the astonishing
Det är så häftigt att vakna upp med nyfikenhet och entusiasm inför dagen. Vilket jag vill poängtera att det inte dyker upp av sig självt, man måste leta efter den där glöden och glädjen. Dont wait for inspiration, pursue it. (Jag vill även inflika att det finns dagar då man inte gör det även om det hör till vanligheterna. Igår t.ex. vaknade jag upp och undrade var fan jag var och vad klockan var och om jag jobbade idag och i så fall när och om jag försovit mig. Så mycket ångest där de första 30 sekunderna.)
Man måste liksom värdera och se fram emot småsaker. Jag t.ex. älskar att få mejl. Haha! Det är sant. När jag får mejl som inte är automatutskick så blir jag överlycklig. Eller automatutskick med goda nyheter funkar också. Det här till exemepl:
Wohoo! Kan få mig att känna att dagens överraskning är mottagen och då var det värt att gå upp ur sängen imorse. Typ.
Fast igår vaknade jag väl inte upp med superdupermycket entusiasm egentligen med tanke på att jag sov i en och en halv timme den natten, men mer om det snart. Låt oss först gå igenom vad som hänt dessa dagar då jag varit inaktiv här!
Bäbisgos. Med kattbäbisarna i mitt liv,
Är inte säker på att jag förstår mig på allt Jonny gör, alla dagar i veckan.
Jag lagade smoothie på vaniljkvarg utan tillsatt socker (istället för yoghurt), en banan, FÄRSKA HALLON och tre passionsfrukter. Jag avskyr när jag går på sådana där exponeringar i matbutikerna. "Laga din egen smoothie" står det och så ett recept och så ligger där några klasar bananer, lådor med hallon och passionsfrukt som dessutom är SÅ BILLIGA, 3 för 10 är ju ett jättebra pris! Jag tar 12! Så gör jag smoothies till all förbannelse sedan. Inte mig emot egentligen för det blir ju kalasbra det är bara själva faktumet att man faktiskt är så lättpåverkad av exponeringar och upplägg och prisskyltar och allt som finns. Grab a hold of yourself, Ida.
I söndags var jag typ ledig så jag åkte in till gymmet för en timmes träning av ryggen..
... följt av bodypump..
... följt av bodycombat.. (som ger mig sådana vansinniga mängder endorfiner så jag tror jag avlider)
... följt av SÅDANA HÄR MEDDELANDEN som får mitt hjärta att hoppa hundra skutt extra! Jag har världens bästa jobb! (Och hoppas det är okej med författaren av detta meddelande att det ligger ute trots att det är anonymt, TACK! ♥)
Och en FANTASTISK söndag avslutas så klart på ett fantastiskt vis med supergod tacos och Legofilmen. För 22:a gången. Låt er inte luras, Martin är trött på den sedan lång tid tillbaka men låter mig se den. Om och om och om igen. Så vi kan nog halva utantill.
Archer tyckte också att det såg väldans gott ut. Vår lilla tacocat. Tacocat spelled backwards is tacocat.
Sedan blev det måndag och dagen till ära drog jag på mig läppstift som jag hittat undangömt sedan länge. Det är ju knappast varje dag det är 29:e februari (duuuh), en hel dag extra på året är ju värt att ta vara på och göra speciell. Lärde mig även att det är någon form av tradition att kvinnan får fria till mannen på den dagen. Jag frågade Martin om han skulle svara ja om jag friade till honom men han bara slank ur mitt grepp och jag vet inte om jag blev mest irriterad, smickrad eller frustrerad över svaret "Nej, du förtjänar ett ordentligt frieri". Little did I know, right?
På rasten unnade jag mig att köpa ett gäng nya navelpiercingar. För tanken slog mig att mitt hål i naveln snart fyller 10 år (!!!) och jag har så gott som glömt bort att det är där. Jag har väl inte bytt piercing på fyra år. Kände att det var dags att slänga typ alla gamla smycken som hunnit bli missfärgade, rostiga och dammiga - och ersätta med dessa istället.
Sedan blev det tisdag och läppstiftet fick åka på igen. Jag trivs med det, fast det är ovant. Men det gjorde susen för mitt självförtroende när jobbet på Bodypower var slut och det var dags för PT-konsultationer. JAG SÅLDE MINA FÖRSTA TIMMAR! Sååå glad tjej!
