Change of Seasons

Jag är återigen medveten om att jag inte uppdaterat mycket det senaste, och jag kan väl säga att jag ligger lite ur fas gällande det mesta. Jag gör mitt absolut bästa för att ta igen mycket saker jag inte gjort eller måste prioritera. Inom någon dag eller två kommer jag bombardera bloggen med en massa inlägg om både det ena och det andra.

Men nu är det ju trots allt nyår. Jag ska duscha och byta om för att snart börja äta en trerätters middag med min familj och farmor. Dagen till ära ska jag äta kött för första gången på nästan två år. Lite blandade känslor där faktiskt. Jag vill, samtidigt inte. Som kompensation ska jag kolla på Earthlings igen, och göra 2011 till ett år där jag äter mer vegetariskt än jag gjort innan.

Vid midnatt ska vi tända tomtebloss och skåla in det nya året. Vi har inte köpt några nya raketer, främst i respekt för djuren i skogen. Sedan har ingen av oss något jättebehov av det heller.

Whatever, gott nytt år allesammans!

Jag hade tänkt att jag skulle visa upp alla mina julklappar respektive födelsedagspresenter (och min nya frisyr, naturligtvis) i ett inlägg, men jag har inte riktigt haft motivationen att fotografera allt. Men det kommer nog så småningom.

På bild ses i alla fall mina många presentkort jag fått. 11 stycken närmare bestämt. Det är på skobutiker, Gina Tricot, H&M, Lagerhaus, Bokia och IKEA. Perfekt så här till mellandagsrean liksom.

Tanken är att vi ska åka till Nordby inom snar framtid. Det ska bli mysigt.

Jag vet att jag inte uppdaterat på überlänge. Och det har hänt en massa sedan dess, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har ju t.ex. fyllt år, så det antar jag att jag måste berätta lite om när tillfälle ges.

Det som mina tankar kretsar mest kring just nu, det är min älskade Lekaco. Vi hade vår sista lektion i måndags, och det var så jobbigt så jag finner inte ord. Innan lektionen var Lekaco en riktig ängel. Han lät mig klia honom i pannan (det har han aldrig gjort förut) och han bråkade inte när jag skulle tränsa. Det var precis som om han visste att jag behövde det. Lektionen gick också väldigt bra, men i slutet så brast det naturligtvis för mig. Tårarna bara rann och rann. Efter lektionen grät jag ännu mer. Älskade, vackra häst. Jag kommer aldrig att glömma dig.

Varje liten del, snön som faller ner,

Idag vaknade jag klockan åtta. Vid nio åkte vi in till Linköping för att jag äntligen skulle få klippa mig, plus att vi skulle julshoppa lite.

Klippningen blev lite komplicerad (vi drog över tiden med en sisådär 2 timmar) men resultatet blev mycket bra. Jag är mycket tacksam för att jag fick det gjort, jag har väntat jättelänge.

I vilket fall så innebar förseningen också ändring i planerna. Jag fick gå ensam och leta julklappar, i två timmar bara. Jag var inte så där jätteglad över detta, men lyckades ändå få ihop lite grejer. Jag råkade även synda lite. Jag råkade köpa en julgranskula till mig själv. En silvrig glaskula med en domherre på (ja, jag var verkligen tvungen att ha den). Så den har jag hängt i granen här (alla kulor är röda förutom den, ser inte hundraproventigt symmetrisk ut men den är fin!) efter att vi tagit in den och pyntat lite.

Näe, imorgon ska jag upp tidigt. Klockan nio stundar det avslutningsfest på stallet, och jag tänkte ta en sväng dit (tack så mycket för sällskapet Manfred). Och vi ska hinna fira mig och äta frukost innan dess. Det ska bli trevligt med födelsedag. Kycklingfajitas och budapestläng. Jisses, vad gott det ska bli.

Nu ska jag njuta mina sista 9 minuter som omyndig. Galet!

Orättvisor är det absolut värsta jag vet.

Jag avskyr när auktoritära människor utnyttjar sin makt emot andra, när man är oense och en part vägrar lyssna och dylikt. Det jag främst tänker på är alla sätt vi utnyttjar djur (naturligtvis).

Skulle jag få tillföra en enda sak till världens alla människor skulle det vara sympati. Det skulle gynna alla runtomkring oss.

Jag håller för stunden på med ett projektarbete i skolan. Arbetet har jag valt att kalla "Därför talar jag för dem" och är en föreläsning om hur vi människor utnyttjar djur som sällskapsdjur, till mat, till kläder och skönhetsprodukter, och till underhållning och forskning. Jag förespråkar inte att allt ska avskaffas och det nu, utan jag vill göra folk medvetna om många människors brist på symptai, vårdslöshet och respektlöshet och ge alla alternativa lösningar. Jag har valt att göra det här för att det är otroligt få människor som tar djurens parti, för att de helt enkelt tycker t.ex. att det är människans natur att äta kött, så varför stoppa köttindustrin?

Jag kan mala på i evigheter. Men för att fatta mig kort så kan jag säga att när djur vanskötts, misshandlas eller försummas så byggs en slags brännande ilska upp inom mig, olik alla andra känslor jag någonsin upplevt. Tro mig, om någon skulle misshandla/ha ihjäl någon av mina katter skulle jag inte tveka att göra detsamma mot personen ifråga. T.ex. så hade vi grannar en gång, som körde alldeles för fort på vår väg. Vi bad dem tusen gånger att sakta ned (utan resultat), eftersom vi har djur och Simon ibland är ute och leker i närheten av vägen. Jag var ständigt rädd att hitta någon av mina katter överkörda på vägen, och ibland byggde jag upp scenarier i vilka jag hittade en död katt, gick bort till deras gård och satte eld på deras hus och bil.

