Change of Seasons

Jag ligger i sängen och lyssnar på Celldweller. Det visade sig finnas 4 album till av honom på Spotify, som jag inte hört någonting av. Lite irriterande att de faktiskt legat där hela tiden utan att jag sett det men samtidigt en positiv överraskning. Så.. Here we are.

Jag har för ovanlighetens skull legat sömnlös i sängen i snart två timmar och längre lär det bli. Det är inte det att jag inte kan somna, det är det att jag har inte tillräckligt mycket ro i kroppen att ens försöka. Sedan i tisdags kväll har mitt huvud varit kaos (ni kommer få en förklaring snart) och som tur är har jag tagit mig samman tillräckligt mycket för att inte falla isär helt nu inatt.

Jag har haft några riktigt tunga dagar. I tisdags kväll fick jag en panikångestattack som slog över så hårt att jag bara blev sittandes helt tyst och stilla, med tårarna forsandes och ett huvud helt paralyserad, överväldigad av obehagskänslor.

Jag tvingade mig själv att gå upp ur sängen trots att jag bara fick två timmars sömn för jag visste att morgondagen var kritisk. Jag jobbade öppning och kände på mig att om jag inte get my shit together just då skulle jag få svårare för det sedan. Jag hade fallit och jag hade fallit hårt. Jag behövde resa på mig snarast för att inte bli liggandes kvar och få svårare att resa mig upp för var minut som gick. När arbetsdagen var avklarad, då vidtog jag de åtgärder som behövdes och kunde - rent mentalt - sätta mig ner.

Två dagar senare känner jag mig lugnare och har som sagt tagit mig samman. Mer eller mindre, det är en långsam process att läka ifrån det här tror jag. Relativt långsam, jag har en förmåga att läka fort.

Men ikväll har saker och ting utan förvarning blivit jobbiga. Jag kom hem efter att ha varit hemma hos chefen och pratat i fem timmar. Martin var kort i tonen, vresig och rentav undvek mig. Jag förstod ingenting. Under kvällens gång trodde jag att det skulle bli bättre, men när klockan var halv två på natten drog han sig fortfarande undan och uppförde sig jätteskumt. Jag blev upprörd eftersom han vägrade ge mig en förklaring, han rent av förnekade att något var fel. Vilket gjorde mig ännu mer upprörd. Det slutade med att jag stod och stirrade på honom som satt obotligt tyst innan jag tillsist stormade ut. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Frustrerad skrev jag ett sms (vad i helvete liksom) där jag förklarade att jag kände mig illa bemött och ville ha antingen en förklaring eller ursäkt. Ah. Vad ska jag säga.

Martin var helt jävla otrolig i tisdags när jag var upprörd. Jag blev mitt uppe i känslostormen förvånad över hur bra han hanterade min förtvivlan. Just därför kan jag inte vara jättearg heller. Vi alla har väl våra egna hjärnspöken och skelett i garderoben och alla är vi olika med hur vi hanterar det. Jag är öppen med vad jag känner och han är raka motsatsen. Så enkelt är det. Däremot har jag svårt att tolerera att han bemöter mig värre än han någonsin gjort tidigare, utan att ge mig en förklaring till varför. Och bara förneka det. Säga att det finns inget att prata om.

Jag avskyr att vi inte har rett ut det här och det är verkligen inte meningen att på något sätt hänga ut honom. Jag har i samma veva sagt att jag älskar och finns här för honom men jag fick vara ett godnatt tillbaka. Jag känner att det här hade världens sämsta tajming och återigen så är jag åtminstone glad över att jag tagit mig samman tillräckligt för att inte bryta ihop för det här. Jag hoppas verkligen att det här inte är något som finns kvar i huvudet på mig imorgon när jag vaknar för då är jag rädd att känslorna svallar över.

Det fina i kråksången är i alla fall att jag fick öva på att stå upp för hur jag känner. I 19 månader har jag bett om ursäkt för hur jag känner och dragit mig för att vara till besvär, jag och mina jobbiga känslor. Men ikväll fick jag stå för det. För första gången på väldigt, väldigt länge. Och det var precis vad tisdagens sammanbrott handlade om. Bland annat.

Nu ska jag försöka sova. Hoppas på att känna mig tillräckligt stark för att göra en nystart imorgon.