När konsultationerna var klara avrundade jag dagen med ett asgrymt bröstpass som gav vansinnig pump. En styck Bowies var med som moraliskt stöd och ögongodis.
Vi åkte iväg för att hämta ut två paket, ett från Reebok med ett par nya dojor till mig eftersom katterna kissat i mina absoluta favoritskor från Les Mills.. De var på utförsäljningsrea så jag slog till och fick dem för en fjärdedel av ordinarie pris. Martin fick lite strumpor och en väska tror jag.. Mitt livs mest ospännande beställning därifrån.
Andra paketet var från MMSports och eftersom jag jobbar med att sälja kosttillskott känns det inte så exotiskt och spännande så det blev inte så mycket mer än lite småkrafs och en ny version av Xtend som vi inte har än. Vi beställde makalösa mängder jordnötssmör med belgisk choklad (HIMMELSK i frukostgröten), 20 burkar närmare bestämt och jag köpte lite proteinbars och brownies.
Mer bilder på mina älskade killar.
Och en fröken Lanis Bananis aka. Bananister som låg i min säng.
Så jag kröp försiktigt ner bredvid och fick knappt plats. Som tur var kom både lilla och stora minstingen och gjorde oss sällskap så jag verkligen inte kunde röra mig.
Jag sov i fem timmar innan det var dags för en tidig morgon hemma hos min vän Mary. Jag fick se deras nya hus (ehm, de har bott där sedan september, men ändå) och tillsammans med Annie som jobbar åt Mary Kay fick vi en riktig genomgång av hudvårdsprodukter och smink. Det var roligt att få testa lite nytt och mysigt att umgås med mina fina vänner! I vanlig ordning tog jag inga bilder.. Men desto mer tid till att leva i nuet.
Efter vi var klara åkte jag hem snabbt för att hämta Martin, vi tog en snabb tur till Nordby för han hade ett ärende där (köpa ring till mig fick jag veta sedan) och sedan styrde vi vår kos mot Stockholm för att se Dream Theater! ♥
Wohoo! Kan få mig att känna att dagens överraskning är mottagen och då var det värt att gå upp ur sängen imorse. Typ.
Fast igår vaknade jag väl inte upp med superdupermycket entusiasm egentligen med tanke på att jag sov i en och en halv timme den natten, men mer om det snart. Låt oss först gå igenom vad som hänt dessa dagar då jag varit inaktiv här!
Bäbisgos. Med kattbäbisarna i mitt liv,
Är inte säker på att jag förstår mig på allt Jonny gör, alla dagar i veckan.
Jag lagade smoothie på vaniljkvarg utan tillsatt socker (istället för yoghurt), en banan, FÄRSKA HALLON och tre passionsfrukter. Jag avskyr när jag går på sådana där exponeringar i matbutikerna. "Laga din egen smoothie" står det och så ett recept och så ligger där några klasar bananer, lådor med hallon och passionsfrukt som dessutom är SÅ BILLIGA, 3 för 10 är ju ett jättebra pris! Jag tar 12! Så gör jag smoothies till all förbannelse sedan. Inte mig emot egentligen för det blir ju kalasbra det är bara själva faktumet att man faktiskt är så lättpåverkad av exponeringar och upplägg och prisskyltar och allt som finns. Grab a hold of yourself, Ida.
I söndags var jag typ ledig så jag åkte in till gymmet för en timmes träning av ryggen..
... följt av bodypump..
... följt av bodycombat.. (som ger mig sådana vansinniga mängder endorfiner så jag tror jag avlider)
... följt av SÅDANA HÄR MEDDELANDEN som får mitt hjärta att hoppa hundra skutt extra! Jag har världens bästa jobb! (Och hoppas det är okej med författaren av detta meddelande att det ligger ute trots att det är anonymt, TACK! ♥)
Och en FANTASTISK söndag avslutas så klart på ett fantastiskt vis med supergod tacos och Legofilmen. För 22:a gången. Låt er inte luras, Martin är trött på den sedan lång tid tillbaka men låter mig se den. Om och om och om igen. Så vi kan nog halva utantill.
Archer tyckte också att det såg väldans gott ut. Vår lilla tacocat. Tacocat spelled backwards is tacocat.