Skadeglädjen sägs ju vara den enda sanna glädjen. Så det är väl alltid roligt när folk berättar om när de gjort bort sig?

Okej, jag vill inte påstå att jag gjorde bort mig. Jag hamnade i en knäpp situation helt enkelt.

Jag är en sådan där person som oftast inte skäms så länge det inte är någon som är befogat arg på mig. Jag brukar liksom inte skämmas, jag har en förmåga att bjuda på mig själv. Men efter att ha funderat en liten stund kom jag på en - för mig - ganska pinsam situation som jag befann mig i för bara någon vecka sedan (eller två kanske).

Jag satt och slöläste bloggar, via bloglovin. För er som inte har det, så läser man ett inlägg och trycker sedan på "Nästa" och vet då alltså inte på vilket av alla nya inlägg man hamnar på. Det knackade på dörren, och Anders kom in för att lämna lite tvätt. Intet ont anande fortsatte jag slöläsa, och tryckte på "Nästa" och hamnade på en blogg som jag brukar läsa. Personen ifråga hade skojat till det lite och överst på sidan lagt in en stor bild på en gigantisk, autentisk penis. Alltför sent insåg jag misstaget och katastrofen var ett faktum. I ren desperation försökte jag gå tillbaka till föregående sida, och sneglade på Anders för att se om han sett något. Jag tyckte mig se att han tittade snabbt på skärmen och sedan försvann ut ur rummet snabbt, utan att säga något. Varför sa inte jag något? För tiden gick alltför fort, plus att jag dessutom inte var säker på att han sett. Om han inte skulle ha sett, skulle jag behöva förklara vad jag pratade om..

Det var så pinsamt, just för att han inte sa något och bara försvann illa kvickt, som om jag blivit påkommen. Haha.

Jag är rädd för ganska mycket egentligen. Lite rädd för spindlar, lite skrajsen för älgar, det är lite läskigt med mörker och höjder är lite obehagligt när man sitter i Uppswinget på Liseberg.

Men om man bortser från de där små fobierna, då?

Jag är jätterädd för att förlora mina katter. Varje gång vi kör ut på stora vägen ca 1100 meter ifrån mitt hus blir jag som helt kall inombords. Jag är så rädd att en dag hitta en av katterna överkörd där. Jag blir även rädd när de varit borta länge. Det är verkligen en av mina största mardrömmar. Att någon av katterna en dag tas ifrån mig, hastigt. Vilket jag är medveten om att det är högst sannolikt (och det är det som är värst).

Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för att fylla arton (jag ser fram emot min födelsedag, men inte det faktum att jag fyller 18 så att säga), jag är rädd för att ta studenten och jag är rädd för att söka jobb. Jag är rädd för att sitta hemma och rulla tummarna nästa år. Jag är rädd för att söka en utbildning efteråt, och jag är rädd för att jag och Manfred inte ska kunna bo tillsammans förrän om flera år (och i så fall är jag rädd för att det kommer ta slut). Jag är rädd för att eventuellt skaffa barn, i fall något skulle bli fel. Jag är rädd för att jag själv eller någon jag känner ska få cancer. Jag är rädd för att huset ska brinna ner. Jag är rädd för att bli gammal. Jag är rädd för att bo på ett ålderdomshem, utan eventuell partner och utan folk som kommer och hälsar på. Jag är rädd för att mina föräldrar och min farmor ska dö. Jag blir tårögd bara av att tänka på det.

Jag har alltid varit en sådan där person som sörjer långt i förtid. Varför ska jag som 18-åring gå runt och oroa mig för ålderdomshem? Men jodå, jag kan få ångest för det.

Något jag verkligen är rädd för, det är att tappa minnet. Jag har alltid (då menar jag ALLTID) haft ett grymt minne. Jag har mints ansikten, namn, adresser och datum helt perfekt. Jättelänge. Men på senare tid känner jag verkligen att minnet försämrats (jag vet att det låter dramatiskt, och det känns faktiskt så) något fruktansvärt. Nu för tiden har jag jättesvårt för namn, och jag har svårt att fokusera och koncentrera mig, så saker jag vill minnas får jag aldrig in i huvudet ordentligt, och jag tappar ord konstant. Jag vet inte om jag bara blivit normal eller om det är något jag gjort/inte gjort som bidragit till att minnet blivit kasst. Jag hoppas att jag bara blivit lite normal.

Bilden är från förra året, så där i juletid. Lite stämningsfull sådär.

Idag hade vi FN-rollspel i skolan. Syftet är att vi bättra ska förstå hur FN:s möten fungerar och så vidare. Själv heter jag Korotka Spidnytsya ("kort kjol" på ukrainska) och är med i HIV/AIDS-utskottet för ja, Ukraina.

Jag måste erkänna att jag först var riktigt skeptisk. Jag hade smått ångest inför detta, då man måste vara påläst och dessutom våga ta sig ton. Prata inför 100 personer, kunna argumentera och ifrågasätta. Ja, man måste agera på ett politiskt korrekt sätt helt enkelt. Varje mening måste börja med "Högt ärade..." och sådant.

Men efter dagen måste jag säga att jag är väldigt nöjd med min insats. Jag improviserade en stor del av öppningstalet (bara det, att jag vågade), och ändå pekade min lärare ut mig och sa "Och du Ida, du lät så himla säker, för du talade med en sådan kraft". Det är så roligt när man får sådan kritik. Jag vågade ta mig ton i aulan och sedan i utskotten så struntade jag i att jag var nervös och inte särskilt påläst, jag lät folk ställa en massa frågor och kände att jag ändå kunde besvara det mesta..

