Change of Seasons

När jag vaknade imorse hade jag kemiboken i ena handen och mobilen i andra. Innanför pannbenet spökade den värsta spänningshuvudvärken jag någonsin upplevt. Jag gick upp, tog en dusch, men sedan gick jag och la mig igen.

Jag drömde om att bli skjuten, jagad och om att springa under vatten. Jag drömde om smärta, stress och rädsla. Drömmen efter det stod jag i ett vackert shabby shic-inspirerat kök och Manfred höll om mig under tiden vi stekte pannkakor.

När jag vaknade började jag gråta igen, och jag insåg direkt varifrån min huvudvärk kom. Efter gårdagen finns det antagligen ingen mer vätska i min kropp överhuvudtaget. Jag skrev ett sms till Manfred, som blev åtta sms långt. När jag fick svaret var jag så borta att jag knappt kunde läsa. Hela min kropp skakade, jag frös samtidigt som jag svettades, och jag grät, grät och grät.

Sanningen är att jag och Manfred pratat mycket om framtiden. Vi prioriterar olika saker och det går inte att kompromissa. Det gör ont. Som om någon skurit upp mig, slitit ut alla mina inälvor och sytt ihop mig igen. Så tom känner jag mig, i alla fall när han inte är hos mig. Varje sekund som går, funderar jag på hur jag ska tänka, vad jag ska säga till mig själv för att kunna hålla huvudet över vattenytan. I ena minuten känns det helt okej, i andra känns det som att jag ska dö.

Den här sommaren kommer bli den värsta någonsin. Hösten kommer bli fruktansvärd den också. Vintern, våren, sommaren.. Jag vet inte hur länge det kommer hålla på, men det är så fruktansvärt länge. För första gången i mitt liv, kan jag säga att jag håller på att ge upp. Jag är så nära studenten, men jag kunde inte ha brytt mig mindre. Först nu förstår jag vad handlingsförlamning innebär. Så för att arbeta mot den tänkte jag cykla in till skolan och vara med på sista lektionen. Vi ska bara se på film, men jag behöver det.

Det fina i kråksången, det är att Manfred är världens finaste människa. Han håller om mig, svarar på alla mina frågor (med samma tålamod varje gång, trots att det är tionde gången jag ställer samma fråga), tröstar mig, svarar på alla mina sms. Skrattar med mig. Lyssnar på mig. Är uppriktig mot mig. Förklarar gång på gång på gång att vissa saker bara måste göras men att han aldrig kommer sluta älska mig, att inga minnen ska glömmas, inga grejer ska slängas och ingen kontakt någonsin ska brytas. Hur stark, duktig och bra jag är. Att vi ska vara de bästa vännerna någonsin. Att vi är gjorda för varandra. Han har fått mig att lova att jag aldrig någonsin ska tappa hoppet, för att det någon dag i framtiden kommer bli vi två igen. Men att vissa saker bara måste göras.

Det är en av de största sorgerna jag någonsin upplevt. Och det gör så in i helvete, jävla ont så jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag ser på par, familjer, nykära och tänker "ni anar inte vilken tur ni har". Varje gång ser jag på mig själv och tänker, att jag har nog tur jag också. Mitt upp i det här eländet har jag nog det.

På torsdag är det vår femårsdag. Vi ska fira den. Jag ska le. Och antagligen också gråta.
Men främst så ska jag le.