Change of Seasons

Jag känner mig vemodig idag. En bitterljuv känsla, jag är glad och ledsen på samma gång.

Jag träffade Elisabeth förra året. Jag har gått till kiropraktor Björn Koch en längre tid och han kunde inte ta emot mig den här gången men föreslog att jag skulle träffa Elisabeth istället för att inte behöva vänta. En människa som kom in i mitt liv inte bara som kiropraktor och en god vän, men så himla mycket mer.

Vi har inte umgåtts eller ens pratat särskilt mycket utöver de gångerna jag besökt henne på kliniken. Vi har klättrat i berg på Koster, klättrat i Norge och gått promenader. Men de stunderna vi haft tillsammans har varit ovärderliga för hon har påverkat mig så otroligt mycket genom det lilla vi setts.

Det var hon som i somras fick mig att inse att jag behövde göra något annorlunda. När jag besökte henne på kliniken en morgon, hon behandlade mitt knä och jag berättade att jag inte mådde så bra. Hon frågade rätt ut "är du nöjd med ditt liv?" och jag bröt ihop. Hon är så där rakt på sak och ärlig och det är därför jag känner ett stenhårt förtroende för henne. Hade hon inte sagt exakt den meningen där och då hade jag antagligen aldrig pluggat till PT ens.



När jag behöver råd, pepp, öppna mina ögon för verkligheten, kasta undan ursäkter eller sanningar jag intalar mig själv eller någon som lockar mig ur komfortzonen så är Elisabeth utan tvekan min go-to-gal. Vissa människor föds som äventyrare, de blir rastlösa bara av tanken på att stanna på ett och samma ställe för länge och låter inte rädsla eller alla "tänk om.."-tankar styra. De bara kör, orädda. Tar sig an världen med nyfikenhet och entusiasm. Jag är i andra änden av spektrat. Jag vill känna trygghet på en plats, jag vill veta allt i förväg, jag har nästan aldrig rest i mitt liv och har inte så stort behov av det. Jag säger inte att det ena är bra och det andra är dåligt; jag skulle definitivt behöva våga chansa mer i livet medan andra kanske skulle behöva slappna av mer och fråga sig om de kanske flyr ifrån något. Jag dömer ingen och påstår inte att det är samma för alla. 



Men det som är så fantastiskt är att Elisabeth ser saker hos mig som jag själv inte ser. Hon hör mig prata och ser vad jag kanske skulle behöva göra. Aldrig har jag träffat en människa som sett så mycket potential hos mig, och ni ska höra som hon uppmuntrar mig att ta vara på det. Hon ger mig tankar och idéer, sår frön i huvudet på mig och blir som i extas när hon målar upp en framtidsbild åt mig. Hon ger mig det där modet jag inte känner att jag har och tänker tankar jag inte vågar tänka. Aldrig känner jag mig så motiverad som när vi träffats. Sakta men säkert får hon mig att våga förändra och det är en av MÅNGA anledningar till att den här tjejen på väldigt lite tid byggt en så stor plats i mitt hjärta.

Det är därför jag med lite sorg i hjärtat idag prioriterar våra sista timmar tillsammans på ett bra tag, för på lördag flyttar hon till Nya Zeeland. Vi kommer inte ses på ett tag men man vet ju aldrig. Vi gick en promenad imorse och då sa hon att hon tror att vi möter människor av en anledning. Jag är rätt säker på att hon inte fullföljt sitt syfte i mitt liv på långa vägar faktiskt, jag tror det bara har börjat.