Imorgon fortsätter rollspelet. Då ska vi tala för vår resolution och emot de andras (det är ganska komiskt, vi är typ 6 pers mot 14). Och jag har en massa bra på lut (fast det gör mig så jäkla nervös, det kanske inte alls går som jag tänkt mig). Därför tänkte jag nu se på Man of the Year, i hopp om att få lite inspiration, sedan ska här skrivas.

Och jag ska så ge allt jag har. Nu jävlar.

Jag skulle vilja tipsa om en sida jag nyligen blivit medlem på - filmtipset.se

Där kan man betygsätta, recensera och kommentera filmer, göra en "vill se"-lista och lägga till filmer i sin filmsamling. På så vis hittar man andra personer som har ungefär samma smak som en själv, som i sin tur kan tipsa om andra bra filmer. Varje film ger också förslag på filmer som är snarlika. Man kan ställa in vilka kanaler man har tillgång till, och på så vis får man ett meddelande när en av filmerna i "vill se"-listan visas på TV!

En helt kanon sida, är ni intresserade av film kan jag absolut rekommendera att ni blir medlemmar!

Jag åkte in till skolan. Blev illamående på bussen (vilket inte är särskilt ovanligt) och det ville verkligen inte släppa. Inte långt efter att det kommit fick jag den där spy-känslan i magen/halsen. Det var fruktansvärt. Jag var helt övertygad om att jag vilken sekund som helst skulle lägga kräkas. Efter att ha uthärdat en timme fick jag skjuts hem.

Jag skulle egentligen gått till frisören idag. Men jag ringde och avbokade, så det inte skulle bli något "du avbokade för sent så nu måste du betala ändå"-tjafs. Jag gick och la mig, sov ett tag, och när jag vaknade så var i alla fall känslan av att spy, borta. Så jag bokade tiden igen. En timme senare ringer de och säger att jag inte får komma, eftersom det kunde vara så att jag hade något vinterkräksjukevirus (fint ord) och kunde smittas. Tro mig, jag blev jättearg (fast jag förstår dem, naturligtvis). Mest blev jag arg över att jag blev sjuk just idag. Sedan blev jag arg över att jag ringde och avbokade innan jag visste hur jag skulle göra. Ännu argare blev jag när jag inte kunde hitta någon frisör alls (med rimliga priser) som hade tid för mig innan min födelsedag. Mitt sista tappra försök var att ringa Modefrisören i Linköping. De hade tid på lördag. Kvart över tio. Mitt liv är räddat.

Nu ska jag bädda ner mig i sängen och se ett x antal avsnitt Svenska Hollywoodfruar (Maria Montazami är helt underbar, jag älskar henne). Jag tänker kurera mig ordentligt, för jag FÅR INTE vara sjuk imorgon. Eller på fredag. För vi har FN-rollspel då (jäääääj...) och det är en G-kriterie att delta.

Ett sådant här inlägg borde alla göra. Jag tror man skulle kunna hitta mycket gemensamt mellan var och en!

1. Det första jag kommer att tänka på är nog ganska unikt - jag suger på håret. Eller okej, jag suger inte på det, men jag tar en liten bit och drar mellan läpparna. Sedan petar jag med det i ansiktet. Jisses, det låter ju helsjukt. Men det är i alla fall en sådan där sak jag började med när jag blev fråntagen min snuttefilt (eller "diss", som jag kallade den). Man tager vad man haver, eller hur? Jag gör ofta så på prov, för jag liksom slappnar av. Jag borde verkligen sluta med det (det är dags att bli vuxen liksom), men å andra sidan så suger jag hellre på håret när jag är stressad, än typ.. röker?

2. Det är fel på alla människor i världen. Förutom mig då, förstås. Jag klagar gärna på folk, men inser inte gärna själv mina egna fel och brister.

3. Jag är en humörmänniska. På så vis är jag fruktansvärt oförutsägbar, och kan bli riktigt irriterad på saker som jag vid annat tillfälle högst sannolikt skrattat åt. Stackars medmänniskor!

4. Ben & Jerry's. Jag köper alltför dyr glass alltför ofta (MEN DET ÄR JU SÅ GOTT!). Jag äter alldeles för mycket skräp överhuvudtaget. Choklad hit, läsk dit - kakor också.

5. Jag gör sällan vad som borde göras. Jag gör sådant som inte tillför världen ett dyft, istället (typ betygsätter filmer när jag borde räkna matte).

6. Jag är "vegetarian" men avskyr grönsaker.

7. Jag städar hela tiden. Ja, det är en last. Föreställ er att så fort sängen är obäddad så sjunker min koncentrationsförmåga ned på minus!

8. Så fort jag har lite nariga läppar så är jag där och river bort en massa skinn. Det kan blöda och göra ont som fasen, men jag river ändå.

9. Jag har en tendens att alltid förvänta mig det absolut bästa. På så vis blir jag ofta grymt besviken.

10. Inför i princip varenda aktivitet jag ska delta i (familjeaktivitet, träffa vänner, konserter etc.), känner jag bara "Neeeej, jag orkar/vill inte". Men när jag väl är där så blir det jätteroligt. Och så är det alltid.

Som ni antagligen redan märkt så älskar jag småfåglar. Ja, jag verkligen älskar dem. Det händer oerhört ofta att jag sitter på sängkanten och tittar ut genom fönstret för att se fåglarna som äter vid fågelbordet (pensionärsvarning?). Jag kan sitta och titta på dem i evigheter, för jag tycker de är så otroligt fina. I varmare dagar brukar jag - om jag är upprörd - gå ut och lyssna på fåglarna och försöka urskilja de olika lätena. Jag kan väl direkt påstå att jag blir varm inombords, bara av att se dem!

Andra glädjeämnen är mina tre underbara katter; Signe, Findus och Majsan. Det är de största skälet till att jag längtar hem. Missförstå mig inte, det är bara det att när jag saknar mina vänner och min familj så kan jag alltid ringa och prata en stund. Men katterna kan man inte kommunicera med på något sätt, därför är saknaden efter dem helt enorm.

Småsaker som får mig att må bra är när man tillsätter en extra hög mysfaktor i sin vardag. Att ligga nerburrad i sängen med fuskpälsfilt, doftljus, värmeljus, lite musik och en bok, tillsammans med pojken ägna en kväll åt att t.ex. åka bil in till Linköping, gå på bio och äta på Subway, med familjen spela TP till sent på kvällen, när det som häromdagen blev strömavbrott och hela familjen samlades i vardagsrummet och bara pratade, att mumsa i sig en burk Ben & Jerry's framför en film, asgarva med sina bästa vänner eller helt enkelt komma hem från skolan och byta om till myskläder. Då mår jag bra.

Naturligtvis är de som står mig nära - vänner och familj - mitt absolut största glädjeämne här i livet. Men det anser jag vara underförstått. De är ju alltid nummer ett liksom!

Drömmar, alltså sådana man har när man sover. Inga framtidsvisioner.

Jag har tre ständigt återkommande drömmar. Eller ja, koncepten är desamma men själva huvudintrigen kan variera.

1. Dålig planering

Att jag varit skådespelare i en teater, och vi typ tio minuter innan premiären insett att vafasen, vi har ju inte ens övat in alla scener, vi har inte kommit överens om vilka övergångar vi ska göra, vad vi ska ha på oss, vilken rekvisita vi ska ha. Jag har också drömt att jag och Manfred skulle gifta oss. Bara det att vi där och då inser att vi har inga ringar, jag har ingen komplett brudutstyrsel, vi har inte bestämt vad vi ska ha för mat, vi har inte bjudit in alla och dylikt. Varje gång överrumplas jag av den där fruktansvärda stressen av att vara ute i sista minuten (förstår inte alls var jag fått det ifrån, nejnej).

2. Låna saker

Att jag lånat större saker av folk. Jag har lånat bilar, traktorer, hästar, åkgräsklippare, mopeder. släp och en gång en lastbil till och med. Grejen är att i alla drömmar, där jag lånat något av tidigare nämnt, så har föremålets riktiga ägare inte vetat om det. Och varje gång jag drömmer att jag lånar något, så börjar det med att jag är lugn i början men får panik i slutet då jag inser hur dumt det var att låna utan att be om lov och hur arg ägaren kommer bli.

3. Fastna i dimensioner

Jag har också drömt att någon ska mörda mig. Men jag kan inte fly. För varje gång jag flyr (genom att göra diverse saker) försvinner jag bara djupare in i en annan dimension och min mördare är mig hack i häl. Flyr jag än en gång faller jag ännu djupare in (och i varje dimension utsätts jag för någon sorts tortyr). Varje gång måste jag inse att det inte finns någonstans att ta vägen, ju mer jag flyr desto värre situationer hamnar jag i och varje gång så slutar drömmen med att jag dör. En gång var det jag som tog livet av mig, men alla andra gånger har jag gett upp.

Alla dessa tre koncept är ständigt återkommande. Jag drömmer något av det i genomsnitt en gång i veckan. Ganska jobbigt att ha drömmar som endast baseras på stress, panik och ångest. Men vad gör man?

Alltså, ni anar inte hur arg jag varit idag. Jag åkte in till skolan med vetskapen om att jag bara skulle ha en lektion, klockan halv tre. Men jag tänkte, att istället för att stanna hemma och plugga och missa lektionen så kan jag ju åka in till skolan och plugga där. Ehe.

Jag somnade klockan 2 igår. Livrädd, för det kändes verkligen som om någon stod precis bredvid mig. Jag låg på mage, blundade jättehårt och vågade knappt andas. Fy fasen vad det var obehagligt. Jag drömde dessutom en mardröm. En person i denna skrek ett sådant där genomträngande skrik, och jag vaknade av det - satte mig raklång upp i sängen. Det var den sovmorgonen det.

Vi skulle ta tåget in. Det var närmare 25 minuter försenat. Vi gick till kyrkan för att ta del av luciafirandet. Vi hamnade längst bak, precis bakom några riktiga nötter från Dackeskolan. De skrek, slogs, svor och rapade i hopp om att någon skulle skratta.

I skolan tog jag tillfället i akt att göra samhällskunskap. Trodde jag. Det var något fel på mitt konto så det gick inte att logga in (det stod att lösenord/användarnamn var fel, men jag är bombsäker på att jag skrev rätt). Jag sprang fram och tillbaka mellan datasalar och biblioteket och de olika datorerna där. Jag gick till datakillen på skolan och fick ett nytt lösenord. När jag väl lyckades logga in på en dator hade över en timme gått.

Jag satt och arbetade i nästan två timmar (fick klart min position-paper, gött som as), sedan kom ett gäng TE2:or in och gapade och kastade grejer på varandra och spelade spel med hög volym. Irriterad gick jag därifrån. Köpte macka och Loka i caffis (frukost klockan ett, fint). Jag drev omkring i två timmar då jag inte hittade någonstans där jag kunde sitta och arbeta och KONCENTRERA mig. Klockan blev halv tre, lektionen började. Vad säger då min engelsklärare, om inte "Jag kommer ändå inte vara här, ni får arbeta självständigt med vad ni vill"? Tror ni jag ville dö? Lite.

