Change of Seasons

Det är inte ofta jag säger detta men jag tycker synd om mig själv. Jag känner mig inte helt okej faktiskt. Livet känns orättvist.

Lång historia kort så har Artemis varit sjuk sen hon kom. Hon blev bara sämre och sämre. I lördags när jag kom hem var hennes öga helt knallrött så jag ringde Dingleveterinärernas jour och fick sätta mig i bilen och åka till Dingle. Vi fick träffa en SÅ bra veterinär som tog det hela på stort allvar och tog till det tunga artilleriet. Vi blev hemskickade med massa mediciner och en klar plan. Därav har jag behövt ge henne ögondroppar varannan timme, dygnet runt.

Veterinären förvarnade mig gång på gång att det kanske inte kommer hjälpa. Det var 110 procent som gällde, då sjukdomen spridit sig ner i lungorna samt givit skador på hornhinnorna. Vi fick med oss väldigt stark antibiotika hem som inte ens var säkert att det var just den hon behövde men vi hade ingen tid att förlora. Jag var helt knäckt. Jag lyckades ge bort alla mina pass på Bodypower och tvingades ställa in hälften av mina pass på gymmet för att kunna ge Artemis den vård hon behövde, plus att jag knappt sov något alls varken dag eller natt. Artemis visade bättring direkt men dessvärre verkade två av mina andra tre katter insjukna. Det rann var från ögonen på dem båda två och det verkar inte mer än rimligt att de fått samma sjukdom som Artemis haft, vilket vi inte ens visste vad det var. Vi skulle få provsvaren på tisdagen. Jag avvaktade både tisdag och onsdag för jag antog att veterinären skulle höra av sig när hon hade något nytt. Idag kände jag dock paniken över att Jon Snow snabbt blev sämre och var tvungen att ringa ändå. Hon ringde labbet och fick provsvaren vilket visade sig vara mycoplasma (?) samt herpesvirus. Snabbt skrev hon ut recept på medicin till en månads medicinering av alla fyra katter för samma. Jag känner en sådan otrolig stress sä ni anar inte. Jag trodde jag skulle ha massa tid över nu när jag gick hemma och bara skulle ta små avbrott varannan timme för att ge henne ögondroppar men icke. Jag har vårdat katter som på heltid känns det som. Och gråtit. Och gråtit. Och gråtit. Jag har inte sagt till så många varför jag är borta från jobbet för jag är övertygad om att de inte skulle förstå. Men dessa dagar har varit avgörande för Artemis liv.

Jag kan inte låta bli att känna att hela projektet att ta med henne hit bara resulterat i ett enda kraftigt bakslag. Det gör så förbannat ont i mig att mina andra katter fått sätta hälsan till och att jag inte vet om de kommer bli bra. Till råga på detta har alla veterinärbesök och medicineringar resulterat i att jag fullständigt länsat mitt konto, lånat pengar av mamma och sedan länsat det igen. Och imorgon blir det ett veterinärbesök till. Eftersom detta verkar vara smittsamt kan jag inte heller chansa och riskera att dra med mig smittan till Söle imorgon, fast jag egentligen tänkt åka dit för min älskade lillebror fyller år. Som jag inte ens haft råd att köpa present till. Det bara.. Gör ont, ni vet. Det känns som att jag hade så goda avsikter men allt bara gick åt helvete. Men så sa någon av de som följer vår resa via Facebook att jag faktiskt har gjort skillnad för Artemis. Tänk om hon gått kvar på gatorna i Santorini med samma virusinfektioner utan att få behandling. Hon hade antagligen gått en långdragen och smärtsam död till mötes. Jag hoppas bara att ingen av mina andra ska behöva sätta livet till bara, missförstå mig rätt..

Hon får så himla stora pupiller av ögondropparna hon får, ser ju alldeles uppåt-drogad ut. Sterling har gått ifrån att fräsa och slåss mot henne till att acceptera och leka med henne. Så nu leker de allihop, förutom Lana då.

