ångest

Jag längtar så tills jag kan börja uppdatera på daglig basis. För det mesta skriver jag på mitt inlägg om Santorini och har lite att säga om det också. Men nu måste jag få lätta mitt hjärta lite.

Jag ska inte ljuga. Jag har haft stabilare dagar. Igår var rena bergochdalbanan rent emotionellt.

Vad gäller Artemis så skulle ju hon ha kommit till Stockholm imorgon. Men det var fullt på planet. Igår fick jag veta att en av hundarna de skulle transporterat inte kunde åka vilket innebar att hon fick plats. Jag blev så glad! Sedan fick jag veta att veterinären sagt att Artemis varit sjuk. Jag fick aldrig en uppfattning om hur allvarligt det var men hon kunde inte åka i det skicket hon var i.

Sedan fick jag veta att vår gruppträningskoordinator sagt upp sig. Det är tråkigt att hon ska sluta så klart men min drömtjänst blev precis tillgänglig. Det (och tränare åt Les Mills) är mitt absoluta drömjobb just nu och jag bekostade själv en utbildning på 5000 kronor i våras JUST för det här ögonblicket.

Senare ringde mamma för att ge en uppdatering om min lillebror Isak. De som känner mig väl vet hela historien, det är en oerhört lång sådan, och det är en familjetragedi som gått så långt att den är offentlig. Det är inget vi hyschar om längre. Lång historia kort så har jag inte träffat min lillebror (halvbror) Isak på typ 6 år. Sist jag såg honom var han i Simons ålder ungefär. Hans pappa tog honom från oss och utan att gå in på detaljer så är han helt isolerad ifrån vår del av släkten. Ingen av oss har någon kontakt med Isak alls. Vi når inte fram. Det är ett stort sår som slits upp ibland när man blir påmind och igår var ett sånt tillfälle. Man känner sig så hjälplös och uppgiven. Det är ändå min bror jag inte fått kontakt med på en evighet.

Att få det det här samtalet på jobbet var inte så lätt. Men man får tänka på annat. Rätt som det var plingade det till i telefonen igen och det var Debbie från SAWA som skrev "She's coming!!!"

Idag fick vi ny uppdatering från veterinären som menade att Artemis är för dålig för att resa, ändå. Jag vet inte om det är för att hon bara inte blivit bättre eller om hon blivit sämre. Jag vet inte vad som hänt, hur hon mår, vad som kommer hända nu, om hon har tillsyn över helgen eller hur allvarligt det är..

Att hon inte kommer idag skiter jag i. Jag vill bara att hon ska bli frisk. Men just nu känner jag mig bara hjälplös och frustrerad över att jag ingenting vet och ingenting kan göra. Jag är så rädd att hon inte ens kommer klara sig, eftersom hon gått på antibiotika och inte svarat genom att bli bättre.

Men som Martin sa så är hon ju faktiskt hos veterinären och det är bästa stället för henne att vara på just nu. Jag är så otroligt tacksam över allt som veterinären, Debbie och Christina gör för oss just nu. Det här hade aldrig varit möjligt utan deras hjälp. De gör allt helt frivilligt och bara av ren godhet.

Håll tummarna för min älskade Artemis. Jag får inte svar förrän på måndag och jag vågar inte ens tänka på vad för besked det kan bli.

Kämpa, älskade kissen.

 
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback