Dag 8 - Rädslor



Jag är rädd för ganska mycket egentligen. Lite rädd för spindlar, lite skrajsen för älgar, det är lite läskigt med mörker och höjder är lite obehagligt när man sitter i Uppswinget på Liseberg.

Men om man bortser från de där små fobierna, då?

Jag är jätterädd för att förlora mina katter. Varje gång vi kör ut på stora vägen ca 1100 meter ifrån mitt hus blir jag som helt kall inombords. Jag är så rädd att en dag hitta en av katterna överkörd där. Jag blir även rädd när de varit borta länge. Det är verkligen en av mina största mardrömmar. Att någon av katterna en dag tas ifrån mig, hastigt. Vilket jag är medveten om att det är högst sannolikt (och det är det som är värst).

Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för att fylla arton (jag ser fram emot min födelsedag, men inte det faktum att jag fyller 18 så att säga), jag är rädd för att ta studenten och jag är rädd för att söka jobb. Jag är rädd för att sitta hemma och rulla tummarna nästa år. Jag är rädd för att söka en utbildning efteråt, och jag är rädd för att jag och Manfred inte ska kunna bo tillsammans förrän om flera år (och i så fall är jag rädd för att det kommer ta slut). Jag är rädd för att eventuellt skaffa barn, i fall något skulle bli fel. Jag är rädd för att jag själv eller någon jag känner ska få cancer. Jag är rädd för att huset ska brinna ner. Jag är rädd för att bli gammal. Jag är rädd för att bo på ett ålderdomshem, utan eventuell partner och utan folk som kommer och hälsar på. Jag är rädd för att mina föräldrar och min farmor ska dö. Jag blir tårögd bara av att tänka på det.

Jag har alltid varit en sådan där person som sörjer långt i förtid. Varför ska jag som 18-åring gå runt och oroa mig för ålderdomshem? Men jodå, jag kan få ångest för det.

Något jag verkligen är rädd för, det är att tappa minnet. Jag har alltid (då menar jag ALLTID) haft ett grymt minne. Jag har mints ansikten, namn, adresser och datum helt perfekt. Jättelänge. Men på senare tid känner jag verkligen att minnet försämrats (jag vet att det låter dramatiskt, och det känns faktiskt så) något fruktansvärt. Nu för tiden har jag jättesvårt för namn, och jag har svårt att fokusera och koncentrera mig, så saker jag vill minnas får jag aldrig in i huvudet ordentligt, och jag tappar ord konstant. Jag vet inte om jag bara blivit normal eller om det är något jag gjort/inte gjort som bidragit till att minnet blivit kasst. Jag hoppas att jag bara blivit lite normal.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» Mika säger:

Sötnos, jag tänker samma varje dag så du e inte konstig (eller jag e ju konstig så det kanske inte hjälper ändå när jag tänker efter), men alla har rädslor. Katterna kommer dö, kanske inte bli överkörda men de kommer dö och det kommer vara jobbigt. Men älska dom när dom finns här! Grattis i förskott! Kram!

2010-12-17 @ 00:42:30
» Lars-Gunnar säger:

Glad att jag hittat dig och fick läsa hur du upplever ett FN-rollspel. Upptäckte dem i Boulder, Colorado, där de kallas "Model UN". Fick med mig videokasetter av två årgångar (1986 och 87) och startade det första, som jag döpte till FN-rollspel på Katedralskolan i Uppsala, våren 1989. Det blev min gåva till skolan samtidigt som jag firade 50-årsjubileum av min studentexamen.



Jag var också naturvetare och sekr i MNF under alla gymnasieåren. Det är nu en lokal klubb i Förbundet Unga Forskare, som jag tog initiativ till 1964. Kanske har du ett projekt som du visar upp i vår i Stockholm på Tekniska museet?



Med vänlig hälsning

Lars-Gunnar Ekegärd

f d museilektor

2010-12-18 @ 17:24:23
URL: http://fredskontakt-uppsala.net
Trackback