Change of Seasons

En nyckelpiga som vibrerar så att den liksom springer runt.



Jonny blev väldigt förtjust i kartonghuset jag köpte åt honom men det tog knappt en timme innan han förstört taket på det.



Till Lana, vår enda utekatt. Ska ta bort bjällran dock, hon är en så duktig jägare och så länge hon inte fångar fåglar så vill jag inte försvåra jobbet för henne. Hon kan lätt dra hem tre, fyra möss/sorkar om dagen. Häromdagen la hon en fet sork utanför dörren i vanlig ordning, när vi öppnar dörren kommer alltid både Sterling och Jonny som två skott och ställer sig och tittar ut. Sterling fick syn på sorken, drog in den i huset och lekte loss med den, helt galen. Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig när jag såg katastrofen framför mig. Det är ju synd att bytesdjuren ska gå till spillo eftersom Lana inte äter dem men jag ville inte ha sorkkadaver överallt inomhus.. Hon håller ju borta skadedjur i alla fall.









Så mycket leksaker nu. Fick improvisera med korg åt allting. Katterna drar ju ändå ut allt och sedan skiter i det, men men.






Martin och jag packade in två väldigt försenade presenter till Marie och Gunilla som tack för hjälpen med katterna när vi var bortresta. Väldigt kreativt för att vara jag, haha. Jag gick egentligen in på Panduro för att köpa färdiga presentaskar men hittade INGENTING i rätt storlek så jag fick köpa påsar, silkespapper, tags och snören och hela kalaset.. Och pyssla så fint. Jodåsatte. I låg i alla fall varsin kattprydnad i tenn från Santorini och en trisslott. Jag får alltid ångest när jag ger bort lotter. Tänk om någon annan vinner hundra miljoner.







Igår var min tredje lediga dag från Bodypower (inte Nordic Wellness om jag säger det så). Körde GRIT klockan tolv. Åkte hem. Chillade en stund. Åkte in igen. Körde GRIT igen. När jag skulle gå ur bilen hemma sedan började det regna som sjutton, sååå mysigt!



Jag gick runt och myste, lagade mat och grejade. Gosade och busade med katterna som varit ett väldigt bra verktyg för mig när det kommer till att stanna upp och leva i nuet. De får mig att släppa det jag gör och bara gosa/leka en stund varje dag. Det är bra för mig.

Artemis försöker anpassa sig men hon har svårt att läsa signaler. Antagligen hade hon ingen mamma så länge och fick liksom ingen ordentlig uppfostran. Mammakatt ger ju sina ungar stryk när de inte beter sig eller är för vilda. Jag tror hon aldrig upplevde det, för när hon kommer för nära de andra och skrämmer dem så de fräser eller slår efter henne så fattar hon liksom inte. Ibland går jag in och avbryter för jag tycker synd om Sterling när han blir rädd för henne. Han är ju rädd för allt. Men igår var jag tvungen att skratta lite åt honom.. Han saknar också det där sociala som en kattunge får av mammakatt eftersom vi hittade honom övergiven när han var uppskattningsvis tio veckor. Alla våra katter är lite socially awkward, ganska gulligt ändå.



Han låg bara och viftade med ena framtasen och fräste.. väldigt hotfull. Efter en stund avbröt jag men det var ganska humoristiskt tills dess.



Har reflekterat mycket över mitt mående och hur kroppen känns efter allt som varit det senaste året. Tröttheten och utmattningen. Det är ju helt klart bättre men inte bra. Jag ifrågasätter nästan allt jag gör under en dag och rannsakar mig själv varför jag gör vissa saker. Typ imorse ställde jag klockan på kvart över sju för att jag skulle hinna städa huset bortom perfektion så det skulle vara snyggt till Martins kompis Martin kommer på besök över helgen. Jag gick upp men la mig ner en stund igen. Tänkte en stund. VARFÖR skulle jag prioritera det framför en timmes extra sömn? Varför?

Insåg att det inte var av rätt anledning och definitivt inte alls särskilt viktigt så jag lockade upp Sterling till mig och sov en stund till.

Efter jobbet idag blir det nog ett rygg- eller bröstpass på gymmet men absolut ingen benträning. Mitt ena knä känns helt kaputt..! Jag hade först tänkt ta en akuttid hos kiropraktorn eller naprapaten men känner att det är alltid bara en quick fix. Jag MÅSTE börja foamrulla iliotibialbanden för en långvarig rehab.

 

Borde verkligen börja fokusera på Superstar också. Det är bara två veckor kvar. Men mycket av motivationen har försvunnit faktiskt, tror det har att göra med min fysiska status att jag känner mig väldigt ur form. Plus att jag körde så mycket combat i juli, det fanns liksom inte riktigt utrymme för mer. Jag har i ärlighetens namn dragit mig lite för att börja öva för jag vill inte heller tröttna på låten och tycka att framförandet känns slentrianmässigt. Men det börjar ju helt klart bli dags nu. Ingen annan jag känner har börjat öva, som tur är.. När allt kommer omkring så jobbar jag mest effektivt under press. Men jag ska verkligen försöka få tummen ur nu.

Det känns ändå skönt att ha så mycket på gång samtidigt men utan att känna mig överväldigad. Med god planering kommer man långt!