om att vara (framgångs)rik

När jag gick i sjunde klass var jag inte det minsta engagerad i skolan. Efter att jag träffade Manfred, sommaren innan jag började åttan blev jag mer inspirerad att prestera och faktiskt ta min utbildning på allvar. I nionde klass spenderade jag överdrivet mycket tid åt att studera, tog gymnasievalet på blodigaste allvar, gick ut grundskolan med fyra VG och resten MVG och fick på skolavslutningen ett diplom för mina mycket höga studieresultat. Jag var nöjd, för nu kunde jag ju komma in på i princip vilken gymnasielinje som helst.

Jag valde den Naturvetenskapliga linjen med inriktning matematik och datavetenskap. Länge vägde jag mellan estetisk linje, media eller natur. Tillslut valde jag NV av den enkla anledningen att det var en mer seriös utbildning, den var svår men bred och öppnade upp fler dörrar än de andra två alternativen. Gymnasiet var ju en utbildning och inte tre år jag skulle ägna åt min hobby, musik eller foto.

Min gymnasietid var av olika anledningar smått turbulent. Mitt första år gav jag allt och älskade att gå till skolan, men från första dagen i andra året började motivationen dala, bara för att totalkrascha och i skrivande stund har den inte kommit tillbaka. Skolan var tung och svår, hela tiden ställde jag mig frågan "vad ska jag med den här kunskapen till?" men att hoppa av fanns inte på min världskarta. Jag har alltid vetat att jag är duktig när jag vill men jag ville aldrig riktigt engagera mig. Jag såg ingen anledning till det.

När jag gick ur gymnasiet kände jag att jag verkligen krälat in, över mållinjen. Jag var åtminstonde godkänd i alla kurser men det bör också tilläggas att vissa arbeten var inlämnade ett år försent och att vissa uppgifter inte var inlämnade alls, men att lärarna sett mellan fingrarna och ändå givit mig ett bra betyg när jag egentligen inte ens uppnått G-kriterierna, eftersom jag ju "var så duktig annars".

I slutbetyg fick jag ändå 17,5 poäng av 22 möjliga, mycket tackvare att jag läst svårare kurser som ger merit oavsett betyg. Ändå står jag här, tre år efter studenten och har ingen som helst användning utav mina studieresultat, för gymnasiet tog död på allt vad min motivation hette. Jag ångrar ingenting i mitt liv, men fick jag göra en sak annorlunda så hade jag gått en annan linje. Hade jag kunnat gå tillbaka hade jag sagt till mig själv; Slappna av. För helvete. Sysslat med något jag tyckte var roligt trots att det inte var prestigefyllt alls. Just nu väntar jag bara på att det där suget efter att studera ska komma tillbaka, men helt ärligt så tror jag att om det alls kommer någon gång, så är det långt tills dess.

Med det här sagt så vill jag poängtera att jag har på senare tid ifrågasatt det här som alla pratar om; det är viktigt att ha drömmar och mål. Självklart! Men man ska också komma ihåg att det är inte hur mycket vi presterar eller uppnår som definierar vem vi är. Det är viktigare att följa sitt hjärta än att fokusera på att åstadkomma något stort, bara för att folk runtom oss tycker att det känns viktigt.

Jag ska förklara. In all honesty, jag känner inte att jag behöver bygga upp en storslagen karriär. Jag behöver inte stå med i historieböcker eller bli för evigt ihågkommen, bada i pengar eller känna mig bättre än någon annan. Jag har så oerhört många jämnåriga som stressar ihjäl sig; "Herregud, jag måste verkligen börja plugga, men jag vet inte vad jag vill bli eller göra". Jaha? Ska jag gå runt och må dåligt över att jag karriärsmässigt trampar vatten på samma ställe år ut och år in, för att jag "borde" göra som alla andra? När det inte alls är vad jag vill?

Jag har jobbat på Max i tre år nu. En hamburgerrestaurang. Jag är inte särskilt stolt över att möta gamla bekanta, få frågan vad jag gör nu och svara att jag serverar hamburgare till norrmän. Men jag skäms inte heller. Visst har jag sett mig om efter nytt, jag tjänar ganska dåligt och nej, jag skulle inte heller säga att jag älskar mitt jobb. Jag älskar inte mat och jag älskar inte servicebranschen. Ibland önskar jag att jag hade ett jobb där jag kunde bära smycken, ha svartmålade naglar och mina egna kläder. Men det finns ett skäl till att jag fortfarande är här. För jag trivs med mina arbetskamrater, och jag trivs med att jobba ihop med Martin. Det är som regel roligt att vara på jobbet även om jag naturligtvis vissa dagar kräks på det också. Jag har övervägt att söka nya jobb men ändå känner jag att många av dem skulle innebära att jag bytte ner mig. Inte prestigemässigt, inte lönemässigt och inte heller om man ser till hur fysiskt påfrestande eller stressigt det kan vara.. Men känslomässigt.

