Change of Seasons

Det finns en särskild sak här i livet som emellanåt får mig att känna mig.. broken beyond repair. Jag känner mig så fruktansvärt tom, trasig och uppriven när jag tänker på de klasser jag gått i de senaste åren.

Avslutningen i nian var en fruktansvärd dag, jag hatar den av hela mitt hjärta samtidigt som jag skulle kunna ge i princip vad som helst om jag fick uppleva den en gång till. Säga hejdå till alla en gång till, känna att vi fortfarande var en klass - även om det i det läget gjorde ont att tänka så. Allt roligt vi gjorde så som musikalen och Englandsresan är nu jobbigt att tänka på. Jag är nästan lite arg på mig själv att jag inte tog vara på de stunderna mer än vad jag gjorde.

Min första gymnasieklass - NV1DNA fick ett orättvist och tragiskt slut. Jag känner verkligen att vi kämpade oss genom gymnasiejungeln för att hålla klassen samman. Olyckligtvis så slutade det med att klassen splittrades ändå, vilket också sliter lite i mitt hjärta. På själva skolavslutningen lyckades jag hålla tillbaka tårarna, men när jag sagt hejdå till Marcus och satte mig på tåget hem bröt jag ihop. Det gjorde så ont att lämna så fantastiska människor!

Jag kanske är skitlöjlig. Men med jämna mellanrum gör jag ofrivilligt mina nostalgitrippar och då känner jag mig verkligen hopplös. Egentligen så förstår jag inte exakt vad det är som gör det så svårt att gå vidare, jag bara vet att det är så.

Jag kan inte släppa er, helt enkelt.






Some of these wounds will always bleed.