Men tro mig, jag har verkligen inte fått mycket gjort. Dagarna bara rusar förbi. Jag har ändå ingen riktig lust eller motivation till så mycket. Skulle åkt till Tylösand på kick-off med Nordic Wellness i helgen men jag har varken tid, lust eller pengar. Känner för att strunta i Superstar och göra ett försök nästa år istället, ja till och med Les Mills Live har jag lust att skita i! Jag vill bara vara hemma och säkerställa att gänget blir friska nu. Jag vill veta och känna att jag gjort allt jag kan.

Men jag ska inte ljuga. Gårdagens combat och pump gjorde ganska mycket för kropp och knopp. Jag var inte supertaggad men det var skönt att komma utanför huset och ha ett syfte. Träna och frigöra lite endorfiner. Därför tror jag både Superstar och Les Mills Live kan vara bra för mig, men förhoppningsvis har jag väl hittat tillbaka till mitt vanliga jag tills dess!

Kattkedjan har för övrigt startat en loppis som har öppet söndagar i augusti. Jag råkade komma dit bara av en händelse för att jag skulle hämta en säck kattmat. Jag är stolt över vad de andra styrelsemedlemmarna har åstadkommit och det var faktiskt lite folk där. Jag fick ännu en anledning att röja här hemma och slänga (läs: skänka bort) en massa prylar. Kläder bland annat.

Jag hade en tjuga i fickan så jag köpte mig ett par små klädnypor med blommor på som kommer passa perfekt på min anslagstavla med snören på.

Utöver detta har jag verkligen inte gjort så mycket mer. Martin har fått stå ut med en ledsen flickvän och han har slut på tröstande ord tror jag. Så ibland vill jag vara ifred, ibland vara nära. Häromdagen ville jag bygga lego. Då gjorde vi det. Och han köpte ett nytt skräckspel som jag väntat på så länge, Until Dawn. Helt magiskt snyggt och ganska så läskigt. Jag har även tagit tag i att spraymåla lite grejer som jag inte orkar förbarma mig över, bland annat en trälåda från IKEA som det stod äppelmust i. Spraymålade den antikvit och vips så har vi en låda till alla kattleksaker i äkta shabby chic-anda. Men så mycket mer än så har jag helt ärligt inte gjort.

Idag var jag hos frisören för första gången på säkert två år. Avskyr att klippa mig eftersom jag så gott som aldrig blir nöjd men idag blev jag verkligen det. Så lyhörd och kunnig! Rekommenderar henne verkligen, Sofia som jobbar hos Johannas Hud & Friskvård. Rakade bort ännu mer av min sidecut för att få en schysstare linje och klippte upp ganska mycket, tog bort allt slitet. Känns som jag inte har något hår kvar nästan men med lite engagemang har jag mig äntligen en snygg frisyr. Ska försöka färga någon dag med.

Har givit katterna ögondroppar och ögonsalva och det verkar som de har förlåtit mig. Imorgon 09.30 blir det en tur till veterinären igen och med lite tur kan jag gå ner från ögondroppar varannan timme till 4-5 gånger om dagen som med de andra tre. Har tusen frågor och får jag inga positiva besked så kommer jag bli knäpp tror jag.

Jag är inte riktigt mig själv alltså. Väldigt negativ och omotiverad. Det har antagligen vääääldigt mycket med PMS att göra men jag ska erkänna att för någon som jag, som jobbar ganska aktivt med att hantera stress för att det lätt blir överväldigande, så har det här varit en stor påfrestning. Absolut inte det värsta som finns i hela världen men ett av det jobbigaste jag upplevt på länge. Ovisshet och skuld.

Imorgon är en ny dag som jag ändå ser fram emot. Tack för att ni läser. Det är inte inspirerande kanske men det är uppriktigt och ärligt och även om jag förespråkar obotlig optimism så kan man inte alltid vara på topp. Särskilt inte med PMS!