om ansvar

 
Master of procrastination. Förlåt att jag är sen till jobbet, men bilen hade inte tankat sig.

När jag vaknar upp på morgonen har jag oftast en klar bild av vad jag kommer göra under dagen, i vilken ordning och ungefär vilka tider det innebär. Jag kan planera helt maniskt, timme för timme, om jag är under press och måste vara effektiv. Andra människor gör det som faller de in just då, utan några som helst vidare planer. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, min poäng är bara att vi naturligtvis är olika. Och ibland kolliderar det.
 
Igår vaknade jag med planen om att någon gång åka in till gymmet på bemannad tid för att kunna prata schema, lön och lite annat. I min plan ingick även att träna med Martin, i fall han skulle träna. På morgonen när han åkte hemifrån lämnade han kläderna här, för att han hade inte tänkt träna efter jobbet. Då hade jag för avsikt att träna under dagen och vara hemma när han slutat. Under dagen ändrade han sig och sa att han skulle hem och hämta kläderna och sedan åka in, efter jobbet. Det innebar för mig:
 
1. jag passade på att tvätta mina skor med gymkläderna eftersom Martin skulle kunna ta med ett annat, torrt, par hemifrån
2. jag skippade bodycombaten som jag gärna hade gått på, men det skulle bli för mycket dötid mellan passet och att Martin slutade
3. jag brydde mig inte heller om att springa ut i bilen och hämta laddaren till min iPhone, eftersom jag ändå inte skulle behöva mobilen när vi tränade
4. jag åkte inte in på bemannad tid och fick inte rett ut det jag ville få gjort, eftersom jag inte ville behöva åka in två gånger
5. jag fick dessutom vänta, och komma hem sent på kvällen när det egentligen inte är vad jag föredrar om jag faktiskt har hela dagen på mig
 
När klockan var åtta och jag var redo att åka ringde Martin och hade ångrat sig igen, för han var alldeles för trött. Så där satt jag, hade gjort raka motsatsen till vad jag egentligen ville och hade planerat. För ingenting.
 
Min första reaktion var att bli lite sur. Mumlade sammanbitet fram att "det hade varit bra om jag fått veta tidigare, men det är inte mycket att göra åt nu".. Antingen skulle jag åka hem och sura över att det inte blev något, eller så skulle jag åka in till gymmet, utan skor, utan musik, utan sällskap, utan att få något av mina ärenden utredda, utan gruppträningen, och dessutom vara hemma sent.
 
Jag bet ihop och åkte in. För vet ni vad jag kom fram till?
 
Jag har makten över mitt liv och vad jag gör. Det är inte Martins ansvar att se till att jag har torra skor eller en laddad mobil. Det är mitt ansvar. Visst kan man göra sitt bästa för att visa hänsyn, underlätta för de människor du påverkar. Det HADE varit bättre om Martin hört av sig tidigare. Ofrånkomligen. Men nu gjorde han inte det. Det är bortom min kontroll. Däremot står jag då inför ett val. Om jag väljer att göra mig själv till ett offer, väljer att lägga ansvaret på honom, väljer att tycka synd om mig själv, då gör jag mig själv hjälplös. Då är det "hans fel att min kväll är förstörd och jag kan inte göra något åt det, för det är ju han som är ansvarig och därmed är det hans ansvar att gottgöra det för mig och göra mig glad igen".
 
Ni vet, att vara lycklig handlar inte om att leva i en vardag utan problem. Att vara lycklig, är kunna hantera (inte nödvändigtvis lösa) motgångar. Man måste acceptera dem! De är livsviktiga villkor, de kommer alltid, alltid, alltid och i all evighets evighet att finnas. Att vara lycklig är att VÄLJA att vara lycklig, TROTS motgångar. Hur ska jag kunna välja att vara lycklig om jag ser mitt liv som - för mig - okontrollerbart och bara styrt av yttre världen och människor runt om mig?
 
Om jag väljer att ta ansvar för mig själv, så innebär det att det är mig själv jag har att tacka för mina framgångar, och att det är jag som ska ta lärdom när jag gör fel. Utan ansvar kan du inte ha kontroll. Utan kontroll har du ingen makt. Och utan makt (över ditt liv, dina handlingar och ditt mående) kan du inte välja att vara lycklig.
 
Förstår ni min poäng? Ibland suger det att behöva stå till svars. Jag väljer inte vad som händer mig, men jag väljer att tänka innan jag handlar, och jag väljer hur jag hanterar situationer där saker inte går som tänkt. Men att se sig själv som ansvarig för sin egen lycka är en av de bästa känslorna som finns! När saker går åt helvete är det JAG som kan ställa det till rätta. Jag behöver inte vänta, lita eller hoppas på att någon annan ska göra det.
 
Jag gör det själv!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback