Change of Seasons

Jag var hemma från jobbet nästan hela veckan men jag känner mig så oerhört uttömd på energi. Efter en mentalt påfrestande vecka kom droppen som fick bägaren att rinna över.

Idag fick jag veta att en vän till familjen gått bort. Han bodde granne med oss på Söle under hela tiden vi bott där. Vi stod väl inte varandra jättenära så men vi firade midsommar ihop, hade knytkalas på Grenserittet varje år och de gav oss presenter när vi fyllde år ibland. Det gör mig ont. Han var alltid så där strålande glad.

Jag fick veta detta på min rast och när jag kom tillbaka sa Oliver att jag kunde få gå hem om jag ville. Egentligen handlade det väl inte om att jag var helt förkrossad över beskedet men det var en av många saker.. efter allt som varit den senaste tiden känner jag mig så barhudad. Allt det här med Sterling bara, har satt mig i gungning och jag blir liksom mer mottaglig för negativa intryck. Jag känner mig konstant arg och ledsen och på gränsen att brista. Hela tiden.

Så det var inte självklart vad jag skulle göra med passet ikväll. Jag ändrade mig hundra gånger. Jag har bara ETT pass i veckan och skulle jag ställa in skulle deltagarna behöva vänta på bodycombat i en vecka. Men å andra sidan kunde jag fortfarande inte hela passet och det vägrade sätta sig. Jag ville dessutom inte gå hem från ett jobb men dyka upp på ett annat.. men å fjärde sidan kändes det som jag BEHÖVDE det. Fast risken skulle också vara att jag kom dit och inte kunde slå undan känslorna en stund och bara vara allmänt omotiverad. Men.. Jag gick inte dit för att jag kände en förpliktelse mot varken arbetsgivare eller deltagare. Jag gick dit för mig. Min egen skull. För att få explodera och tänka på något annat en stund.

Så jag tog med mina fusklappar. Och så många deltagare det var..! Det var - ironiskt nog - ett av mina bästa pass någonsin. Jag har aldrig känt mig så genuin som instruktör. Allt kom ifrån hjärtat. Precis så jag vill instruera. Tänk om mina deltagare kunde förstå hur mycket deras närvaro, respons och leenden gör för mig.

När stretchen kom sedan kom tårarna. Det var dels en endorfinutdelning men också bara ren bitterljuv glädje. Ur högtalarna strömmade "Rise Up" av Andra Day och texten gick

"You're broken down and tired
Of living life on a merry-go-round
And you can't find the fighter
But I see it in you so we gonna walk it out

And I'll rise up
I'll rise like the day
I'll rise up
I'll rise unafraid
I'll rise up
And I'll do it a thousand times again"

Och för första gången på en vecka blev jag påmind om vem jag vill vara och hur jag förlorat riktningen. Att jag i en veckas tid har givit upp att försöka vara positiv och glädjas åt det jag faktiskt har... och vilken skada det gjort. Hur jag låter mig inte bara ätas upp inifrån av negativa tankar men faktiskt också blivit handlingsförlamad. Hur jag inte orkar försöka. Jag är så glad att jag valde att köra ändå. Bortsett från när vi såg Sterling i torsdags är det antagligen det bästa som hänt på hela veckan.