Jag trivs med mitt liv, trots att jag faktiskt inte har några specifika drömmar eller mål. Jag har inte bråttom någonstans. Jag trivs med att känna mig fri och avslappnad. Det innebär inte att jag för alltid kommer vilja jobba på Max eller bo i ett litet hus i Näsinge, men jag känner just nu ingen stress över att förändra något. Om jag kan leva mitt liv och må som jag gör idag, då kommer jag kunna dö tillfreds. Ingenting är viktigare för mig, än att känna mig genuint lycklig. Jag lever ihop med någon jag trivs bra med, har nära till familj och vänner och är förmögen att ägna min fritid åt något jag älskar.

Jag föraktar inte alls att andra känner att drömmar och mål är viktiga. Sätt upp så många mål du vill! Gör det som känns rätt för dig. Jag glädjs med de som jobbar hårt och kämpar för att uppnå underverk. Ni är fantastiska! Men själv är jag en av de som känner jag att jag uppskattar att leva i nuet mer, än att sträva efter något långsiktigt. Jag kan aldrig vara särskilt consistent eftersom jag hela tiden upptäcker nya saker. Plus att jag ofta upplever att krav på att prestera, tar död på glädjen. Skulle jag t.ex. bestämma mig för att tävla inom fitness, skulle jag antagligen tröttna ganska snabbt. För i två års tid har jag tränat och ätit rätt för att det känns bra. Inte för att jag måste. Jag gillar att jobba hårt, och prestera, och känna mig duktig. Men det finns mer i livet för mig, än utbildning och jobb. Just nu! Det kommer garanterat en tid då jag tröttnar på min nuvarande situation och känner "nu jävlar kör vi!", men då vet jag att jag i alla fall gör det för att jag vill, och inte för att jag borde. Jag tror, vet, att jag också är förmögen att få en schysst utbildning och ett bra jobb.

Kontentan i detta är att jag länge funderat på om min inställning till livet och dess mening gjort mig till någon form av en useless nobody. Men jag har insett att så inte är fallet. Kan jag leva lycklig utan att göra mig själv eller någon annan illa så borde det inte spela någon roll hur jag går tillväga. Jag vill påminna er om att det finns så mycket vi känner att vi borde göra eller leva upp till. Vad kan du göra för att få ut så stor glädje som möjligt i livet, om du inte tar hänsyn till andras värderingar eller tycke? Vad är viktigt för just dig?

Har du drömmar och mål så kör hårt! Har du som jag ingenting särskilt, bara en önskan om att leva med glädje och fri från smärta.. Så gör det inte dig till en sämre människa. Ibland kommer stora möjligheter till oss när vi minst anar det, fastnar man inte i sin komfortzon så finns det så mycket att upptäcka och fram tills dess.. bara njut av åkturen. Glöm inte bort att livets verkliga skönhet finns i de små tingen omkring oss.

Massa kärlek!

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» S säger:

Grymt inlägg!
Har själv fastnat i såna här tankegångar på senaste tiden och stressat ihjäl mig över att jag inte vill plugga vidare för tillfället. Eller någonsin. Tappade all motivation och lust att vara i skolmiljö sista året i gymnasiet och tror ärligt inte att det kmr tillbaka.
Älskar hur du skriver, skönt att läsa och känna att man inte är helt alone när det kmr till sånt här. Finns för mycket hets överallt.
Fortsätt att köra ditt race!
/hängiven läsare

2014-07-08 @ 21:54:23
» Emelie säger:

Väldigt inspirerande Ida! Jag känner nästan PRECIS likadant! Kul att känna igen sig i så mycket du skriver. Och WOW vad bra du ser ut! Det var länge sedan jag såg dig och att döma av bilderna ser du helt fantastisk ut! Kämpa på med livet, ta dagarna som dom kommer och fortsätt vara awsome!

Kram Emelie

Svar: Tack snälla Emelie för dina fina ord. Kul att du kom igång med bloggandet ett tag också, du är en av de få bloggar jag gärna läser. Hoppas det är bra med dig och att allt löser sig nu inför hösten! Kram!
Ida Hansson

2014-07-13 @ 13:41:24
URL: http://emelieroos.devote.se
» Anonym säger:

Så sant Ida💚

2014-11-10 @ 16:11:28
» Anonym säger:

Så sant Ida💚

2014-11-10 @ 16:11:28
Trackback