Change of Seasons

Jag är så trött och speedad på samma gång. Har inte mått så bra idag men ändå presterat verkligen hela dagen. Skulle vilja krascha men har för mycket känslor i omlopp.

Imorgon är det dags för Les Mills Superstar. Min audition börjar 14.15. Det känns så jäkla overkligt! Jag har liksom inte den där pirriga nervositeten i halsen än.. Trodde jag skulle öva som en idiot ikväll men jag känner ingen stress. Faktum är att jag har övat otroligt lite i förhållande till vad jag hade räknat med men ändå känns det inte som att jag kan öva så mycket mer. Jag gör ju det här flera gånger i veckan! Nu ska jag göra det på engelska och inför en jury. Jag har ett manus som jag inte kan alls men jag känner mig ändå _ganska_ trygg i att improvisera. När nerverna sätter in och jag vet att det är NU det gäller och jag bara har en chans på mig så blir det annorlunda förstås. Prestationsångest och tunghäfta är alltid en risk. Men det är det ju även om man övat som en dåre.

Jag är stolt över mig själv som gör det här. Jag har varit licensierad i ett år bara och bodycombat är det koncept jag känner mig minst trygg i egentligen, men också det jag älskar mest. När jag gick grundutbildningen för ett år sedan hade jag kört elva klasser tidigare medan de flesta andra kört i flera år eller till och med varit instruktörer i det tidigare men varit inaktiva för länge så de behövt gå utbildningen igen. Michael som tränade mig då kommer sitta i juryn imorgon. Jag hoppas de ser en talang hos mig. Jag hoppas verkligen det. Och att jag kan vara mitt bästa jag och vara nöjd med min insats. Jag förväntar mig absolut inte att gå vidare utan ser det som en vinst att ännu en gång göra något jag är livrädd för att göra. Jag tvivlar på mig själv varannan minut men varför.. Jag tvivlar aldrig på mig själv på söndagar klockan 19.40. Det är ingen skillnad egentligen. Jag vill tro det, i alla fall.