Eftersom jag slösat bort en hel dag i skolan där jag inte kunnat koncentrera mig, ringde jag med gråten i halsen till Mjölby Ridskola och avbokade min närvaro på dagens lektion (usch så dåligt jag mådde, det kändes som att jag svek min älskade Lekaco), då jag behövde ta igen den tiden jag gick miste om under dagen.

Väl hemma åt jag lite fort, städade mitt rum som hastigast och satte genast igång med min resolution till FN-rollspelet. Till min stora förvåning tog det bara två timmar, och i sista sekund bestämde jag mig för att åka till stallet i alla fall.

Någon annan fick Lekaco eftersom jag avbokat. Men jag njöt av att titta på honom ändå, och jag gosade med honom efteråt. Min vackra pojke. Nu åker han snart.

Nu är jag i alla fall hemma och har ätit, duschat och pluggat lite tyska. Jag ska fortsätta med sistnämnda, jag har prov imorgon nämligen. Jag ska bara skriva ett inlägg till, för som tur är har jag sovmorgon imorgon!

Vi har haft strömavbrott här (lite läskigt att sitta och skriva detta, ifall strömmen försvinner igen). Man blir verkligen helt handikappad. Nåväl, hela familjen samlades i vardagsrummet med en massa tända ljus, det var mysigt!

Imorgon har jag 45 minuters musik på morgonen och sedan håltimme fram till klockan halv tre. Vilket innebär att jag har en massa tid att plugga, det känns fetingbra. Jag ska dessutom se om jag kan få en tid hos frisören, det skulle vara helt awesome att få lite ordning på håret så här i juletid (tack farmin för det finansiella stödet).

Jag fick en adventspresent idag. Av familjen i Strömstad, och Sofie kan man säga. Det var en superfin svamp i form av ett Pacman-spöke (den matchar min badrumsmatta!) som jag ska ha som prydnad i mitt badrum hemma på Söle, och ett doftljus (luktar vanilj/ingefära, helt underbart) i svartvit plåtburk. Så förut idag låg jag i min säng, med en filt av fuskpäls, en bok, ett glas krusbärssaft (som Angelika gjort) och doftljuset bredvid. Det var riktigt mysigt, true story!

Julklapparna är så gott som införskaffade, snön är här, jag fyller år om en vecka och julen närmar sig med storsteg. Det är så tråkigt att december går så fort. Den är så fruktansvärt bra på alla tänkbara sätt.

Jag har gjort en lista över småsaker jag stör mig på (jag vet, jag är en mycket positiv människa):

* att det saknas en genväg för "Brightness/Contrast"-spakarna i PS (se bild)
* när man ska skriva en lista (för hand) och man omedvetet gör listan mer och mer sned
* när håren i näsan fryser fast i varandra för att det är så jäklars kallt
* när tånaglarna "flikar sig" och fastnar i täcket/strumporna
* när en dryck är så kall så det isar i tänderna när man dricker (happends all the time)
* när snön knarrar/gnisslar under fötterna när man går
* när man ska sova och hör sina egna hjärtslag
* när lärare suddar på whiteboarden och missar en liten prick/ett litet streck

Jag vet inte riktigt i vilket fack jag skulle placera mig själv. Jag har ingen utpekad Gud, men det är inte detsamma som att jag inte tror att det finns någon.

Religion är inte - och har aldrig varit - något viktigt för mig. Det är helt klart ett känsligt ämne att uttrycka sina åsikter om, vilken negativ åsikt jag än kommer dela med mig av så kommer folk att säga att jag inte förstår. Och i så fall har ni helt rätt, jag förstår faktiskt inte.

Jag har absolut ingenting emot religiösa människor (vilken tro de än har), så länge ingen förväntar sig att jag ska samtycka. Jag respekterar andras tro, om de respekterar att jag inte har någon. Om någon skulle säga till mig att jag var dum i huvudet som inte erkände en Gud som min herre, skulle jag antagligen kontra med en idiotförklaring.

Jag förstår inte hur man kan leva sitt liv i tron om att ett abstrakt väsen i form av en gud på något sätt skulle styra våra öden (men så kanske det är, det vet naturligtvis inte jag). Jag skulle antagligen kräva ett mer konkret bevis.

Samtidigt så vet jag att många personer runtom i världen känner sig hundraprocentigt tillfreds med att ha en tro. Jag kan förstå att det måste kännas bra att ha som en pelare i vardagen, att man har någonting att luta sig emot. Religion sägs ju öka välmående hos människor. Däremot så har jag läst en om studie som gjorts, där följande experiment utfördes:

100 patienter med likartade sjukdomar valdes ut. 50 av dem var troende, de resterande ateister. Man berättade för 25 troende och 25 icke-troende att man bad för dem, att de skulle tillfriskna. För de resterande 50 (25 troende, 25 icke-troende) bad man, men utan deras vetskap.

Resultat?

Majoriteten i den grupp där de var troende och visste att man bad för dem, tillfrisknade mycket snabbare än patienterna i de övriga 3 grupperna.

Naturligtvis måste man titta på omständigheterna. Vad de hade för sjukdomar, vilka miljöer de befann sig i under tillfriskningsperioden och så vidare. Men jag tror ändå inte att det var en tillfällighet att man fick just det här resultatet.

