om att se sig själv

Tänk att kunna se sig själv ur någon annans perspektiv. Jag har i många år följt Nevnarien, kanske inte så aktivt på senare tid men jag beundrar henne så mycket. Hon är så begåvad, vacker, jordnära och verkar vara en så himla rolig tjej. Tänk, det finns så många människor här i världen jag beundrar och ibland säger jag det rakt ut och ibland når det liksom aldrig fram. Tänk om alla visste vad jag tänker när jag ser dem. Positiva tankar så klart, negativa och avundsjuka tankar som bottnar i omogenhet finns det ingen som har glädje av.

Elin Kero som hon heter, har väldigt mycket som jag önskar att jag hade, vid första anblick och utåt sett. Men för några år sedan avslöjade hon att hon satt fast i en depression och hade väldigt svårt att ta sig ur den. Hon kände stor prestationsångest och ingen glädje alls i det som i vanliga fall var hennes största passion. Jag minns att jag tänkte då, om du ändå kunde se vad vi andra ser, då skulle du inte känna så. Nej, du skulle känna dig så in i helvete jävla stolt, Elin. Så tänkte jag.

Men det tar liksom lite för lång tid, innan man inser att man kan applicera det här på sig själv. Tänk alla positiva tankar som tänks om mig. Tänk alla positiva saker som sägs om mig. Och, tänk alla negativa saker som sägs om mig, vilka egenskaper jag besitter som får en annan människa att känna sig hotad av mig och i behov av att intala andra människor detsamma.

När jag var hos kiropraktorn för några veckor sedan sa jag "Jag har blivit så mesig när det kommer till smärta, förr stod jag ut med det mesta men nu klarar jag inte av någonting" och hon var jättesnabb med att kontra "Säg inte så om dig själv. Du är inte mesig. Du kanske har blivit mer medveten om vad smärta gör mot dig och visar att du är mer mån om dig genom att undvika smärtan, men tryck inte ner dig själv. Vi lever redan i ett samhälle med höga krav där man får ta mycket skit så varför ska du också vara så hård mot dig? Du borde vara din främsta stöttepelare."

Det har väckt en del tankar hos mig. Jag är medveten om att alla våra tankar sår frön i hjärnan och talar om för oss hur vi ska må. Det innebär inte att en positiv människa är konstant lycklig eller vice versa men det innebär att man kan aldrig vara lycklig med negativa eller destruktiva tankemönster. Så är det bara. Att vara positiv är inte så jäkla lätt. Men precis som att lära sig köra bil, så är det något vi måste öva på. Öva, öva, öva, tills vi en dag bara sätter oss i bilen och kör utan att få motorstopp eller kolla på växelspaken när vi växlar. Jag har dragit den parallellen så många gånger men jag tycker den är så bra.

Några har hört av sig till mig i och med mitt förra inlägg, att jag själv känner att självförtroendet ligger på botten och att mycket har känts meningslöst. Det har kommit fram från så många människor i min närhet, ja säkert uppemot tio stycken, har berättat för mig att de upplevt samma känsla. Jag märker att alla pratar om meningslöshet, allt är meningslöst. Hur man slutar bry sig, slutar känna, slutar vara den man är. Jag tror att mycket handlar om att man faktiskt inte inser värdet i det man gör eller vem man är. Jag menar allmänt, generellt, inte bara jobb eller studier. Inte bara det man presterar men att man faktiskt kanske är någon annans förebild - för att du är den du är - bara att man inte vet om det. Någonstans finns någon som ser saker hos dig som du själv blivit blind för. Skitsamma om de inte vet ALLT om mig, de kan fortfarande få beundra en del av mig.

Jag tror inte depressioner bara botas så där genom att intala sig själv att man är värdefull, men jag tror att ett steg till bättre mående för alla människor är att sluta vara så förbannat jävla hård mot sig själv. Jag tror de flesta människor blir utbrända för de ser inte värdet i sina prestationer och försöker göra mer. Vi ser inte vår begränsning för vi ser inte att vi är ens i närheten av den. Vi försöker göra och vara lite till för vi ser inte att vi duger. Men så ser det ut. Vi misslyckas, vi är svaga i vissa situationer, vissa saker är HELT bortom vår förmåga, vi har dåliga dagar, vi har dåliga sidor. Men det är helt okej. För vi är så mycket mer.

Prova gärna själv. Var medveten om vad du säger till dig själv. Sedan kiropraktorn knäppte mig på näsan (bildligt, inte bokstavligt talat) så har jag kommit på mig själv med att sååå många gånger på en och samma dag tänka "det klarar jag aldrig" fast i olika formuleringar. Ganska elaka saker flera gånger om dagen faktiskt, saker jag aldrig skulle säga till en annan människa. Tänk på det. Och ge fan i det.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback