Change of Seasons

Jag är fortfarande smått förstörd efter onsdagens träning.. Känns som jag har en nervskada alltså, ska jag till exempel skriva med penna så börjar jag skaka i hela armen och ryggen. Har fortfarande en liten uns av träningsvärk i hela kroppen men värst är det i underarmarna och handlederna, känner mig så stel i just de musklerna.

 

Feberskänsorna försvann i alla fall ganska så direkt jag kom till jobbet i torsdags. Hela dagen gick så vansinnigt fort och jag hade inte mycket att göra direkt. Så jag ställde mig vid datorn och började skriva på ett kompendium över våra produkter och deras egenskaper. Det var väldigt lärorikt faktiskt, kändes som att både jag och andra kan ha glädje utav det. Som en lathund med basic information liksom.

 

När jag slutat hade jag tänkt att städa huset men när jag kom hem kom feberkänslorna tillbaka och allt jag ville var att få äta mat framför TWD och sedan däcka i sängen.. Myste i soffan med glassen som blev över efter att PJ var här och Martin fick vara med när han kom hem. När vi skulle sova låg vi och skrattade och skojade och all trötthet försvann, men jag lyckades få mig 5,5 timmars sömn den natten innan öppningspass på Max, mitt sista som restaurangchefsassistent.

 

Så igår gick jag öppning och försökte att inte vara alltför sentimental men visst var det lite vemodigt.. Men jag tror jag kommer vara tillbaka där snart igen. Alltså, bara någon enstaka gång så där. Jag står ju fortfarande kvar som extraanställd.

Men efter jobbet åkte jag hem till Söle för att äta middag med familjen. Vi åt nygräddade kanelbullar och pratade vid matbordet innan klockan blev mycket och jag gick ut för att städa bilen och sedan köra den igenom biltvätten på Statoil på vägen hem. Så himla skönt att få städa och tvätta den emellanåt. Den är ju lika skitig idag igen men vetskapen om att den var ren igår känns bra ändå.

När jag kom hem storstädade jag huset och tog en lång dusch efteråt. Så himla skönt. Känner mig alltid som en ny människa när jag fått tvätta håret. Vi myste resten av kvällen och jag totaldäckade strax efter midnatt.


Idag gick jag upp strax efter åtta och hade en timme på mig att göra mig i ordning och ta hand om disk och tvätt. Sagt och gjort. Åkte till jobbet och farmor ringde.. Hon var så ledsen. Hon kände sig jättedålig idag. Mitt hjärta bröts itu kan jag säga. Jag sa att jag älskar henne, för första gången någonsin i hela mitt liv, men hon liksom uppfattade det inte. När vi lagt på bilade jag i tysthet med tårade ögon och hamrande hjärta. Jag bara sa till mig själv ta dig samman, du är stark. Jag är så medveten om hur det ligger till, men det gör ont. Jag önskar att jag sagt att jag älskar henne tidigare, så hon kommit ihåg det idag.. Men jag tror hon vet att jag gör det. Jag haraldrig sagt det rakt ut men jag har skrivit det, och jag visar det så ofta jag kan. Jag vet att jag inte kan eller kunde ha gjort något annorlunda, jag vet att jag sakta tynar bort i hennes värld och jag vet att det aldrig någonsin kommer bli som förr. Men det gör så ont. Så in i helvete, jävla ont.

Egentligen hade jag en väldigt bra dag på jobbet. Jag älskar att få stå på Bodypower ensam och hålla ställningarna. Jag älskar det verkligen. Men jag fick liksom aldrig släppa ut känslorna och tankarna om farmor hemsökte mig hela dagen.. Så när jag väl åkte hem var jag glad, men så fort jag kom innanför dörren så bara brast det. Det hade skett ett missförstånd mellan mig och Martin, jag hade bett honom förbereda middag tills jag kom hem men istället hade han redan ätit och det fanns inget över till mig. Jag blev i samma veva irriterad över att han inte plockat undan efter sig här och var och när han märkte att jag var sur så bara bröt jag ihop.. Alla känslor som jag liksom tryckt tillbaka under dagen vällde över. Sorgen jag känner påminner mig ändå konstant om att livet är alldeles för kort för att vara arg eller sur för småsaker. Stackars Martin. Så kände jag. Om någon skulle tala om för mig att han skulle dö om en månad skulle jag skita fullkomligt i om han plockade undan efter sig eller inte. Vi skulle ha det stökigare än någonsin, för allt som spelar roll är att han är här.. Det förstörde inte min kväll direkt men den kunde ha varit bättre utan det ögonblicket.

Men Martin är fin och förstående och både stöttar och tröstar mig. Var och varannan kväll är jag så här. Jag sörjer ofta farmors tillstånd men samtidigt försöker jag glädjas över att jag fått ta del av denna fantastiska människa i över tjugo år och jag känner mig stark, även om jag är ledsen till och från. Jag hade så önskat att mina framtida barn skulle få möjligheten att träffa min älskade farmor. Alla borde verkligen ha en Dagny Hansson i sitt liv. Det finns ingen mer genuin eller genomgod människa än hon.

Men nu ska jag försöka svälja den stora klumpen jag har i halsen, tänka på annat och ladda om.. Jag har fått utlopp för sorgen och frustrationen och nu när jag landat försöker jag bara tala om för mig själv att det finns inget jag kan göra. Bara vara glad över tiden vi har kvar, för hon är ju faktiskt kvar hos mig. Jag går igenom den här processen nästan varje dag. Först gråter jag, men sedan tar jag mig samman. Jag har lovat mig själv att inte ta avstånd från henne även om jag tycker att det är väldigt påfrestande att bli påmind. Vill hon ringa så ska jag svara. Det är svårt men jag lär mig. Mental styrka måste också övas på.

Så.. på med Cherrykläderna och ännu mer smink och inte glömma ett gott humör.. Dags att göra comeback som croupier. Jag tror det blir en riktigt bra kväll.