Jag - personligen - tror att vi själva styr över våra egna liv (jag är lite halvt allergisk mot den där "utan min gud är jag ingenting"-inställningen som finns bland vissa religiösa, jag skulle aldrig kunna leva mitt liv på sådana villkor). Jag tror att det är vad vi intalar oss själva som betyder något (dvs. att jag inte tror att det var någon högre makt som gjorde att just en viss grupp tillfrisknade snabbare, jag tror att det var vad de själva intalade sig som spelade roll). En placeboeffekt helt enkelt.

Jag själv tror att allt som händer har en mening och om vi hamnat i en bitter situation så är det för att det är så livet är. Man behöver motgångar för att kunna utvecklas, och för mig är det ren logik och jag ser det inte som ett straff från någon högre makt (även om jag kan skämta om det). Det närmaste jag kommer komma religion, det är mitt tjat om karma. What goes around comes around. Jag tror inte livet är svårare än så.

Nu SKA alla lyssna! Ägna tre och en halv minut åt att lyssna på en sjukt peppig låt. Introt i alla fall, schnälla?

Det här är en förkortad version, men den sammanfattar ganska bra. Jag blir nästan galen av att lyssna på den. Vill bara hoppa i sängen och skrika och springa in i väggen. Typ alltså!

Vi har varit ute och lekt i snön i över två timmar, och ätit gröt. Nu ska jag kasta mig in i duschen och sedan göra mig i ordning för kvällen - det stundar tackfest med våra ettor och tvåor. Det ska bli sjukt awesome.

[Gammal bild]

Det här med utseende är inte lätt. Särskilt inte om man är tonårstjej och bryr sig om vad Gud och alla människor tycker.

Jag kan räkna upp precis allt jag är missnöjd med, och det går inte att göra på en, eller ens två händer. Vad jag däremot är nöjd med, ja det kanske är en eller två - på sin höjd tre - saker.

Mitt hår är för tunt och har aldrig någon volym, mina ögonbryn är för stora/buskiga, jag har en bred potatisnäsa, hamsterkinder och ser ut som en fisk i profil, mina tänder är sneda, porerna i ansiktet syns tydligt, mina armar är för stora, mina fingrar för knubbiga, mina bröst för små, kärlekshandtag, för stor rumpa, för stora lår och för korta ben i allmänhet.

Allt ovanstående är ingenting jag går runt och tänker på, och mår dåligt av. Däremot så bär jag inte gärna kläder där mina överarmar syns.

När jag gick på högstadiet berättade min bildlärare om en tjej som fått brännskador över så gott som hela ansiktet. Han sa "Se er omkring. Den här tjejen skulle ge vad som helst för att få byta ansikte med vem som helst härinne". Jag tycker det ligger mycket i det. Man ska ta vara på det man har, istället för att gnälla över det man inte har. Hade jag inte haft en för bred näsa hade jag väl haft för små ögon istället. Att låren och armarna är för stora går ju busenkelt att åtgärda. Och om jag nu inte gjort det, då kan det ju inte vara så viktigt ändå. Och ärligt talat, ingen av mina vänner skulle väl älska mig mer för att jag vägde 49 kilo och inte 53?

När jag var i Linköping för ett visst antal veckor sedan var jag inne på BikBok. Bakom mig stod två tjejer och pratade. Efter att ha stått och pratat tyst såg de på mig och den ena tjejen sa högt: Ja, vi vet ju i alla fall nackdelen med att ha smala ben.

Då tänkte jag, fy vad skönt att ni finns. Att det finns människor som är snyggare och smalare än jag, men ändå har ett beteende och en mognad som är på så otroligt låg nivå. Jag menar, inte kan väl de vara lyckliga, om de måste klanka ned på okända människor för att känna sig bra? Det gav mig bekräftelsen, att ha storlek XXS/XS är inte detsamma som att vara lycklig, och tillfreds med sig själv.

Att definiera kärleken kan vara svårt. Jag tror det är en tolkningsfråga. Är den första kärleken mitt första favoritgosedjur? Robin som jag var kär i på dagis? Marcus som jag stirrade mig kär i, men inte kände? Johan som jag "kärade ner mig i" för att han gav mig uppmärksamhet? Manfred som jag hade mitt första förhållande med?

Jag väljer naturligtvis att skriva om det som är mest intressant, som finns mest att berätta om.


[Bild ifrån andra vår första sommar tillsammans]

Året var 2006. Månaden var januari. Dagen var den 25:e. Det var på kvällen, jag satt i ren tristess och slösurfade på kamrat.com. PiGLeT90 hade varit inne på min profil, jag gick in för att se vem denne var. Kille, 15 år. Gillade Children of Bodom och Pink Floyd. Jag skrev ett meddelande: "Härlig musiksmak... o_O"

Och på den vägen var det.

Manfred och jag var helt annorlunda jämfört med vilka vi är idag. Jag var en patetisk, mörk och svår pojkflicka i sin värsta kris någonsin, som inte sökte annat än bekräftelse och sympati för mitt "miserabla" liv. Manfred å andra sidan, var växelvis dryg och flörtig på ett avhållsamt sätt, saknade framförhållning och i mina ögon (där och då) var han halvt desperat i sin jakt på flickvän. Men något vi hade gemensamt var vår humor och vår musiksmak.

På något sätt drogs jag till honom. Han hade ett sätt att få mig att känna mig uppskattad. Han gjorde mig glad, fick mig att skratta (klyschigt, jag vet) och fyra dagar efter mitt första meddelande var jag nästan besatt av honom (kär i, är fel ord). Och ju mer jag gillade honom, desto jobbigare blev jag.