Sedan blev det måndag och dagen till ära drog jag på mig läppstift som jag hittat undangömt sedan länge. Det är ju knappast varje dag det är 29:e februari (duuuh), en hel dag extra på året är ju värt att ta vara på och göra speciell. Lärde mig även att det är någon form av tradition att kvinnan får fria till mannen på den dagen. Jag frågade Martin om han skulle svara ja om jag friade till honom men han bara slank ur mitt grepp och jag vet inte om jag blev mest irriterad, smickrad eller frustrerad över svaret "Nej, du förtjänar ett ordentligt frieri". Little did I know, right?
På rasten unnade jag mig att köpa ett gäng nya navelpiercingar. För tanken slog mig att mitt hål i naveln snart fyller 10 år (!!!) och jag har så gott som glömt bort att det är där. Jag har väl inte bytt piercing på fyra år. Kände att det var dags att slänga typ alla gamla smycken som hunnit bli missfärgade, rostiga och dammiga - och ersätta med dessa istället.
Sedan blev det tisdag och läppstiftet fick åka på igen. Jag trivs med det, fast det är ovant. Men det gjorde susen för mitt självförtroende när jobbet på Bodypower var slut och det var dags för PT-konsultationer. JAG SÅLDE MINA FÖRSTA TIMMAR! Sååå glad tjej!
När konsultationerna var klara avrundade jag dagen med ett asgrymt bröstpass som gav vansinnig pump. En styck Bowies var med som moraliskt stöd och ögongodis.
Vi åkte iväg för att hämta ut två paket, ett från Reebok med ett par nya dojor till mig eftersom katterna kissat i mina absoluta favoritskor från Les Mills.. De var på utförsäljningsrea så jag slog till och fick dem för en fjärdedel av ordinarie pris. Martin fick lite strumpor och en väska tror jag.. Mitt livs mest ospännande beställning därifrån.
Andra paketet var från MMSports och eftersom jag jobbar med att sälja kosttillskott känns det inte så exotiskt och spännande så det blev inte så mycket mer än lite småkrafs och en ny version av Xtend som vi inte har än. Vi beställde makalösa mängder jordnötssmör med belgisk choklad (HIMMELSK i frukostgröten), 20 burkar närmare bestämt och jag köpte lite proteinbars och brownies.
Mer bilder på mina älskade killar.
Och en fröken Lanis Bananis aka. Bananister som låg i min säng.
Så jag kröp försiktigt ner bredvid och fick knappt plats. Som tur var kom både lilla och stora minstingen och gjorde oss sällskap så jag verkligen inte kunde röra mig.
Jag sov i fem timmar innan det var dags för en tidig morgon hemma hos min vän Mary. Jag fick se deras nya hus (ehm, de har bott där sedan september, men ändå) och tillsammans med Annie som jobbar åt Mary Kay fick vi en riktig genomgång av hudvårdsprodukter och smink. Det var roligt att få testa lite nytt och mysigt att umgås med mina fina vänner! I vanlig ordning tog jag inga bilder.. Men desto mer tid till att leva i nuet.
Efter vi var klara åkte jag hem snabbt för att hämta Martin, vi tog en snabb tur till Nordby för han hade ett ärende där (köpa ring till mig fick jag veta sedan) och sedan styrde vi vår kos mot Stockholm för att se Dream Theater! ♥
Jag trodde faktiskt inte att vi skulle komma fram i tid eftersom vi åkte ganska sent och det snöade ganska ordentligt.. Men vi parkerade samtidigt som de öppnade dörrarna och slapp stressa.
Det var en så oerhört god stämning på Cirkus Arena! Det är häftigt att ett så stort band som Dream Theater väljer att göra sådana här spelningar. Det är alltså inte ens tusen sittplatser där, bara 750 stycken. Visst att DT inte är superkända för allmänheten men de kan ju ändå ha ordentliga konserter på STORA scener. Sist gång såg jag dem på Hovet tror jag.. Det var en pytteliten arena och scenen såg ut att vara mindre utrustad än för en vanlig skolkonsert (fast trådlöst), inget förband och en tjugominuterspaus mellan akterna. Så himla enkelt och.. intimt. Lite schysst ljussättning (och en ljudtekniker med den största inlevelsen en ljudtekniker någonsin haft genom tiderna, han stal showen lite måste medges, hoppas han får bra betalt) och lite visuella effekter i bakgrunden. Men inte mer skrytsamt än så. Såå bra konsert..! Det var så vackert, inga ståplatser med folk som röjer loss och gapar och skriker (så gammal jag låter, men ni förstår grejen) utan att alla satt ner och nickade i takt och bara kände musiken, det är ju ändå METAL men med så. mycket. känsla. Jag var jättefascinerad. Jag har varit på en del metalkonserter och alltid liksom haft den där gnagande känslan av att nu dör jag, ihjälklämd av folkmassan, men här var en helt annan mentalitet. Ni vet.
