vara otillräcklig. Jag kunde inte åka hem till Söle på kaffe, inte städa bilen, inte träffa min bror och hålla honom sällskap när han behövde det, inte ge mig själv den där egentiden på gymmet och allt detta för att sitta hemmma och misslyckas med att få gerbilerna att inte döda varandra. Tankarna tog överhanden, ångesten klöste innanför bröstkorgen och jag började gråta när jag insåg att jag med hamrande hjärta satt och skrubbade duschkabinen med en tandborste. Jag skrubbade rent duschkabinen med en fucking, jävla, tandborste. Det blev inte rent och jag såg mer och mer smuts som jag missat och trots att jag sedan bestämt mig för att jag var klar och hade slängt tandborsten satt jag istället och skrubbade med fingrarna, trots att jag tyckte att det var så äckligt.

 

Det stod så klart för mig hur jag fungerar och varför jag gör som jag gör. När jag känner mig otillräcklig eller att jag behöver ta kontroll - då sätter jag fokus på mitt boende. För att jag vet att om jag har städat så kommer jag få en liten uns av tillfredsställelse. För visst kan jag bli nöjd av att städa, när det är rent, fräscht, nytt, etc, så  känner jag mig så himla lugn inombords. Jag VET att jag får det där lugnet om jag städar. Behövs det inte städas hittar jag något snarlikt projekt att slutföra och få tillfredsställelse av.

 

Jag längtar så mycket till den dagen då jag lyckats vända på tankarna. I mitt huvud hör jag små kommentarer, de dyker upp lite hipp som happ och senast för 30 sekunder sedan. Små röster (bildligt talat, så galen är jag inte) som viskar "det är inte rent för du har inte bytt sängkläder idag, gör du inte det blir du smutsig", "det är lite smuor på golvet, du VET att du inte kommer kunna släppa vetskapen om det förrän du dammsugit hela huset" och så vidare. Ibland har jag möjlighet att slå dövörat till, och ibland följer jag deras minsta vink. Jag kan få för mig allt möjligt, och när jag ger efter för mina egna destruktiva tankar så är det med motivationen att om jag inte ger efter så innebär det att jag är lat och en dålig människa. Varje gång tankarna slår mig så får jag ett rep runt halsen, det är en börda som snabbt gräver sig djupt in i min hjärna och blir svårare och svårare att släppa för varje sekund. Jag kallar det för att ha en mental sten i skon, för det är så det känns ungefär! Något så litet, futilt, men ändå så störande och svårt att slå bort. Allt fokus ligger på det där skavandet och det måste åtgärdas, det kan inte ignoreras.

 

Ibland känner jag mig så hopplöst förlorad, erkänner mig som slav under mina egna tankar. Det känns som att jag är så komplex att ingen någonsin skulle kunna förstå mig, känslorna och tankarna som sätter igång när jag tvångar är som 1000 förvirrade svalor som far omkring. Det är liksom helt omöjligt att sätta ord på och summera allt. Och hur kan man hjälpa någon som inte ens kan beskriva problemet? Och när jag skrubbade rent duschen med den där  tadborsten, då kändes det som att de där 3 stegen fram de senaste veckorna på en sekund tillintetgjordes med 20 steg bak.

 

Dessutom så har jag en tendens att falla så jävla hårt, när jag väl faller. En dålig dag för mig är som regel en helvetiskt dålig dag. Som tidigare nämnt så tror jag att det är lite priset jag får betala för att flyga så högt. Jag har en hög standard på min livskvalite, när motgångarna slår till blir jag förtvivlad, ledsen över att jag är ledsen och inte glad. Det är ganska sjukligt.

 

Men någonstans så tror jag att jag kan vända på det och se varje fall som en oerhört viktig läxa, och inte ett mmisslyckande. Vaknar jag upp på morgonen och har en dålig känsla i kroppen ska jag se det som en utmaning - eller åtminstonde som ett mänskligt villkor - och inte som ett kännetecken för att jag på något sätt skulle vara dålig, misslyckad eller mindre värd än de dagar jag är glad.

 

Jag vet inte vad jag ville få sagt med det här inlägget. Det finns en sensmoral i berättelsen men jag har själv inte klurat ut vad det är riktigt.