Han sa till mig, "Det kommer nog aldrig bli något mellan oss" (det får han höra ofta nu, tro mig). Han krossade mitt hjärta. Han hade känslor för en Evelina (som också bodde en bit bort) och hon hade känslor för honom och de skulle träffas och jag hatade henne. Lyckligtvis hade hon telefonfobi, och vägrade prata i telefon med honom - vilket han störde sig på, förstod jag det som. Han tröttnade, och jag tror att det var ungefär där han gav mig en ärlig chans, för första gången. 3 månader senare.

I slutet av maj samma år kom han till Strömstad över en helg. Bara någon timma efter hans ankomst satt vi på Buktens Pizzeria, nervösa som rådjur. Jag tog mod till mig, tittade på honom och sa "Det är roligt att du är här".

"Det här är bara början", svarade han då.

Kvällen har varit lugn. Imorgon ska jag åka med Sofie in till Linköping för att greja lite där, och sedan åka tillbaka till skolan och min enda lektion. I vilket fall som helst så har jag sovmorgon, och det är helt underbart.

Jag vet inte om ni kanske sett att många bloggare haft en lista på ett x antal punkter, där de tar upp olika ämnen varje dag i dessa x antal dagar. Jag har övervägt det så många gånger, och nu kan jag helt enkelt inte låta bli. Det är 11 dagar kvar tills jag fyller myndig, därför är det tio punkter (ja, det var elva, men jag kommer antagligen inte blogga så mycket på min födelsedag). Detta är mitt sätt att räkna ned. Så här ser det ut i alla fall:

Dag 01 - Första kärleken

Den här bilden togs i lördags. Det är en ögonblicksbild där jag, ja - är sur! Därför har Manfred valt att kalla bilden för "Ida är sur". Kreativt? Haha.

Om det kändes som att jag sov i fem minuter natten till igår, ja då sov jag nog bara en minut inatt. Det kändes liksom som att jag bara slumrade till - och sedan vaknade jag. Äckliga känsla. Som om inte morgonen därför skulle vara jobbig nog - vår skolbuss kom aldrig. Efter 40 minuters väntan gick jag och Abbe tillbaka till huset, där jag åt frukost och retuscherade en bild på Manfred (se tidigare inlägg), vilken jag blev fruktansvärt nöjd med.

Jag klarade förresten nationella provet i matte D. Jag var tre poäng ifrån VG. Det kändes ju inte helt tokigt alltså, trots att det helt plötsligt blev lite förargligt att jag inte var mer noggrann så jag kunde fått de tre poängen för att nå ett bättre betyg. Men men, jag klarade det i alla fall, det tvivlade jag på så sent som imorse!

Jag är så fruktansvärt trött. Däremot så har jag sovmorgon till klockan två (!) imorgon. Eftersom det är "självständigt grupparbete" på den lektionen funderar jag på att stanna hemma, beroende på när jag kan komma in till skolan. Jag får se.

Nu ska jag plugga i alla fall, och hoppas att jag inte somnar.

Jag lovade mig själv att gå och lägga mig runt nio idag. Det gick ju förvånansvärt bra. (Märk att ironin ligger så tjock i luften att man skulle kunna skära i den.)

Bilden ovan är inte jättebra. Men jag tycker att blåmesar är så fruktansvärt söta för att de har en så hög panna, eller vad man nu ska säga (och jag tycker bilden illustrerar det ganska tydligt).

Jag har rensat bland mina 400 nyaste bilder. Tog nästan hela kvällen. Galenskap.

Det är lustigt hur humöret kan skifta. I ena stunden är jag jätteglad och speedad, i andra grinig och retar mig på pretty much everything. Därför går jag och lägger mig nu. Med humör som en surkärring, ungefär.

[På bild: proviant för nationella provet]

Imorse när jag vaknade så kändes det som att jag sovit i typ 5 minuter. Jag avskyr när man vaknar med den känslan. Halv sex var jag i alla fall uppe och började peppa inför provet, med Becoming Insane av Infected Mushroom (ärligt, trance och metal är en galen kombination), blodapelsinjuice och hallonyoghurt. Jag slapp stressa, det var skönt i alla fall.

Att provet inte alls gick särskilt bra är en annan historia. Imorgon får vi veta resultatet. Och OM jag klarat det, så är matematik D en del av historien - matte E nästa!

Det är så skönt att ha provet ur världen. Nu ska jag börja fokusera på resten av allt skolarbete, och jag ser faktiskt fram emot det. Och idag fick jag dessutom beskedet att jag inte alls behöver byta projektarbete. Äntligen var det en lärare som frågade mig hur jag ville göra, och hjälpte mig med olika alternativ. Helt underbart.

På lördag är det tackfest. Jag blir mer och mer sugen på att gå dit. Jag vill dansa - till Infected Mushroom!

På bilden ovan ses min andra adventspresent från de hemma på Söle. "En losas stor hand-börjare" och "maski panbröd" var något jag skrev på min inköpslista när jag inte var alltför många år gammal, haha. Så jag fick det i adventspresent, och jag kan tala om att jag blev väldigt glad! Marsipanbrödet sparas till ett tillfälle då jag är riktigt sugen.

Farmin, Angelika och Simon var här igår och idag. Igår var vi på utvecklingssamtal, åt pizza och sedan var de med och kollade på min ridlektion (farmin filmade lite, så en video med mig och Lekaco dyker kanske upp inom snar framtid). Så åkte de hem imorse. Det var ganska jobbigt att jag själv inte skulle följa med hem, men det är ju trots allt bara 2 veckor kvar. Det är tur att familjen jag bor hos är väldigt gästvänliga och tycker att det är roligt med besök, samt att min familj tar sig tid att åka hit för en så kort tid.