Magi!(!!)
De spelade igenom The Astonishing, hela albumet berättar en historia om en dystopi tvåhundra år in i framtiden. Jag hade aldrig lyssnat på den (släpptes för en månad sedan), för jag kände att det kunde vara kul att uppleva den live första gången. Det hade nog varit roligare om jag lyssnat på den innan, men det var ju en hit or miss liksom.
Efter konserten taggade vi till för hemresan. Det var i bilen det hände.. Martin berättade i efterhand att han först tänkt fria inne på konserten men inte ville distrahera mig ifrån själva musikupplevelsen. Det var lite synd för tänk vilken extas jag hade hamnat i, men det var ju fint tänkt också. Alltså jag har drömt om det här ögonblicket i över tio år.. och visst "förväntar" man sig att det ska vara superromantiskt, genomtänkt och påkostat. Att han tar mig i handen, ser mig djupt i ögonen, talar om för mig hur värdefull jag är för honom, går ner på ett knä och säger "Så.. vill du gifta dig med mig?" och öppnar en ask med en diamantring i och folk runt om applåderar. Men så var det inte. Vi satt i bilen, han höll min hand och famlade, svamlade lite och var jättenervös. smög fram ringen, satte den på mitt (fel) finger i blindo och väntade på min reaktion och jag fick liksom nästan dra frågan ur honom, haha. Men helt ärligt, det spelar ingen roll att det inte var som i filmerna, som man föreställt sig. Bara det faktum att Martin Böwes, Mr. Jag-kommer-aldrig-gifta-mig-bara-så-du-vet-och-jag-är-hemskt-ledsen-för-det, faktiskt KÖPTE en ring och planerade detta gör mitt hjärta så varmt och fyll av kärlek för honom. Att HAN gav mig det här ögonblicket. Att HAN gjorde det här för att han vet hur mycket det betyder för mig. Att han har gått ifrån att tala om för mig att han inte är killen som gifter sig till att säga alla de fina sakerna han sa där och då, avslutat med ett "vill du gifta dig med mig?". Jag får en så djupare förståelse för hur långt vi har kommit. Missförstå mig rätt men Martin var en helt annan person när vi träffades (jag med, för den delen). Jag trodde aldrig jag skulle kunna ens skrapa lite på den där ytan, och det var därför jag inte trodde vi skulle vara ihop längre än en månad, kanske två. Men vi har verkligen byggt upp någonting tillsammans. Vi var inte två människor som perfekta för varandra fann vår själsfrände. Vi hade tillräckligt mycket för att vilja vara med varandra men efter det har vi växt ihop. Det gör vår relation så ovärderlig, för det tog verkligen fyra år för oss att komma varandra så nära som vi gjort. Det är stort.
Sedan var det ju dags att bila hem.. vi åkte från Stockholm klockan tio på kvällen. I världens snöoväder. Vi var hemma kvart över sju på morgonen! Martin utnämnde det till den värsta bilresan han någonsin gjort, och jag är nog beredd att hålla med.. Nu körde han större delen av tiden för det kändes bäst för oss båda. I vanliga fall tycker jag faktiskt att jag är en bättre chaufför än han men nu var jag inte kaxig alltså. Men tänk er, inte bara körde vi bil i nio timmar utan i typ 70 km/h på motorvägen i full fokus för att köra i hjulspåren, med kraftigt snöfall farandes mot en.. man blev ju knäpp i huvudet tillslut, jag var liksom tvungen att röra på blicken hela tiden för att allt jag såg inte bara skulle smälta ihop till en enda vit bild. Man såg liksom inte var körbanan tog vägen längre än några meter fram hela tiden. Så nio timmars bilkörning med hjärtat i halsgropen och full fokus, trött och sliten. Vi övervägde hur vi skulle göra, om vi skulle köra och sova i skift, att den ena körde och den andra sov för att sedan byta. Men vi kom fram till att det bästa vore om båda var vakna och såg till att den som körde inte somnade. När vi kom hem sprang vi ur bilen, slogs om platsen vid handfatet för att borsta tänderna, sprang in till varsitt rum utan att säga godnatt och bara däckade. Jag skulle börja jobba klockan tio, bara timmarna efter, men jag messade Oliver och frågade om de kunde lösa så jag kunde komma in elva istället. Eftersom det var typ tre pers inblandade i det projektet var jag tvungen att skicka sms fram och tillbaka och vänta på svar och ge besked och hej och hå så istället låg jag vaken större delen av tiden med mobilen i handen för att förmedla mellan de olika parterna och lösa min sovmorgon.. Så summa summarum hade jag nog fått sova mer om jag bara lagt mig och sedan gått upp halv tio, men det var inte hela världen. Kvart över tio kom Sterling in och skulle mysa. La sig på mitt ansikte och spann, kattskrälle. Men så mysig. ♥
Men jag var faktiskt inte så trött ändå under dagen. Först var jag inställd på att få vara ledig eftersom jag frågade Anton om han ville jobba (och han tackar ALLTID ja på torsdagar för det är då han vill/kan jobba) men nu kunde han inte.. Sedan skrev han att han kanske kunde komma in efter tre, så då var jag inställd på det. Men sedan visade det sig att han behövde fixa och dona resten av dagen så det blev heldag ändå. Min första instinkt var att gråta blod men jag tog mig samman på en minut och gillade läget. Jag överlevde med bravur.
