Change of Seasons

Idag är första dagen på flera veckor som jag faktiskt känner mig genuint.. motiverad. Det här med Findus gnager mig hela tiden men jag börjar acceptera att det är inget fel med att inte sörja. När tankarna dyker upp så försöker jag slå bort det. Det känns vanhedrande på ett vis; "sorg är den finaste hyllningen kärleken kan få" läste jag en gång och jag tycker det är ett vackert sätt att de det på. Men att jag inte sörjer och låter det ta över mitt mående 24/7 handlar inte om att jag gått vidare och inte bryr mig. Tvärtom så gör det så ont att jag måste försöka hitta andra infallsvinklar. Andra sätt att se det på. Det kommer svaga episoder så klart där jag inte orkar vara stark men mellan dem tänker jag glädjas åt det jag har och hylla Findus för våra minnen och vår tid tillsammans, med värme, glädje och kärlek.

Jag hade en så fantastisk dröm inatt som på något sätt gav mig en nytändning. Sedan jag släppte instruerandet och inte fick jobbet som gruppträningskoordinator har jag känt mig så himla vilsen. Men idag har likgiltighet gått över till nyfikenhet och givit mig ett mer konkret mål. Oavsett om jag tar mig dit eller ändrar mig på vägen så har jag en anledning att ta mig framåt i någon riktning. Jag har stagnerat. Och det alldeles för länge. Framtiden känns lite spännande igen.

Som sagt, jag kanske inte alls är inne på rätt spår för mig men huvudsaken är att jag rör på mig åt något håll så jag kan upptäcka vad jag vill. Och inte vill.