Jag ska kolla på julkalendern nu, sedan ska jag plugga matte D för resten av kvällen. Jag har nämligen nationellt prov imorgon, jag hoppas det ska gå bra. (Nu jävlar blir det åka av!)

Jag gör aldrig vad jag borde göra. Det värsta är att jag är medveten om det. Ironin är ju att jag sitter vid datorn och skriver att jag verkligen borde plugga matte. Finn fem fel?

Jag har i alla fall haft en dunderfin helg tillsammans med min pojke. Vi har varit ute och njutit av snön, gosat en massa och sett på film. Jag fick även ytterliggare en adventspresent av mina päron! Bild kommer så småningom.

Jag har en massa saker att ta itu med, men jag kan inte riktigt fokusera. Imorgon kommer i alla fall mina päron hit, för jag ska ha utvecklingssamtal. Sedan ska vi äta pizza och sedan åka till stallet. Det ska bli väldigt roligt.

Sedan är det tisdag, dvs. hundra procent matematikplugg, och sedan onsdag.. hundra procent matteprov. Efter det, då ska jag ta hela världen med storm.

Jag måste skriva en lista. Listor är bra att ha när man inte riktigt får bukt med tankarna. När man inte vet riktigt in eller ut, upp eller ner eller om man ska bädda rent innan eller efter nattens sömn. När något så enkelt som "Imorgon ska jag duscha på morgonen" känns som alldeles för mycket information att hålla ordning på.

Signe är fin i alla fall.

Idag fick jag en idé. Efter studenten hade jag tänkt att flytta hem, och jobba ett år för att sedan återförenas (dramatiskt?) med Manfred och söka till universitet. Men idag kom jag att tänka på något annat, varför inte åka till USA som au pair? Min vän Nattis har de planerna, och jag vi har pratat om det men jag har aldrig tagit alternativet i beaktande. Men idag kom det liksom som en blixt från klar himmel. Så nu har jag ett mål. Efter gymnasiet ska jag skaffa körkort och skaffa de där 200 timmarna barnhantering som krävs. Sedan ska jag ge mig fasen på att sticka till USA.

Nu ska jag städa lite i vårt rum. Slå in julklappar, klottra i min "evil plans.."-bok och plugga matte. Jag tycker sådant är så jobbigt, när man har några andra stora planer i baktankarna. Jag vill bara tänka på beslutet att åka till USA, och ingenting annat.

För övrigt är du så fruktansvärt fin, min Manfred!

Idag fick jag äntligen tag på en chokladkalender. När jag gick ut från Ica gick en jämnårig tjej precis framför mig. Hon hade köpt ett paket cigaretter. Jag hade köpt en chokladkalender. Jag tror faktiskt att jag var den som var mest nöjd med sitt köp!

Idag fick jag veta att inte nog med att jag måste byta bort Svenska C mot min vilja, jag måste komma på ett nytt projektarbete också (eftersom de är sammankopplade). Jag har tänkt på det här projektarbetet i över ett år. Ett år, hallå! Hur fasen ska jag - tio veckor in i arbetet - kunna BYTA arbete? Det retar mig att det verkar som att schemaläggaren/mentorerna/lärarna bara uppmanar mig att göra det som är smidigast för dem (ingen har frågat eller ens nämnt något om vad JAG vill). Sedan när slutade vi uppmuntra ambition? "Du kan ju se det som en biprodukt av att du bytte skola", fick jag höra. Har ni missat något? Jag bytte inte för att jag ville, jag bytte för att jag var tvungen. Men jag ger mig inte utan strid, det kan ni fetingräkna med. Är det något jag har gjort genom min gymnasietid så är det att kämpa för vad jag vill, och jag tänker knappast sluta här. Take that, society!

Dessutom så var tyskaprovet inställt idag, och framflyttat två veckor. Skapligt retligt, med tanke på att jag prioriterat tyskaplugg framför matten de senaste dagarna. Matten behöver jag jättemycket tid till, och nu är den tiden hundraprocentigt bortkastad pga. att jag pluggat på tyskan som jag kommer ha hunnit glömma bort om två veckor.

Trots att jag simmar motströms så finns det en sak som håller mig uppe. December. Visst, -20 grader är outhärdligt kallt, men allt annat är så.. ah. Idag drack jag säsongens första julmust. Julmust. JULMUST. Det var så himlans gott så jag trodde jag skulle avlida. True story.

Chokladkalendern är införskaffad, årets julkalender verkar helt okej, snön är här, hälften av klapparna är införskaffade och mörkret är så mysigt. Jag har sovmorgon imorgon. Det här kommer bli fint.

Jag hade tänkt plugga hela kvällen. Det gick ju inte så himla bra, måste jag säga. Jag har prov i tyska imorgon, och jag SKA sätta det alltså! Så innan jag somnar nu ska jag träna en massa glosor. Grammatiken känns ganska bra.

Jag måste skaffa en chokladkalender. Det hör december till, true story! Och nu är det inte många dagar kvar tills man blir myndig. Eller jo, det kanske det är. Men veckorna går så fort.

Fy så kallt det varit idag. Nog för att jag gillar vintern (och december är här!) men när det är under -10 grader börjar det ju ändå blir lite väl kallt för att ens tänka på att gå ut, liksom.. Dagen har i alla fall gett upphov till att jag skrivit en lista över saker jag stör mig på. Jag kanske delar med mig av den imorgon, nu måste jag nästan fortsätta mitt tyskaplugg. Om jag kan koncentrera mig, så att säga (kära mensvärk, försvinn ur mitt liv).