Change of Seasons

Att säga att jag haft en jobbig natt är utan tvekan en underdrift. På grund av detta kunde jag inte somna, tre på natten får jag ett sms där det står att min bokning för boende i Göteborg tagits bort eftersom jag inte givit respons under kvällen. Paniken.. Och fyra på natten stod Lana utanför Martins dörr och kastade sig mot den för att försöka öppna. Gång på gång. I två timmar.

Jag har haft ökenråttor i fem år år och när vi skaffade katt var vi liksom medvetna om att det medförde risker. Men vi var väldigt försiktiga. I början var Lana rädd för dem så vi lät henne vara inne i sovrummet (vi flyttade in alla i samma rum för att kunna stänga in dem lätt) och jag hoppades och trodde att hon skulle låta dem vara. Men allteftersom hon vande sig vid hemmet blev gerbilerna desto mer intressanta och tillslut fick vi ta för vana att stänga dörren.

Att Lana skulle lära sig att hoppa upp på dörrhandtaget upprepade gånger tills dörren öppnades, gå in och välta ner pojkarnas bur och sedan äta upp dem var ingenting jag kunnat föreställa mig. Men det var just det som hände. Det som absolut inte fick hända.. Igår vandrade mina pojkar över regnbågsbron på värsta tänkbara sätt.

Jag kom hem ganska sent igår och så fort jag kom in möttes jag i vanlig ordning av Lana vid dörren. Jag började hälsa glatt på henne men direkt jag kom in i vardagsrummet såg jag att någonting var fel. Det låg skräp överallt. Spån.. Papper.. Min första tanke var att de haft sönder en kudde eller något, men bara sekunden efter såg jag en svans ligga på mattan. En vit svans. Jag bara släppte allt rakt ner och sprang ut, helt förtvivlad, ner till Martin som kom hem precis efter mig och jag grät helt hysteriskt. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv, jag ville inte gå in igen.

Jag har sett det här förr. Jag hade möss när jag var typ 11 år gammal, jag hade haft kompisar hos mig och när de skulle hem glömde en av dem att stänga dörren. Det gick inte mer är ett par minuter på sin höjd, men när jag kom tillbaka hade Findus tagit en av mössen och lämnat henne i en liten pöl med blod på golvet. Så klart var det väldigt otrevligt men ändå var jag tacksam över att det inte var mer dramatiskt än så.

Så att igår komma hem och mötas av kroppsdelar utspridda i huset, SE katterna sitta och äta, se blodet i sängen och kaoset som medförts.. Det gör mig illamående. Jag tog bort alla kvarlämnade kroppsdelar jag kunde hitta men Martin tog hand om allt annat.. Är tacksam över att han fanns hos mig då.

Fy fan vad det gör ont. Det värsta är inte saknaden - vilken såklart svider också - men det som håller mig i ett järngrepp är vetskapen om att de måste ha lidit. Jag kan inte låta bli att spekulera och föreställa mig det värsta.. Inte heller kan jag låta bli att klandra mig själv även om ja vet att det inte är mitt fel. Men hela tiden snurrar det runt en himla massa "Tänk om.." och det river innanför bröstkorgen. Bilderna av det som fanns kvar av Jax och Heisenberg liksom flashar förbi hela tiden och varje gång gör det fysiskt ont i hjärtat.

Jag är så ledsen för att de var tvugna att genomlida det här. Jag hade gjort vad som helst för att nollställa smärtan de gick igenom. Det är naturens gång men jag hade dem i en bur, jag hade ansvaret och jag misslyckades. Så känner jag. Ett stort svek som fick fruktansvärda konsekvenser. Jag försöker att inte straffa mig själv men det är svårt..

Jag försöker föreställa mig att allt har en mening. Jag vill tro att de kanske ändå inte mådde så bra, i sin kanske lite för trånga bur, lite för understimulerade och kanske till och med olyckliga.. Det här kanske var bättre. De har det bättre nu, med pappa Ben och hans kompis Eli och hans bror Cal. De har det bättre nu. Jag måste intala mig själv det.

Katterna är jag arg på, men jag kan inte bestraffa dem. Däremot kommer det nog ta ett tag innan jag kommer släppa den ilskan jag känner just nu, särskilt mot Lana. Hon vet att hon inte får vara i vårt sovrum, det är det som gör mig arg. Även om hon följde sin starkaste naturliga instinkt så visste hon att hon var på förbjuden mark. Jag måste få vara arg några dagar tror jag. Det gör så klart också ont, för jag vill bara kunna njuta av tiden med kattungarna innan de åker men just nu bara vänder det sig i magen när jag ser dem. Det spelas upp scenarior i huvudet med dem och mina älskade pojkar i huvudrollen och det är aldrig en vacker syn. Det bara hugger i hjärtat. Gång på gång.

Jag vet att det blir lättare med tiden och snart kommer det inte göra lika ont. Men fram tills dess behöver jag känna vad jag känner och försöka stöta bort de tankar som jag vet inte gynnar mig.

Älskade bäbisar.. Jag hoppas det gick fort. Och att ni har det bra nu, var ni än är. Jag älskar er, mina små tjockisar.

♥