victorious

Om jag behöver en inspirationskick (eller källa till stor prestationsångest) så bara klickar jag mig in på en mysig blogg och läser några inlägg. Elin Kero (Nevnarien) är och förblir min foto-hjältinna och jag beundrar henne på alla plan som finns. Men när jag ser hur vacker hon är, hur snyggt hon klär sig, hur hon inreder sitt hem, hur hon ritar, hur hon skriver, hennes fotografier, hennes egensydda medeltidsklänningar, att hon umgås med sin syster, skjuter pilbåge etcetera så kan jag känna mig inspirerad men alltid på ett bitterljuvt vis för jag får prestationsångest samtidigt. Varför kan inte jaaaag vara så kreativ? Varför kan inte jaaaag vara så begåvad? VARFÖR?

För att jag är bra på så mycket andra saker. Därför. Kolla här.

Om jag fick bestämma och hade obegränsat med tid så skulle jag alltid hoppa ur sängen tidigt som sjutton och starta dagen med ett magiskt gympass. Komma hem till en vackert uppdukad dunderfrukost och äta i en timme. Jag skulle alltid laga en massa mat med färska ingredienser som smakade gott och var fint att se på, helst veganskt. Mitt hem skulle vara som taget ur en inredningstidning, ljust, vitt och shabby chic-inspirerat. Rent och fint. Inte en inredningsdetalj fel. Vara gift och ha en vacker trädgård (fast utan att behöva spendera för mycket tid grävandes i rabatterna). Alltid ha något nytt projekt eller ny utbildning på gång. Jobba som PT, instruktör i 6 olika koncept, jobba som tränare åt Les Mills och utveckla andra instruktörer kanske som gruppträningskoordinator och föreläsa om personligt ledarskap och vara en riktig entreprenör. Alltid pyssla med något i huset, måla en byrå eller strukturera om. Jag skulle gå promenader, både med vänner och på egen hand, varje dag ungefär. Leva mer friluftsliv. Jag skulle fotografera allt med min systemkamera (och vara fantastiskt duktig på det), få ut riktigt tekniskt bra och snygga bilder att lägga på bloggen (istället för mobilbilder tagna i all hast) och ägna timmar åt att redigera och retuschera dem närapå perfektion. Jag skulle vara duktig på att spela gitarr och lära mig nya grejer varje vecka. På kvällarna skulle jag antingen spela TV-spel, teckna eller skriva noveller. Minst en gång i veckan skulle jag spendera två timmar i ett nedsläckt badrum med massa tända ljus, åt att använda alla mina Rituals-produkter och lyssna på yogamusik. Meditera varannan kväll. Avsätta en förmiddag i veckan åt att besöka farmor på äldreboendet och ytterligare en kväll åt att umgås med familjen på Söle. Åka och träffa vänner runtom i Sverige. Resa utomlands men spara mycket pengar varje månad. Alltid ha de senaste kläderna från Reeboks Les Mills-kollektion, alltid ha perfekta, guldglittriga lösnaglar, knallrött hår och nyrakad sidecut.

Om jag levde i en parallell verklighet också kanske det skulle kunna vara möjligt. Men matematiken säger sitt; ett dygn består av 24 timmar, jag ska sova 7 och jobba 11 (inklusive transport till och från jobbet). Jag har sex timmar att tillgå fem dagar i veckan. Där väljer jag oftast att prioritera att träna eller hålla pass (ett medvetet val, inte att glömma bort). Så minus två timmar till. Då har jag fyra timmar kvar. Och vet ni? De fyra timmarna är min kropp färdig för dagen. Så allt det där jag känner att jag vill göra på daglig basis kommer jag aldrig någonsin få till. När jag är pensionär kanske. Det bästa jag kan göra är att prioritera och acceptera att jag inte kan ta allt samtidigt, man kanske får nöja sig med att göra något av det lite då och då. Man har ju ändå hela livet på sig. Min största skräck här i livet är att ångra mig när jag blir gammal, känna att det var mycket jag inte gjorde och att jag slösade min tid. Och något jag skulle ångra är att jag levt med konstant ångest över vad jag inte gjorde. Vi får alla samma tid på dygnet och vi väljer vad vi vill prioritera. Vi kan inte prioritera allt.

Jag tror det är lätt för oss att påverkas av sociala medier där vi bara ser vad andra väljer vad de vill visa. Tittar man in på min Instagram ser det ut som att jag tränar dygnet runt. Vissa tänker säkert att jag är duktig och har megabra disciplin men det de inte vet är att jag inte känt mig så motiverad de senaste två veckorna och kört hälften så många pass som jag brukar, lite halvhjärtat. När jag är ledig sover jag halva dagarna och är det riktigt illa äter jag choklad till frukost. Och att jag åt en och en halv pizza till middag igår. Jag ser andra människor och tänker "åh varför kan inte jag vara som han/hon/den/det/gudarnavetvad?" - och tänker så själv ibland också - men det bör finnas i bakhuvudet på oss allihop att vi ser aldrig helheten. Vi ser inte allt hos andra (som regel bara det positiva), och framför allt så ser vi inte allt hos oss själv (som regel fokuserar vi på det negativa). Ibland är det lätt att glömma bort hur jävla grymma vi är på det vi gör. Att någonstans kanske det sitter någon annan, tittar på dig och tänker "varför kan jag inte vara som hon?" och ser alla dina styrkor medan du själv stirrar tomt framåt och straffar dig själv för att du inte är mer. Jag tycker det är så viktigt att som jag skrev igår, faktiskt uppskatta sig själv och den resa man gjort och vem det gjort dig till. Och framför allt, var realistisk. Ingen är perfekt. Du kommer aldrig bli det heller. Och det är faktiskt helt jävla okej.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» Åsa säger:

Du är bäst på att vara du. Bäst på att göra det du gör. Och det räcker! Du kommer vara så nöjd med vad du gjort när du blir pensionär. Ingen tvekan! Finns ingen anledning att leva så som andra... Tänk om alla levde likadant! Vilken tråkig värld! Du är du, du har din värld. Den är så bra som den bara kan bli! KRAM!

Svar: Åh blir alldeles tårögd här Åsa, stort tack för dina fina ord. Det är så sant och även om man veeet det med hjärnan så kan det vara svårt att känna det i hjärtat. Därför måste man påminna sig själv.Ha en fantastiskt bra söndag, stor kram! <3
Ida Hansson

2016-02-07 @ 12:01:13
Trackback