Change of Seasons

 

Jag hade en bra start på dagen igår. Jag vaknade upp fånigt tidigt med tanke på att jag somnade klockan fyra. Vi satt uppe hela natten och kollade på Family Guy och åt Ben & Jerry's. Välbehövligt much.

 

Jag släpade mig upp ur sängen strax efter åtta. Satte mig vid datorn med mobilen i handen och hörde av mig till alla som visat intresse för bilen. En kille från Jönköping (dafuq) sa att han skulle komma och hämta den. Efter vad som hände i förrgår litar jag inte riktigt på någon förrän jag har pengarna i handen och bilen är borta. En del av mig tycker att det gör lite ont att sälja den. Men sentimentaliteten slås snabbt bort när jag inser hur två år gammal ilska ligger runt bilen som ett energifält. Då känner jag bara.. fan. Ta bort det, vill aldrig mer se den. Jag grejade med schema och rensade mejlen och en massa sådant administrativt trams. Kollade ett avsnitt Dexter (bara ett avsnitt kvar på näst sista säsongen nu, tråkigt) och tänkte sedan åka in till gymmet för att träna ben. Men tiden sprang iväg och jag blev mer och mer stressad, att köra ben under tidspress är nästintill värdelöst. Då fick jag - som en skänk från ovan - ett sms om att min dator hade kommit. Så jag for in till stan omedelbums. Passade på att lämna tillbaka mina arbetskläder för Cherry, och åkte ner till gymmet för att reda ut lite schematekniska grejer. Sedan hämtade jag paketet och åkte hem igen. Skyndade mig utan att stressa och dra på trissor, jag kom i tid till jobbet ändå.

 

Jag var glad på jobbet. Jag hade fått en väldigt bra start på dagen, fått gjort mer än någonsin. Minuterna kröp verkligen fram fast jag tycker dagen gick hyfsat fort ändå, trots att det enda jag kunde tänka på var att jag ville hem till datorn.. Men vi taggade till med glada miner och Family Guy-referenser så dett var inte helt fy skam det heller. Skönt.

 

När jag slutat fick jag veta att Martin skulle skippa gymmet. Det beskedet gör mig alltid mindre sugen, men ett bra benpass är alltid fantastiskt och jag var på humör med goda förutsättningar för det.. så jag drack upp min Assault och hade inte längre något val. Väl på gymmet var jag helt ensam, det var ganska skönt. Jag hade velat köra tungt men mina knän har börjat kärva. Igen. Fast det känns rimligt, jag tränar hårt och ofta. Särskilt med bodypumpen får knäna stå ut med betydligt mer än vanligt. Det stramar typ i knäskålen i vänstra benet.. hoppas det går över snart. Jag kan inte stå här med förkylning (fortfarande!) OCH ett trasigt knä. Så jag skippade den tunga knäböjen och körde hundra kilo benpress istället - betydligt snällare mot knäna - och körde mer pulshöjande övningar sedan. Jag skakade mer än efter förra veckans pass. Så jäkla härligt att se låren så uppumpade, även om man ser lite tjockare ut. Stenhårda lår.. Då vet man att man gjort rätt!

 

Jag hade enormt stora planer för natten, men på vägen hem började jag känna mig så himla sömning. Insåg att jag nog skulle behöva ruckla lite på planerna. Och det hade jag ganska så rätt i, för ingenting blev som jag tänkt mig riktigt.

 

Jag hade haft en bra dag, allting kändes faktiskt som vanligt. Tills klockan halv två på natten. Jag kom in till Martin och var glad och lycklig. Klyftan mellan våra humör var för stor. Snart drog jag mig undan, inte av ilska egentligen, men för att det kändes som en bra idé att inte trampa varandra på tårna. Så jag gick in i mitt rum och började packa upp datorn.

 

Efter ett tag insåg jag att Martin gått och lagt sig. Jag smög in och försökte prata med honom, frågade vad det var som var fel. Utan att gå in på några djupare detaljer så tyckte han att jag hade varit grinig och undvikit honom de senaste dagarna. Jag försökte förklara för honom att det blir så när vi är på så olika nivåer rent känslomässigt. När jag vill prata ut vill han springa därifrån, för att vi hanterar samma problem på två olika sätt. Jag försökte förklara för honom att jag har inte mått bra och att jag är medveten om att han oturligt nog råkat vara ivägen och på så vis blivit min främsta måltavla. Samtidigt så har jag vid ett flertal gånger bett om ursäkt, sökt tröst, velat prata, försökt reda ut. Men jag får aldrig respons. Jag uppskattar inte att känna mig försummad eller ignorerad och jag vill bespara honom den obekväma känslan han får av att behöva konfrontera sina eller någon annan känslor. Därför måste jag göra så. Dra mig undan.

 

Jag grät, för jag var så frustrerad. Jag har aldrig menat att vara elak eller göra dumma saker, men ibland ger han mig inget val. Jag har en fuckload av känslor. De måste ventileras, annars äter de upp mig inifrån och ut. Om han inte kan fungera som mitt bollplank, då kommer jag att vända mig åt ett annat håll. Och det innebär inte att bara för att jag får klaga och gnälla här, i bloggen, så kommer allt vara bra när jag bemöter andra. Jag är fortfarande ett vrak, även om jag inte är som värst när du ser på. Så är det bara.