Change of Seasons

Jag tänker klargöra min situation en gång för alla.

När jag slutade nian ville jag söka till ett annat gymnasium än det i Strömstad. Varför? För att jag ville träffa nya människor, lära mig att ta kontakt med människor jag aldrig träffat förut. Jag såg det som en bra chans att få utvecklas, helt enkelt.

Jag började gymnasiet i Uddevalla, ca 9 mil ifrån Strömstad. Jag kom att älska den klassen jag hamnat i. Sammanhållningen var något utöver det vanliga, och klasskompisarna var helt underbara på alla tänkbara sätt. Så höstterminen i ettan var helt perfekt, jag hade en massa nya människor runt omkring mig samtidigt som jag bodde kvar i min hemstad och därmed hade nära till mina vänner sedan grundskolan.

Efter halva ettan fick jag veta att skolan jag gick på låg back med ett dussin miljoner kronor, och att de därför skulle bli tvungna att dra in på olika saker. Bland annat så hade de bestämt sig för att inte påbörja inriktningen Matematik- och Datakunskap - vilket jag blivit lovad när jag sökt dit (av en rektor som sedan avgick). Det var naturligtvis ett bakslag för mig, men efterhand så kunde jag ändå tänka mig att byta inriktning till "vanliga" naturinriktningen. Då släpptes ytterliggare en bomb - jag skulle bli tvungen att byta klass. Då förstod jag inte längre meningen med pendla 3 timmar om dagen, för en utbildning som jag ändå inte ville ha, och om jag ändå inte fick vara med mina vänner.

Strömstad gymnasium kunde inte erbjuda MD-inriktningen, då vi var för få sökande. Då vände jag mig till Kungshögaskolan, och efter många om och men påbörjade jag mitt andra år här.

De flesta vet antagligen att jag inte trivdes särskilt bra i min klass. Jag står för vad jag säger, när jag påstår att jag inte tyckte att någon var särskilt tillmötesgående eller öppen (jag vet med mig själv att jag har agerat annorlunda i alla liknande situationer, men jag klandrar ändå ingen, för vi är alla olika). Däremot så hittade jag någon jag kom att kalla för min bästa vän, nämligen Rebecka. När tvåan var slut flyttade Rebecka till Frankrike. Samtidigt flyttade Manfred härifrån för att plugga i Rimforsa, och bo på internat.

Sommaren innan jag skulle börja mitt tredje år bröt jag ihop. Det kändes som att allt jag höll av, bara rann mellan fingrarna på mig. Jag var tvungen att lämna mina vänner i Uddevalla. Jag lämnade mina vänner, min familj och mina husdjur för att gå i skolan i Mjölby. I Mjölby har jag aldrig känt att jag passat in (i klassen, menar jag då), men den som väl kom mig nära, flyttade härifrån. Plus att Manfred i samma veva flyttade (visserligen inte särskilt långt bort, men det är skillnad på att träffas varje dag och sedan bara på helgerna).

I vilket fall, så kom vi i somras fram till att jag måste vidta någon typ av åtgärd. Att flytta tillbaka till Strömstad kändes för mig uteslutet, jag ville avsluta det jag påbörjat. Då föreslog både min mamma och Manfred, att varför inte börja med någon fritidsaktivitet? Och på så vis känna att jag gör något, en liten avstickare i vardagen, och dessutom träffa nya människor? Därför började jag ta ridlektioner.

På stallet hittade jag en ögonsten - Lekaco. Ända sedan jag hade honom på lektion första gången, har jag haft honom varenda gång - min ridlärare tycker att vi passar varandra såpass bra. Jag har tidigare skrivit i bloggen att vi behövde varandra. Tanken på honom fick mig att mer eller mindre slippa sakna andra. Han fick mig att må bra, han fick mig att hålla huvudet över vattenytan.

Igår kväll fick jag ett mejl av stallchefen. Om 4 veckor kommer ridskolan läggas ned, det ska bli verksamhetsskifte, ridlärarna ska sluta och hästarna säljas. Om 4 veckor kommer min älskade vän Lekaco att säljas, försvinna, och jag kan inget göra.

Det tog mig tre timmar att somna igår. Jag bara grät. Tre timmar i streck. Jag har nått bristningsgränsen. Jag klarar inte av mer avsked, med saknad.

Så nej: jag är inte okej.