Change of Seasons

Jag har kommit till en väldigt häftig men också lite smärtsam insikt idag. Det här skrivs direkt från hjärtat och är lika genuint och ärligt som jobbigt att erkänna. Men det ska ut.

Jag pratade lite allmänt med både schemaläggare och chef idag och konstaterade att det kommer finnas möjlighet att jobba ännu mer i sommar. Jag tänkte hm, var kan jag få in mer pass? Men där och då så slog det mig. Varför gör jag så här, tar jag på mig så mycket jobb? Varför har det blivit en grej för mig? Varför jobbar jag sex dagar i veckan?

Sedan pratade jag med Sanja och försökte liksom att nysta upp tankeverksamheten. När det slog mig en gång till. Jag tror det handlar om prestige. Jag har sedan högstadiet hemsökts av prestationsångest och krav. Inte för min egen skull men för att andra ska klappa mig på huvudet och säga att jag är duktig (fram tills sista året i gymnasiet då jag mer eller mindre struntade i allt). En egenskap jag inte uppskattar hos någon människa är när man är lat. Jag har fått för mig att det är fult att vara lat. Det sista jag vill är att vara lat. Så på något vis försöker jag hävda mig genom att vara och verka upptagen och jag är nog inte ens så upptagen som jag verkar.. Men varje gång någon säger "jag fattar inte hur du orkar", "du är så driven" eller på något sätt indikerar att jag jobbar hårt så växer jag i det, men på fel sätt. Precis som en alkoholist stillar ångest och känner trygghet i att supa sig full så känner jag mig lugn för tillfället när jag fått den där bekräftelsen, men på ett skadligt sätt. Omvärlden tycker att jag presterar, och viktigast av allt så tycker ingen att jag är lat. Länge har jag haft för mig djupt inombords att det är våra prestationer som avgör vårt värde, även om jag ännu djupare inombords vet att det inte är sant. Jag får även en känsla av att detta ligger till grund för mina djupt sittande tvångstankar och renlighetsmani. Även om det är bättre så är det inte bra.

Jag spenderar alldeles för mycket tid av mitt liv åt at försöka uppnå perfektion. Ordning och reda är en lugnande faktor - ja - men i mitt fall är det ett villkor för att jag ska kunna må bra. Förr löd jag tvångstankarna utan att ifrågasätta men idag kan jag komma på mig själv med att tänka "vad håller jag på med, vad spelar det här för roll egentligen?" vilket i sig är ett framsteg men det duger inte. Ni kan säkert relatera till att man säger "NU ska jag börja ett nytt liv och börja träna och äta bra" men det händer liksom aldrig. Så känner jag mig, fast när det kommer till att ta mig tid till att ta vara på fritiden.Jag tycker att jag aldrig har tid och lovar hela tiden mig själv att börja ägna mig åt mina intressen och slappna av oftare, men det händer aldrig. För jag värderar och prioriterar det inte, även om bloggen är ett intresse, det enda, som jag faktiskt tar mig tid till så har jag så mycket mer jag vill göra. Jag tycker inte ens att teckna, fotografera eller spela gitarr är särskilt roligt längre - för jag gör det med prestationskrav! Om jag gör det så måste det bli BRA. Blir det inte bra är det definitivt slöseri med tid, då har jag inte uträttat något av värde. Blir alla 700 bilder som jag knäppt dåliga finns det ingen som är där och säger att det var bra. Har jag ändå njutit av den tiden det tog och tagit hand om mig själv genom att koppla bort omvärlden och fokusera på mig själv, då finns det inte heller någon som kmmer klappa mig på huvudet och säga bra där Ida, att du tog en stund för dig själv. Så antingen är det att knäppa bilder och vara tvungen att få fram något storslaget - eller köra ett säkert kort och säga att jag var duktig som städade eller gjorde något annat tråkigt som de flesta drar sig för att göra. -> För att de är ju så fruktansvärt lata. <-

De finns säkert folk därute som sett det här hos mig länge. Den dåliga självkänslan och behovet av andras bekräftelse. Men jag har inte sett det förrän nu. Den dagen jag ligger på min dödsbädd kommer jag inte ångra att jag inte skrubbade duschen med tandborste tillräckligt ofta. Jag kommer ångra tillfällen jag aldrig tog tillvara på, för mina nära, kära och mig själv.

Hur gör man för att ta sig ur det här? Någon som har några förslag? Jag har gått från att städa varje dag till en dag i veckan. Från och med nu ska jag sätta äggklockan på 15 minuter och då städar jag så mycket jag hinner. Resten kan jag fortsätta på imorgon eller överlämna åt Martin. Det finns ju en del praktiska saker man kan göra, men hur förändrar man känslan? Jag tycker att ordet arbetsnarkoman klingar mycket snyggare än andra åkommor en människa kan ha men det är inte snyggt alls. Det är lika tragiskt. Jag säger inte alls att jag är där eller ens i närheten men jag kommer garanterat hamna där så småningom om jag inte lär mig värdera de saker i livet som inte finns på papper att visa upp för hela världen. Jag vill sträva efter att vara glad, lycklig och ha en balans i livet där jag jobbar med något som är roligt men tycka att det är okej att bara jobba 4 dagar i veckan, för att kunna njuta ännu mer av de tre lediga dagarna också. Det finns folk som jobbar hela tiden och trivs med det och det är inget fel med det. Men det gör inte jag, för jag vill åstakomma så mycket mer vid sidan av egentligen. Jag vill vara närvarande, var jag än är.



Det fina i kråksången hörrni, är att jag kan ändra på det här beteendet från och med nu. Jag är inget offer. Det är inte synd om mig. Det är ingen annans fel. Det är mitt ansvar att förändra mitt liv. Makten ligger i mina händer. I skrivande stund. Jag känner mig lycklig men på senare tid kan jag inte låta bli att känna att något saknas, att tiden rinner mig ur händerna och det som saknas är den där tiden jag ägnar åt saker som får mig att växa, må bra och känna mig lugn. Inte oron över hur andra ser mig.

 

Det ska räcka med att känna att jag är bra, och jag vet om det.

Tack för att ni läser, kram på er!



Repost, men den är så himla bra.