Change of Seasons

Den här dagen har känts 48 timmar lång, av någon anledning. Jag förlängde helgen en dag, sjukanmälde mig från jobbet å min förkylnings vägnar. Jag vill inte begå samma misstag som i början av sommaren, när jag kände en kraftig förkylning smyga sig på varvade jag inte ner en minut och sedan mådde jag skit i veckor. Men inte den här gången.

Igår avslutades dagen med mysmiddag på Park med mina vänner och deras vänner. Jag som varit hemma och degat hela dagen var tvungen att tagga till lite extra men det var supermysigt!



Det är så roligt att få klä upp sig, sminka sig lite extra och bära smycken. Jag gör ju aldrig det till vardags, antingen är jag på Max eller så är jag på gymmet, där det antingen inte är tillåtet eller bara opraktiskt att ha fixat till sig utöver vardagsstylingen. Hade jag haft möjlighet hade jag gått med sotade ögon och svart nagellack varje dag, tycker det är så snyggt.







Middagen i alla fall var alldeles perfekt och vi satt där i fyra timmar. Åt god mat, drack lite vin och kalasade tillsist på den godaste kladdkakan jag någonsin ätit. Ett helt underbart gäng, tack allihopa för en fantastiskt bra kväll.



När Martin hämtat mig kastade jag mig i hans säng, la huvudet mot hans bröst och somnade nästan direkt. Vaknade bara en halvtimme senare och gjorde mig snabbt i ordning för sängen och somnade lika fort igen. Sov som ett litet barn och vaknade tidigt imorse för att bestämma mig för att ta en sjukdag och gick sedan upp strax efter nio.

Åt frukost framför av The Wolf of Wall Street som vi skamligt nog inte sett förrän nu. Vid elva var det dags för Martin att åka iväg och träna följt av att jobba mitt pass men innan han gick hämtade han sitt täcke och en kudde och la över en utslagen Ida i soffan. Jag vaknade till och la märke till att ljuset föll väldigt snyggt på honom där han satt för att plocka åt sig några burkar Celsius, och hann ta två ögonblicksbilder.. Fick en helt otroligt vacker bild.





Ibland blir jag så frustrerad för att han inte verkar fatta hur jäkla fin han är.. Gah.

Jag kokade en stor kopp te och lät dagen fortskrida från soffan. Kollade klart på House of Cards och pratade i telefon med både far och mor. Ringde DHL angående leverans av däck samt sa upp min prenumeration på Glossybox. Det är ett asbra koncept men jag är lite för ointresserad av skönhetsprodukter för att tycka att det är värt det, tyvärr.

Jag fick ätit mellanmål och städat lite, vikt och hängt tvätt och sedan gick jag faktiskt och la mig igen. Bara för att jag kan. Sov i tre timmar och drömde att jag befann mig i militärträning, lite som i filmen Divergent. Man blev direkt inkastad i ett uppdrag och jag var helt awesome. Vi sköt ner helikoptrar, rusade motorbåtar genom stormiga hav, klamrade fast på skenande tåg, åkte typ linbana högt upp ovan molnen, blev jagade på hustak och smög in i hårt bevakade superhemliga byggnader.. När klimax väl kom stod jag på taket med historiens superskurk, lyckades saxa hans hals med benen och sedan kasta honom ner genom det blåsiga glastaket vi stod på. Förstår ni hur cool jag var? Det ska inte ljugas om att jag ändå var smått lättad när jag vaknade och insåg att allt bara var en dröm..

Efter att jag vaknat till liv knäppte jag en Celsius och såg ikapp de två senaste avsnitten av Idol. Lagade mat och glömde laxen i ugnen i nästan två timmar, gulp.. Den blev dock inte bränd, bara väldans torr, haha.




Resten av kvällen har jag fortsatt lyssna på Munken som sålde sin ferrari och verkligen försökt att bara koppla av. Fick dessutom världens absolut finaste meddelande av en kompis.. Det gjorde mig så glad att jag började gråta, vilka vackra ord! Men hur svarar man på det annat än att tacka tusen gånger och sedan lite till? Du vet vem du är, tack snälla. Kom ihåg det, man kan ge komplimanger till någon man inte ens känner. Jag har på senare tid vid fyra tillfällen, vad jag kan minnas, fått meddelanden av människor som inte står mig särskilt nära, där de sagt "Du, jag måste bara säga att..", etc. Sådant betyder så oerhört mycket! Jag kan - och har - vid några tillfällen t.ex. i kassan på Max eller bakom bordet på Cherry givit gäster komplimanger. Tänker jag positiva tankar om någon låter jag de oftast veta det. Man kan framstå som helt knäpp, särskilt när man bor i landet lagom där man helst inte ska ha ögonkontakt med folk man inte kännner men helt ärligt.. Vad ska de säga? "Alltså hörde du vad hon gjorde? Hon gav mig en KOMPLIMANG? Är hon dum i huvudet?". Nej, precis.

De här senaste tre dagarna har haft en oerhört terapeutisk verkan på mig. Min kropp och knopp har signalerat att de nått bristningsgränsen vad kommer till stress och oro och nu gör jag allt i min makt för att förändra det. Förr har jag inte tillåtit mig själv att stanna upp och bara vara för jag har ju saker jag måste göra.. Men att inte stanna upp i vardagen för att ta hand om sig själv är som att inte stanna och tanka bilen för att man har bråttom. Det kommer slå tillbaka. Jag har gått från att få panikångestattacker varje dag till att inte ens ha känt hjärtat rusa iväg, de senaste tre dagarna. Jag gör så gott jag kan, lyssnar på kroppen och presterar utifrån det. Imorgon tar vi nya, friskare tag.