Change of Seasons

Dagen till ära har jag slappat och tagit en tur till Nordby och slagits med norskar på mellandagsrean. Fick ett presentkort på Gina Tricot av Manfreds mamma i julklapp - det var mycket välbehövligt! Ikväll ska jag jobba för Cherry och det är valfri klädsel som gäller. Så jag letade efter lite kläder, hittade två halvdana linnen men däremot en massa smycken i gothisk stil, vilka det dessutom var halva priset på. Lycklig. Tack Sofie!

Själv tänkte jag nu färga håret och sedan ha en awesome kväll bakom black jack-bordet på Oxygen. Jag önskar er alla en fin nyårsafton och att ni påbörjar det nya året välbehållna och glada!

Det här med att ha blogg känns smått överflödigt. Jag skriver ju aldrig ändå. Jag har så himla mycket att berätta egentligen, men allting lämpar sig inte att ha tillgängligt för omvärlden och platsar därför inte i cyberrymden. (Säger man ens så längre? Så gammal jag känner mig.)

Idag upplever jag något slags glädjerus. Okej, min natt har varit hemsk. Mitt nattliga pass på Cod fick mig att vilja begå mentalt självmord men nu mår jag bra igen och kan inte riktigt se tillbaka på det och känna hur jobbigt det var, så det kanske inte var så farligt trots allt. När jag handskats med sjukt jobbiga gäster samt spontanagerat svarttaxichaufför för tre främmande brudar som stannade mig på hemvägen så kom jag hem och satte mig i soffan och kollade på actionfilm. Halv sex kraschade jag i soffan med arbetskläderna på. Slips och hela kalaset.

Men okej, angående glädjeruset. Jag satt och skumläste 30 Things to Stop Doing to Yourself och kände mig helt plötsligt som världens klokaste människa (jag kände mig väldigt utpekad redan på första punkten). Häromdagen när jag berättade för min fina vän Emma (jag älskar dig, har jag sagt det?) om en situation som gjorde mig ledsen (och som varit väldigt central i mitt liv de senaste veckorna; refererar åter till den första av de 30 punkterna) så sa hon "Varför plågar du dig själv?" och det var då det på riktigt stod klart för mig att för i helvete Ida, du har makten över ditt eget liv. Från den dagen gick jag från att vara världens mest efterhängsna människa till en sjukt cool, independet woman genom att inte bara ge efter för mina impulser utan faktiskt inse vad jag måste göra: sluta jaga regnbågen. Okej, det gör lite ont. Det gör det. Men jag är fylld av så många andra positiva tankar att fylla tomrummen med.

Att Manfred gjorde slut med mig är ett av det bästa jag varit med om. Jag vet att det låter fantastiskt fånigt, som att jag bara intalar mig det. Men det är sant. På bara en månad har jag lärt mig så otroligt mycket och framför allt så har jag blivit så stark. Det är grymt. Jag har upplevt känslor jag inte visste fanns, jag kan ställa mig framför spegeln och känna "Helvete vad jag är snygg" - helt plötsligt är jag min egen och har ingen annans krav att leva upp till eller anpassas efter. Inte bara utseendemässigt, men symboliskt. Min identitet är inte längre i samband med någon annans.

Det ska dock inte förnekas: jag tycker inte om att vara singel. Jag vill bli sambo och ha en vardag med någon, det är ju sånt man gör i den här åldern. Det är nog på den här punkten jag känner mig minst mogen: fall in love when you're ready, not when you're lonely. Det är det som känns svårast att få mig själv att förstå. Men jag är påväg!

Det är det som är grejen. Jag känner mig absolut inte mogen och perfekt. Långt därifrån. Men för första gången i mitt liv kan jag se saker för vad de är, jag jobbar bara på att acceptera alltihopa. Jag bär inte på någon ilska och jag tycker inte att livet är orättvist, trots att jag inte får som jag vill. (Jag känner att jag bara upprepar allt som Emma och Anders sagt till mig den senaste månaden, men alla bör veta att de har hjälpt mig få rätsida på väldigt, väldigt, väldigt mycket.)

Bild från förra vintern i Mjölby, Östergötland.

I smärta växer man, brukar min mamma påminna mig om. Och det är sant, jag har aldrig känt mig så här stadig på benen någonsin. Faktiskt.

