Change of Seasons

Shit hörrni, jag kom nyss på att jag har ju inte skrivit om Les Mills Superstar än, det var ju för sjuttsingen 2 månader sedan?

Kanske är det lite så att jag undermedvetet förträngt det. Som jag sagt hundra gånger så var det ett så ofantligt stort kliv utanför min komfortzon och jag minns att jag på största allvar satt och övervägde att åka hem minuterna innan vårt gäng skulle sätta igång. Jag tänkte "Det är inte för sent, du kan ångra dig.." men det enda som egentligen höll mig tillbaka var tanken på hur fasen jag skulle förklara det för alla. Been there, done that, got the t-shirt and went home before putting my money where the mouth is. Eh.

Det hade varit turbulenta veckor innan och all motivation försvann lagom i tid tills det var dags att lägga sig i hårdträning, det var så himla synd. Någonstans kändes det som 2016 skulle bli året då drömmar besannades men i efterhand känns det som alla chanser bara flög mig förbi, jag föll liksom lite pladask. Och jag bara ryckte på axlarna åt det.



Jag hade inte följt min magkänsla när jag valde låt och det fick jag ångra känner jag. Jag tog inte låten jag egentligen ville ha för att jag trodde väldigt många skulle välja den (ingen valde den, för övrigt) och valde en låt som tilltalade mig men också utmanade i coachingen; den har ett högt tempo utan kontraster hela låten rakt igenom, och utmanade även teknikmässigt med olika sorters kickar. Att två set bestod av push-ups och att det är svårt att få kontakt med deltagarna när man bokstavligt talat tittar ner i golvet var inte heller till min fördel.

Jag la märke till att de två som körde innan mig hördes dåligt. Så jag sa till mig själv att jag skulle se till att höras. När det var min tur och låten drog igång så märkte jag vid min första que att INGEN hört vad jag sagt. Så resten av låten la jag nästan all energi på att hålla i eller rätta till micken så jag kunde höras, helt på bekostnad av min teknik, min coaching och mitt fokus. Innan jag visste ordet av det hade hela låten gått och jag hade verkligen bara gått på autopilot. Jag var väldigt missnöjd med mitt framförande, för det var inte mitt bästa. Långt därifrån. Jag ska inte påstå att jag skämdes - jag var ju stolt över att jag faktiskt inte satt mig i bilen och åkt hem - men jag hade lust att förklara för alla att jag kan bättre än så här. Jag lovar.

Det låg liksom en viss frustration i att inte bli bedömd efter sin bästa prestation. Nu spelade det inte så stor roll, de som fick sina guldbiljetter var fantastiskt duktiga instruktörer och jag hade inte kunnat toppa dem där och då. Nu när jag är en erfarenhet rikare skulle det vara en annan sak tror jag. Just i dagsläget är jag väl inte så motiverad men där och då ville jag bara snabbspola fram ett år och ge gärnet 2017 istället. Högst sannolikt så kommer jag ställa upp då och då vet jag hur jag ska disponera min energi. Och välja rätt låt.