Träningen har jag lagt åt sidan lite den här veckan. Jag har varken ätit eller sovit bra på flera dagar så jag börjar om nästa vecka istället. Då är det dags för mina första PT-timmar och lite sånt. Jag är smått skräckslagen men också taggad.
Nu väntar heldag på Bodypower Mellan! ♥
Det var en så oerhört god stämning på Cirkus Arena! Det är häftigt att ett så stort band som Dream Theater väljer att göra sådana här spelningar. Det är alltså inte ens tusen sittplatser där, bara 750 stycken. Visst att DT inte är superkända för allmänheten men de kan ju ändå ha ordentliga konserter på STORA scener. Sist gång såg jag dem på Hovet tror jag.. Det var en pytteliten arena och scenen såg ut att vara mindre utrustad än för en vanlig skolkonsert (fast trådlöst), inget förband och en tjugominuterspaus mellan akterna. Så himla enkelt och.. intimt. Lite schysst ljussättning (och en ljudtekniker med den största inlevelsen en ljudtekniker någonsin haft genom tiderna, han stal showen lite måste medges, hoppas han får bra betalt) och lite visuella effekter i bakgrunden. Men inte mer skrytsamt än så. Såå bra konsert..! Det var så vackert, inga ståplatser med folk som röjer loss och gapar och skriker (så gammal jag låter, men ni förstår grejen) utan att alla satt ner och nickade i takt och bara kände musiken, det är ju ändå METAL men med så. mycket. känsla. Jag var jättefascinerad. Jag har varit på en del metalkonserter och alltid liksom haft den där gnagande känslan av att nu dör jag, ihjälklämd av folkmassan, men här var en helt annan mentalitet. Ni vet.
Magi!(!!)
De spelade igenom The Astonishing, hela albumet berättar en historia om en dystopi tvåhundra år in i framtiden. Jag hade aldrig lyssnat på den (släpptes för en månad sedan), för jag kände att det kunde vara kul att uppleva den live första gången. Det hade nog varit roligare om jag lyssnat på den innan, men det var ju en hit or miss liksom.
