Change of Seasons

När jag såg honom snubblade mitt hjärta till. Jag vet inte om det var av glädje eller sorg. Jag var mer lättretad, blev faktiskt irriterad på honom. Många gånger. På lektionen ville han ha av mig. Ungefär 5 gånger slog han bakut. Så har han aldrig gjort förut.

Men efter lektionen, där han stod och bara tittade på mig. Med öronen framåt och stora, runda ögon. I vanliga fall hade han stampat otåligt med benet och bara velat få äta sin mat. Men idag stod han bara där, och tittade på mig. Och jag tror han förstod, jag tror faktiskt att han känner det.

Jag tror min kropp har utvecklat en slags försvarsmekanism emot sorgen. Något inom mig vill bli överlycklig av att se honom, stå och gosa, ha överseende med alla hans bus. Men den delen av mig som styr gråter inte när jag ser honom, den blir irriterad och känner inte särskilt mycket alls. Den delen av mig har bestämt sig för att ge upp. Det enda som hade behövts är det enda jag inte kan bistå med. Jag hade omöjligt kunnat betala 3000 kronor i månaden. Jag måste komma till insikt. Problemet är att samtidigt byggs en blockad upp runt mig. Kroppen tvingar sig själv att inte känna någon kärlek, för då slipper jag sörja honom. Och det gör ont, för han är ett av mina absolut största glädjeämnen.

Jag vill inte att den sista tiden med dig ska vara så här. Jag vill känna något när jag ser dig. Även om det så är sorg. Jag vill gråta mot din hals det sista jag gör. Bara så du vet att jag fortfarande älskar dig.