Change of Seasons

Jag är stark när jag orkar brukar min mamma säga och jag försöker lära mig leva efter det. Men igår orkade jag faktiskt inte. När vi åkte hem från gymmet och jag satt i bilen på Ica-parkeringen och väntade på Martin så ringde farmor. Klockan var tio och jag blev förvånad över att hon ens var vaken.. Hon var väldigt orolig och visste inte riktigt var hon var. Det gjorde så ont.. Jag ville bara åka hem till henne och se till att hon gick och la sig och somnade eller vad hon nu behövde, men bredvid mig satt snart Martin som förberett en brakmiddag hemma.. Så det var inte bara påminnelsen om farmors tillstånd utan frustrationen över att känna att jag inte räcker till. Martin har nästan inte gjort annat än hjälpt mig i två månaders tid utan att jag känt att jag givit något tillbaka.. När han kommer hem ska jag sova. Både farmin och Simon hade önskat att jag skulle komma hem i helgen men jag fick jobba. Och nu satt farmor ensam i sin lägenhet och visste inte var hon var. Vad jag än gjorde kände jag att jag svek, eller var en börda för någon. Gråtandes ringde jag pappa och sa att jag inte visste vad jag skulle göra men han erbjöd sig att ta hand om henne. Men ändå kände jag ingen lättnad. Jag brukar sällan bli arg att jag skriker eller kastar saker, men nu var jag så nära bristningsgränsen och ville bara skrika rakt ut, från botten av lungorna. Det är sällan jag känner så. Det här med farmor äter upp mig inifrån, tanken på att hon försvinner får mig att var och varannan kväll bara vilja lägga mig ner och dö. Jag vet att det går över, att man läker och lär sig hantera det, men jag blir så ledsen av att inte räcka till och kunna finnas där för människor runt om mig när de behöver mig. Jag sa till pappa att jag är ledsen men det känns som att jag lever i min egna lilla värld. För det är allt jag hinner med. På tisdag som ändå är den 17:e har jag haft ledigt två dagar denna månad, inte direkt bara jobbat ett pass om dagen och kan inte påstå att jag var bortskämd med ledighet månaden innan heller.. Även om det inte känns i kroppen så sätter det nog sina spår i huvudet. Jag sover inte mer än 6 timmar varje natt för jag känner inte att jag hinner.. Många skulle antagligen föreslå att jag skulle skippa gymmet ett tag men det funkar inte så för mig. Alla behöver vi någon form av egentid eller stund att få koppla bort vardagen eller stänga ute omvärlden.. Träningen är min terapi och jag går under utan den. 

Så kvällen var mer eller mindre förstörd för mig, det är inte ofta jag säger så. Men igår var den verkligen förstörd. Inte helt värdelös men jag hade inga goda utsikter att vända på humöret. Martin lagade jättegod middag och tog hand om mig men ändå grät jag hela kvällen till och från. Farmor, min önskan att få vara lite till, ångesten över att min och Martins kväll tog den här vändningen.. I vanliga fall är jag stolt över mina prestationer och tycker att jag är driven och får mycket gjort - och är stolt över det. Men ibland förblindas man av allt som man faktiskt åstadkommer och bara gapar efter att få vara lite mer. Jag ville bara somna och få börja om på en ny dag, men jag ville inte känna så när Martin ansträngde sig så för att vi skulle få en mysig kväll för första gången på ett tag.



Det blir så ibland. Jag är stark när jag orkar och idag orkar jag igen. Jag gick motvilligt upp imorse eftersom en styck varm Martin låg och sov bredvid och jag var så sjukt trött, men jag plockade ändå upp bitarna och började om. Det som definierar vår framgång är hur lång tid vi spenderar åt att tycka synd om oss själva. Det är så sant.

Så jag bilade i underbart väder till jobbet med en Celsius Päron. Jag köpte ett helt flak på Ica igår, var väldigt spänd. Hade lite för höga förväntningar men den var helt klart godkänd. Rev av ett sjukt bra brösttpass i samma veva.



Köpte även detta på jobbet innan jag gick hem; Freddyshorts och Better Bodies-hårband. Fick faktiskt beröm av två kunder igår som tyckte jag var serviceminded. Jag lät de byta in ett par Freddybyxor trots att de inte hade kvitto med. Jag sa att tyvärr så går de ofta sönder men det är bara att komma tillbaka. De var ändå väldigt nöjda, trots att brallorna spruckit två gånger. Andra kunden kom knackandes på jalusiet 7 minuter efter stängning och bönade och bad om att få visa byxorna för sin man. Jag släppte in dem och lät dem prova och titta.. Det tog en kvart ungefär och jag bara väntade på att de skulle gå för jag var egentligen färdig med stängningen. Tyvärr blev det inga byxor men jag rekommenderade vår stora butik tills nästa gång eftersom vi har större utbud där. De skulle komma tillbaka, för nöjda var de ändå.



Den här dagen gick i alla fall snabbare än gårdagen.. På min lunch smet jag in på Supermarket och upp till köket där Sanjay lagar mat med kidsen. Vi pratade en massa och när matlådan var uppäten bjöd hon på våffla med äppelmos till efterrätt. Älskade vän!(!)



Så raka vägen hem och däckade i soffan när jobbet var färdigt. Imorgon skulle jag egentligen bara jobba till fem men jag ska täcka upp för en arbetskamrat och köra till åtta istället.. Det blir nog bra, jag uppskattar ändå att stå i den lilla butiken för man har bättre koll och det blir liksom aldrig stökigt, man hinner hålla efter hela tiden. Ser fram emot att få rocka morgondagen! Och min kropp är nog ändå tacksam över att jag skippar bodypumpen eftersom jag körde fyra pass förra veckan. Men det blir gym innan jobbet istället.

Martin har hjälpt mig att raka mitt hår och jag har färgat det själv (därför är jag rödfläckig i hela ansiktet och huvudet) ochh nu ska jag ta mig en dusch och sedan ska jag ägna kvällen åt att skämma bort Martin i ett försök att ge lite tillbaka efter allt han gjort för mig.. Har köpt pulver till proteinpannkakor och tänkte ge honom en sedan länge utlovad massage. Andas, ladda om. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

(Pratade förresten med farmor idag igen, hon mådde bättre, var glad och vi bokade in en fika hos henne på onsdag. Hoppas av hela mitt hjärta att hon orkar den här gången, sist gång mådde hon inte så bra. Jag saknar henne så.)