Helgen lämnade gott om plats för missförstånd och det reddes ut först på tisdagen. Smärtsamma sanningar och drastiska åtgärder men ändå tacksamhet för rättsinne. [du ska inte bygga ditt välmående på någon annan det gör jag inte jag bara trivs så bra hos dig jag har inget att ge dig du har fel för det har du redan gjort det känns fel jag lovar dig det behöver inte betyda något det är bara sådan jag är det sista jag vill är att såra någon annan pga mitt dåliga mående det har du inte gjort okej] Och sist men inte minst en väsentlig känsla: jag är inte säker på om jag är så sugen på att gå igenom det här en gång till.

Satte mig i bilen och åkte till PJ sent på kvällen. Drack femtioprocentig snaps och sov i sängkläder med motorcyklar på och allt jag ser påminner mig om honom. Vistelsen i Håby var välbehövlig och hemma känner jag mig inte illa till mods men ändå rastlös.

Det är december och vi har ingen snö. Jag blev frustrerad över att så många personer frågar vad jag gör på måndag, vad är det som är så himla speciellt just på måndag, och insåg igår att jag fyller år då. Jag hänger inte alls med i den riktiga världen och det är så skönt. Det syns inte på mig men jag har gått ner tre kilo sedan Manfred gjorde slut. Jag låter dagarna gå utan att tänka så mycket på det som varit eller kommer att bli. Jag njuter av julmusik men har inte köpt några julklappar än. Min almanacka har jag inte öppnat på två veckor men jag minns allt ändå.

Livet har ruskats om och vrängts ut och in. Det blåser stundvis väldigt hårt och som mest så svajar jag till, men jag tappar aldrig fotfästet eller ens balansen. För jag är så otroligt tacksam över alla de underbara människorna som jag har runtom mig. Även de två som krossat mitt hjärta är värda varsin eloge för att de är så otroligt uppriktiga och allmänt fina. (Och en av dem är även värd att finna sinnesro, jag önskar dig all lycka.)

Om jag hade min lycka förvarad i en burk skulle jag aldrig be någon annan förvara den åt mig. Det är vad jag lärt mig i år.

Jag hade en väldigt fin gårdag. Jag har varit ledig i några dagar och det har varit obeskrivligt skönt. Igår var jag hemma hos min chef på Cherry på middag tillsammans med henne (naturligtvis) och Felicia. Det var så himla mysigt och välbehövligt. Efter det åkte jag hem till en annan fin person för att bara hänga en stund, och lite spontant sov jag över där. Vaknade klockan sju och åkte (gled) hem (det är helt sanslöst halt på vår grusväg - det går inte ens att gå där utan att ramla).

Jag insåg att jag inte skulle komma upp för backen så halvvägs hemma parkerade jag bilen och fick promenera i storm, på is. Det var så fruktansvärt kallt, men åh, jag tror inte något kan dra ner mig idag! Kom hem, drack ett glas juice, duschade, kröp ner i sängen med världens mjukaste filt och hade John Mayer spelandes på mycket låg volym. Låg där och njöt av mörkret och mysbelysning och regnet som piskade rutorna.

Nu ska jag åka till Max och jobba. Sedan blir det jobb på Cod till halv fyra inatt.

Se videon ovan och förstå vilken känsla jag har i kroppen nu. Underbart.

Världens bästa låt (just nu i alla fall). Får mig att vilja hoppa och skrika i extas, ungefär.

Sedan jag fick mina scheman för december månad så har jag peppat utgång. Så, igår fick jag med mig tre arbetskamrater och en vän till en av dem till Oxygen på Laholmen (där jag brukar jobba för Cherry). I början var jag inte så där superpeppad eftersom det snurrade lite för mycket tankar i huvudet. Alla andra var glada i hatten och shotade och dansade. Bara smaken av alkohol fick det att vända sig i magen på mig, så jag valde att avstå efter en liten stund (jag vägrar dessutom vara bakfull, det är så himla ovärt). Och att dansa är inte min grej, om det är tomt på dansgolvet (alternativt fullt med folk som är 50+).

Så jag stod vid Black Jack-bordet istället. Tittade när min chef spelade och småpratade med folk. Mina tidigare nämnda vänner drack och dansade på annat håll och emot slutet (när de ändå spelade Whiskey in the Jar av Metallica) så dansade även jag en stund. Det går inte alls att jämföra med Pitch Black i Linköping. Men, man tar vad man får.

När Oxygen stängt fortsatte kvällen med nazi-zombie-splatter-filmen Död Snö och slutade klockan nollfemochtrettio med en vattensäng. En bra fredagkväll, helt enkelt.