Efter konserten taggade vi till för hemresan. Det var i bilen det hände.. Martin berättade i efterhand att han först tänkt fria inne på konserten men inte ville distrahera mig ifrån själva musikupplevelsen. Det var lite synd för tänk vilken extas jag hade hamnat i, men det var ju fint tänkt också. Alltså jag har drömt om det här ögonblicket i över tio år.. och visst "förväntar" man sig att det ska vara superromantiskt, genomtänkt och påkostat. Att han tar mig i handen, ser mig djupt i ögonen, talar om för mig hur värdefull jag är för honom, går ner på ett knä och säger "Så.. vill du gifta dig med mig?" och öppnar en ask med en diamantring i och folk runt om applåderar. Men så var det inte. Vi satt i bilen, han höll min hand och famlade, svamlade lite och var jättenervös. smög fram ringen, satte den på mitt (fel) finger i blindo och väntade på min reaktion och jag fick liksom nästan dra frågan ur honom, haha. Men helt ärligt, det spelar ingen roll att det inte var som i filmerna, som man föreställt sig. Bara det faktum att Martin Böwes, Mr. Jag-kommer-aldrig-gifta-mig-bara-så-du-vet-och-jag-är-hemskt-ledsen-för-det, faktiskt KÖPTE en ring och planerade detta gör mitt hjärta så varmt och fyll av kärlek för honom. Att HAN gav mig det här ögonblicket. Att HAN gjorde det här för att han vet hur mycket det betyder för mig. Att han har gått ifrån att tala om för mig att han inte är killen som gifter sig till att säga alla de fina sakerna han sa där och då, avslutat med ett "vill du gifta dig med mig?". Jag får en så djupare förståelse för hur långt vi har kommit. Missförstå mig rätt men Martin var en helt annan person när vi träffades (jag med, för den delen). Jag trodde aldrig jag skulle kunna ens skrapa lite på den där ytan, och det var därför jag inte trodde vi skulle vara ihop längre än en månad, kanske två. Men vi har verkligen byggt upp någonting tillsammans. Vi var inte två människor som perfekta för varandra fann vår själsfrände. Vi hade tillräckligt mycket för att vilja vara med varandra men efter det har vi växt ihop. Det gör vår relation så ovärderlig, för det tog verkligen fyra år för oss att komma varandra så nära som vi gjort. Det är stort.
Sedan var det ju dags att bila hem.. vi åkte från Stockholm klockan tio på kvällen. I världens snöoväder. Vi var hemma kvart över sju på morgonen! Martin utnämnde det till den värsta bilresan han någonsin gjort, och jag är nog beredd att hålla med.. Nu körde han större delen av tiden för det kändes bäst för oss båda. I vanliga fall tycker jag faktiskt att jag är en bättre chaufför än han men nu var jag inte kaxig alltså. Men tänk er, inte bara körde vi bil i nio timmar utan i typ 70 km/h på motorvägen i full fokus för att köra i hjulspåren, med kraftigt snöfall farandes mot en.. man blev ju knäpp i huvudet tillslut, jag var liksom tvungen att röra på blicken hela tiden för att allt jag såg inte bara skulle smälta ihop till en enda vit bild. Man såg liksom inte var körbanan tog vägen längre än några meter fram hela tiden. Så nio timmars bilkörning med hjärtat i halsgropen och full fokus, trött och sliten. Vi övervägde hur vi skulle göra, om vi skulle köra och sova i skift, att den ena körde och den andra sov för att sedan byta. Men vi kom fram till att det bästa vore om båda var vakna och såg till att den som körde inte somnade. När vi kom hem sprang vi ur bilen, slogs om platsen vid handfatet för att borsta tänderna, sprang in till varsitt rum utan att säga godnatt och bara däckade. Jag skulle börja jobba klockan tio, bara timmarna efter, men jag messade Oliver och frågade om de kunde lösa så jag kunde komma in elva istället. Eftersom det var typ tre pers inblandade i det projektet var jag tvungen att skicka sms fram och tillbaka och vänta på svar och ge besked och hej och hå så istället låg jag vaken större delen av tiden med mobilen i handen för att förmedla mellan de olika parterna och lösa min sovmorgon.. Så summa summarum hade jag nog fått sova mer om jag bara lagt mig och sedan gått upp halv tio, men det var inte hela världen. Kvart över tio kom Sterling in och skulle mysa. La sig på mitt ansikte och spann, kattskrälle. Men så mysig. ♥
Men jag var faktiskt inte så trött ändå under dagen. Först var jag inställd på att få vara ledig eftersom jag frågade Anton om han ville jobba (och han tackar ALLTID ja på torsdagar för det är då han vill/kan jobba) men nu kunde han inte.. Sedan skrev han att han kanske kunde komma in efter tre, så då var jag inställd på det. Men sedan visade det sig att han behövde fixa och dona resten av dagen så det blev heldag ändå. Min första instinkt var att gråta blod men jag tog mig samman på en minut och gillade läget. Jag överlevde med bravur.
Träningen har jag lagt åt sidan lite den här veckan. Jag har varken ätit eller sovit bra på flera dagar så jag börjar om nästa vecka istället. Då är det dags för mina första PT-timmar och lite sånt. Jag är smått skräckslagen men också taggad.
Nu väntar heldag på Bodypower Mellan! ♥
2016-03-05
09:46:00
VardagKommentarer
Trackback
